borta bra, men hemma bäst
Jag har antagligen redan tagit upp det här, och ämnet i sig är inte särskilt unikt, utan förekommer ganska ofta. Frågan vad som är "hemma" egentligen.
I helgen var jag i Stockholm, och träffade Arvid, A-K, Lovisa, David och Lisa mfl. Underbart! På söndagseftermiddagen blev det till sist dags att... ja, åka hem? Eller bara åka från Stockholm tillbaka till Malung? Det känns som att jag inte riktigt vet var jag har mitt "hemma" just nu. Östersund och Birka kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta, men jag kan inte längre räkna det som hemma.
Gislaved är på ett sätt hemma... men inte alls på samma sätt som för några år sedan. Det är inte vardagshemma längre.
Malung känns inte riktigt riktigt hemma heller. Det skulle nog mycket till för att jag skulle vilja stanna kvar här efter att min tid på folkhögskolan är klar. Malung är helt enkelt inte ett ställe som man flyttar till (precis som Anderstorp, Smålandsstenar, Gislaved eller nån annan av tätorterna i min hemkommun). Jag är ganska tacksam över att det trots allt bara blev terminskursen för min del (även om jag inte kan förneka att jag grämde mig ganska ordentligt när jag inte kom in på helårskursen. Men, det var ju innan Arvid...), jag skulle inte ha ro till att vara här i ett helt läsår, och flänga fram och tillbaka till Stockholm.
Just det. Stockholm. Det är dit jag återkommer hela tiden, men det känns lite för tidigt för att börja kalla det för hemma redan. Men i helgen träffade jag många av mina vänner som betyder allra mest för mig, och som jag känner mig helt trygg med. Är inte det att vara hemma på ett sätt? Och när jag stod på perrongen i Åkeshov och väntade på tunnelbanan, kom jag plötsligt på att det är ju dit jag sökt boende. Lite märkligt kändes det, att tänka på att jag förhoppningsvis kommer att stå på just den där perrongen och vänta, i stort sett varje dag under vårterminen.
Jag vet inte om jag egentligen kommer fram till någonting. Jag är en smålänning som bor i Malung, men känner varje dag hur Stockholm ropar på mig. Kanske gör det ingenting om man är lite rotlös ett tag.
I helgen var jag i Stockholm, och träffade Arvid, A-K, Lovisa, David och Lisa mfl. Underbart! På söndagseftermiddagen blev det till sist dags att... ja, åka hem? Eller bara åka från Stockholm tillbaka till Malung? Det känns som att jag inte riktigt vet var jag har mitt "hemma" just nu. Östersund och Birka kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta, men jag kan inte längre räkna det som hemma.
Gislaved är på ett sätt hemma... men inte alls på samma sätt som för några år sedan. Det är inte vardagshemma längre.
Malung känns inte riktigt riktigt hemma heller. Det skulle nog mycket till för att jag skulle vilja stanna kvar här efter att min tid på folkhögskolan är klar. Malung är helt enkelt inte ett ställe som man flyttar till (precis som Anderstorp, Smålandsstenar, Gislaved eller nån annan av tätorterna i min hemkommun). Jag är ganska tacksam över att det trots allt bara blev terminskursen för min del (även om jag inte kan förneka att jag grämde mig ganska ordentligt när jag inte kom in på helårskursen. Men, det var ju innan Arvid...), jag skulle inte ha ro till att vara här i ett helt läsår, och flänga fram och tillbaka till Stockholm.
Just det. Stockholm. Det är dit jag återkommer hela tiden, men det känns lite för tidigt för att börja kalla det för hemma redan. Men i helgen träffade jag många av mina vänner som betyder allra mest för mig, och som jag känner mig helt trygg med. Är inte det att vara hemma på ett sätt? Och när jag stod på perrongen i Åkeshov och väntade på tunnelbanan, kom jag plötsligt på att det är ju dit jag sökt boende. Lite märkligt kändes det, att tänka på att jag förhoppningsvis kommer att stå på just den där perrongen och vänta, i stort sett varje dag under vårterminen.
Jag vet inte om jag egentligen kommer fram till någonting. Jag är en smålänning som bor i Malung, men känner varje dag hur Stockholm ropar på mig. Kanske gör det ingenting om man är lite rotlös ett tag.