annjoh

Man kan finnas utan att finnas. Jag finns där jag rent kroppsligt befinner mig just nu, men samtidigt finns jag på andra ställen; på släktkalaset hundra mil söderut, därför att min frånvaro påminner om min existens, hemma, därför att mitt rum står kvar och jag är en del av mina föräldrar.

Jag finns även på andra ställen, som jag egentligen lämnat bakom mig; Gärdesskolan, där jag är ihågkommen av kompisar och lärare, och genom skolarbeten som ska ligga och samla damm i tio år. Kanske är det när de slängs ut som jag inte längre finns på min gamla skola.

Jag finns på musikskolan hemma, för jag är ihågkommen av mina lärare, och kanske figurerar jag till och med på någon bild i ett fotoalbum.

Just nu finns jag på Birka utanför Östersund. Jag går i en klass, har trevliga lärare och delar kök med 11 personer. Vi sitter uppe och ser på film och pratar alldeles för sent, vi lär oss låtar av varandra, vi skrattar och berättar minnen. Men om några månader är det slut, och då kommer jag bara att vara ett namn. Någon annan kommer att hänga in sina kläder i min garderob och sova i min säng (på samma sätt som jag sover i någon annans säng, och har mina saker i någon annans skrivbordslådor). Någon annan kommer att sitta uppe alldeles för sent och skratta med mina kompisar, och mina lärare kommer inte att lära min klass nya låtar längre.

Hur lång tid tar det att inte finnas längre? Man blir allt svagare i konturerna, från att ha varit någon som man träffade några timmar i veckan, till ganska tydliga minnen ett kort tag efteråt som bleknar. Till slut är man reducerad till ett namn, kanske förknippat med ett årtal, som möjligtvis har något vagt bekant över sig, förutsatt att man har ett ganska ovanligt namn.

Det skrämmer mig lite. Hur fort man passerar från att finnas till att inte finnas. Det som är Birka för mig nu, och alltid kommer att vara Birka för mig, kommer inte att vara Birka om bara ett halvår. Då har alla förutsättningar förändrats, med nya personer, och jag är bara ett ansikte, en elev i mängden av alla de elever som passerat under årens lopp.

Kanske är det inte bara jag som stressas av det här; av viljan att lämna något efter sig, något slags avtryck som påminner folk om att jag faktiskt finns till fast jag inte finns på plats. Jag kommer ju att komma ihåg er, även om ni inte minns mig. Det känns orättvist på nåt sätt. Och ändå; jag vill ju gå vidare, inte stanna för evigt på samma ställe. Men ändå inte bli bortglömd.

Finns det egentligen något vettigt slut på det här, något sätt att knyta ihop säcken? Jag har ju inte kommit fram till något, ingen lösning på frågan. Jag vet bara att trots att jag känner mig ganska liten och obetydlig, finns jag här just nu, och det får väl räcka för stunden.