annjoh

Jag tycker inte om plötsliga förändringar (tror jag)... Jag vill gärna ha lite tid på mig, se dem komma och vänja mig vid tanken. Därför är det extra jobbigt när det är emotionella plötsliga förändringar... Jag hinner inte med att ställa om mig. Hur kan man gå och vara superglad och lycklig och kär i våren och allt och alla hela dagen, och sedan plöstligt bara göra ett superstörtdyk, rakt ner i bitterhet och självförakt? Som om det fanns en gräns för hur bra man får må under en dag, och när man nåt taket måste man abrupt tas ner på jorden igen, och gärna lite längre ner ändå.
 Det är så påfrestande för psyket! Jag önskar att jag inte hade så många känslor.




Och egentligen, hur patetiskt är det inte att jag bloggar om det? Snacka om att vara en produkt av sin tid...