Publicerad 2010-04-28 20:04:10 i Allmänt,
Är det bara jag som ibland funderar över sjuka saker, typ "undrar hur brutalt ont det skulle göra att få en kniv i låret?" eller "hur hårt skulle man behöva smälla igen en dörr för att fingrarna ska gå av?". Makten/kontrollen över sig själv att inte ta det där steget ut i gatan när det kommer en bil, fast det egentligen inte är något (mer än självbevarelsefriften kanske?!) som hindrar. Den nervkittlande medvetenheten om vad som skulle kunna hända om man sticker fram handen framför sågklingan.
Jag och en kusin kom en gång att prata om hur galet mycket man skulle dö, om man åkte buss och stack upp huvudet genom ventilationsluckan precis när man åker under en betongbro (ja, förutsatt att bussen var tillräckligt hög och bron tillräckligt låg, men ni fattar grejen). Mos, skulle man väl kunna säga...
Faktum är att det är en massa saker som jag nog skulle prova, om man bara lite lagom nonchalant kunde borsta av dammet från axeln, och sedan spatsera vidare. Men, nackdelen med döden är ju att den i de allra flesta fall är oåterkallelig, så har man en gång provat den där sjuka grejen så är man körd sen. Och eftersom det bara är själva testandet i sig jag är ute efter, så vore det ju ganska värdelöst. Jag skulle ju inte få ut nåt av det, inte veta hur det var.
Dagens fundering har inte fullt lika suicidalt inslag, utan var en mer oskyldig fundering rörande en sax och min underläpp. Jag vet att det skulle göra infernaliskt ont, men samtidigt vore det så lätt. Eller? Tack och lov att man har spärrar (det är kanske här gränsen för "normala" människor och mentalt sjuka går?). För säkerhets skull lade jag ifrån mig saxen.
Om det inte framgått tydligt nog, vill jag understryka att jag inte på något sätt går runt med självmordstankar, utan det är lite mer som hyenorna i Lejonkungen: skräckblandad förtjusning inför Mufasa. Vet du vilken scen/vilka repliker jag tänker på?
Publicerad 2010-04-27 23:13:42 i Allmänt,
Det här är snudd på "too much information", och om du inte gillar fötter, sluta läsa nu, för nedan följer en uppdatering på skoskavsfronten.
Mina fötter har ett finfint sammarbete. När skoskavet på vänsterfoten lugnar ner sig lite (dvs, ser inte lika äckligt ut längre), sätter höger in en högre växel. Seriöst, jag har nog aldrig haft en större blåsa (iofs, lyckades dra på mig två rejäla blåsor på hälarna för något år sedan. Eventuellt slår de den här)! När jag skulle tömma den på vätska lyckades jag få till en stråle två gånger! Och vätskan skulle kunna bilda en mindre insjö... Jag borde ha åkt till nåt torrt ställe och erbjudit mina tjänster. Naturlig konstbevattning liksom.
Bara för att bevisa för mig själv vilken nörd jag är så var jag tvungen att plocka fram linjalen. 2,8x2 cm. Minsann. Detta trots att jag lindat in mig med kirurgtejp både här och där (mina armar motarbetar mig lite grann också, men där blir det inga blåsor, mer brännmärken från linnet som skaver...).
Jag är säker på att det vilar en skoförbannelse över mig. I helgen köpte jag ett par skor som jag inte alls behöver. Ja, naturligtvis var det ett par ballerina/öppna skor. Varför bryta ett vinnande koncept? Vinnande under soliga dagar april-september vill säga. Men, de var inte svarta, utan gråa. Jag försvarar mitt inköp genom att säga att de var billiga (75 kr på Myrorna), fina, och passade perfekt. Vad mer kan man kräva? (Att jag köper ett par "ordentliga" skor kanske?)
För övrigt tror jag att mina joggingskor känner på sig att jag ändå tänkt byta ut dem i sommar, och därför vara "a pain in the ass", fast på fötterna. Dålig stil. De borde lära sig att veta hut.
Publicerad 2010-04-25 23:45:47 i Allmänt,
I helgen har jag mycket framgångsrikt undvikit* att plugga. Dumt kanske. Istället har jag haft väldans trevligt tillsammans med Lovisa, David och Lisa mfl, gått långa promenader, frusit, varit på Vasakåren, ätit god mat, skrattat, köpt ett par skor jag inte alls behöver, mått illa, suttit alldeles för mycket vid datorn, njutit av solen och snott den här listan från UnderbaraClara:
För fem år sedan.. gick jag vårterminen i nian, och var mentalt kvar i Peru. Blev Estet på hösten.
För tre år sedan.. hade jag relativt nyligen entrat folkmusikens värld.
För ett år sedan.. pustade jag ut efter att ha varit värd på Lovisas och David bröllop, efterhängde med ett gäng gotlänningar vid Oj Oj's, och inledde ganska snart ett intensivt sms:ande med Arvid under en sista underbar månad på Birka.
Igår.. hade jag ett "dålig matdag"-återfall, och åt bara fil, gröt och mackor hela dagen. Ibland får man.
Imorgon.. hoppas jag på att mina joggingskor är snälla mot mig.
Om ett år.. är jag i Spanien om mina planer går som de ska.
Om tre år… pratar jag förhoppningsvis flytande spanska, och hoppas jag att jag har kommit på vad jag vill bli när jag uppnått den ålder då man förväntas vara lite vuxen, och har tre år mer livserfarenhet i bagaget.
* Det vill säga, tittat på boken, haft den med mig i väskan i händelse av att jag kanske, eventuellt, rent hypotetiskt, skulle drabbas av en innerlig längtan efter att slå upp den och faktiskt göra det. Nej, det hände inte, så nu ikväll fick jag säga till mig själv på skarpen. Sålunda har jag undvikit pluggandet, men inte undkommit det helt och hållet.
Publicerad 2010-04-24 15:24:27 i Allmänt,
Att Mr. Dursley har en syster är jag ganksa säker på. Om jag minns rätt heter hon något i stil med Margaret, och blir uppblåst som en ballong och svävar upp i taket i andra boken (och filmen, för all del).
Något jag inte är lika säker på, är om Mr. Dursley även har en bror. Vad jag vet nämns inte det i någon av böckerna, så det är ju mycket möjligt att han inte har det. Men, om det nu är så att det finns ytterligare en bror i syskonskaran (det känns som att det måste göra det för att kunna kalla det för en skara. Det blir inte så mycket skara av bara två personer...), bor han i Sverige, och jobbar på en arkitektbyrå på min gata.
Publicerad 2010-04-22 23:18:48 i Allmänt,
Allt skrivande om skor och blöta strumpor fick mig att tänka på ett barn och en pappa som jag såg igår.
Som en följd av gårdagens regnande och snöande, hade diverse vattenpölar, av olika stolekar och djup, bildats på Stockholms gator, trottoarer och torg. Vid Odenplan kommer en pappa gående, och han håller sitt barn, tre år gammalt kanske, i handen. Barnet tar några halvspringade steg framåt, med ett leende som lyser upp hela ansiktet. En halv sekunds reaktionstid hos pappan, sedan: "Nej nej nej! De där skorna är inte vattentäta!"
Jag log så mycket att jag nästan gick in i personen som kom runt hörnet.
Publicerad 2010-04-22 18:56:14 i Allmänt,
Allt som behövs för en endorfinkick som heter duga är en mugg starkt, svart kaffe i kobination med skratt, och sedan minst en timme på löpband. Då gör det inte så mycket att det regnar. För övrigt är det aldrig sol på torsdagsmorgonar. Även om det kanske inte kan räknas som en vetenskaplig undersökning, så har jag ändå lagt märke till det sedan terminsstarten. Torsdag är den enda dagen i veckan då jag behöver gå upp "tidigt", dvs halv åtta. Lite sol hade varit uppmuntrande, men hitills har det alltså inte varit sol en enda torsdagsmorgon. And that's a fact.
Det är ofta på just torsdagar som jag blir så där härligt endorfinstinn, och det går att se ett tydligt mönster: lektionen börjar "redan" klockan 9, så jag behöver masa mig upp lite tidigare än vanligt. Efter ungefär en kvart på språkstrukturen (som för övrigt är veckans roligaste lektion, med mycket skratt) brukar dåsigheten slå till, och har vi dessutom områdeskunskap efteråt är kaffebehovet för att hålla koncentrationsnivån uppe ett faktum. Efter områdeskunskapen brukar jag knata iväg till gymet och springa, och stärkt av torsdagskaffet brukar det gå ganska smärtfritt (utom just idag, som ni kan läsa om i stycket nedan).
Nu borde jag kanske komma fram till en slutsats. Eh... Kaffe + träning = sant? Ja, så blev det med den slutsatsen.
Dagens äckligaste är tyvärr min egen fot. Eller i alla fall blåsan på min fot. Kanske är det berättigat att skriva "blåsorna" eftersom det trots allt rör sig om två blåsor. Den ena på den andra. Kanske är det inte alls berättigat att skriva "blåsorna", eftersom det mest är en svidande sörja av det som en gång
var två blåsor, den ena på den andra. Mina joggingskor har plötsligt bestämt sig för att motarbeta mig, och ge mig skoskav, något som jag inte alls uppskattar. Att plåstret som jag satte dit i morse, för att vara lite snäll mot mig själv, lossnade och inte fyllde någon som helst funktion gjorde ju inte saken bättre. Men, som sagt, endorfinstinn som jag blev, så gjorde det inte så mycket. En ska härdas (och så får jag väl skylla mig själv också, som fortsätter att springa med samma skor. Men till mitt försvar vill jag säga; vilka skor skulle jag annars springa i?!).
För att inte vara sämre, och kanske för att hålla samma standard som större delen av min övriga garderob, verkar mina vardagsskor också motarbeta mig. Igår när jag åkte ut till Lovisa och David (efter att jag faktiskt, kl 18.00 ungefär, bytt om från pyjamas) märkte jag att det läckte in. Detta är precis lika lite uppskattat som skoskavet från joggingskorna, även om fuktiga strumpor förstås inte svider lika mycket som spruckna skoskavsblåsor. Efter en snabb titt på undersidan var det inte alls svårt att förstå varför mina strumpor blev blöta.
Jag ser nu att jag verkar ha trampat i ett tuggummi. Synd att det inte satte sig längre upp och täppte igen sprickan...
Om man sedan fortsätter att inspektera undersidan på mina skor, kan vi spana in mina ballerinaskor. Jag har inte invigt dem för säsongen än, men jag misstänker att om jag använder dem vid kraftigare nederbörd än stilla duggregn så kommer jag att bli blöt om fossingarna i dem också. Det syns inte på bilden, men den andra sulan glappar precis lika mycket. Gott om plats för vattnet att sippra in.
Nåväl. Om det nu regnar lite mer än ett stilla duggregn, så kommer ju fötterna troligtvis bli blöta ovanifrån innan de blir det underifrån, med tanke på att det är just ballerinaskor...
Här hade jag kunnat ladda upp en bild på mitt fina skoskav, men av barmhärtighet låter jag bli. Ni får föreställa er istället! :P
Publicerad 2010-04-21 17:36:15 i Allmänt,
En del dagar är jag inte så effektiv. Andra dagar ligger jag i desto mer.
Idag har jag gjort klart den sista delen av presentationen på grupparbetet, sedan bakade jag bröd på rödbetorna som låg kvar i garderoben. De såg inte riktigt ut som ledsna potatisar/kiwifrukter än, men de sjöng definitivt på sista versen (tänk dig en sjungande rödbeta, det vore nåt det!)
Samtidigt som jag bakade bröd (utan att blir irriterad på den kladdiga degen, det är steg framåt i min personliga utveckling minsann!) lagade jag mycket och god mat. Jag kommer att få äta rester tills på lördag..!
Dagens (hehe, degens) misstag är väl kanske att missbedöma hur mycket bröd det blev. Jag kom ihåg att degen jäste ganska mycket, men inte att den jäste SÅ mycket. Det här kommer inte att få plats i mitt frysfack... Kanske kusin med man vill förbarma sig över mig, och upplåta frysutrymme, i utbyte mot smakprov... Men. Då måste jag ju byta om från pyjamas...
Publicerad 2010-04-19 21:29:13 i Allmänt,
På väggen mittemot min säng finns en helkroppsspegel. Den är onekligen en källa till distraktion när jag sitter i sängen och ska plugga (något jag gör ganska ofta, trots att Lovisa ofta säger åt mig att det är dumt). På morgonen är det jättebra att den hänger där, så att jag kan kontrollera att jag i alla fall ser någorlunda presentabel ut innan jag ger mig ut i vimlet. Men nu, när jag egentligen borde koncentrera mig på "Nuestro América", är den som sagt lite distraherande. Istället för att sammanfatta artikeleländet sitter jag och gör grimaser och skrattar åt mig själv. Lättroad, minst sagt...
Publicerad 2010-04-17 10:20:44 i Allmänt,
Om ni ställer er undrande till rubriken, så kan jag meddela att det var en trumvirvel. Försök själv att stava till det (ljudet alltså), det är inte så lätt...
Här kommer i alla fall svaret på bildgåtan, och det är inte någon som gissat rätt (av alla två kommentarer, haha): Det är en rödbeta! "Hur sjutton lyckas man att få till den sådär?!" kanske du undrar. Det är inte alls svårt, jag lovar, vem som helst kan klara det! Allt som behövs är 1 st rödbeta (ju mindre desto snabbare går processen), 1 st mörkt garderobshörn, några långa koftor och plastpåsar som rödbetan kan gömma sig bland, och till sist tålamod/dåligt minne. Placera rödbetan i det mörka hörnet, se till att den inte syns bland kläder och påsar, och låt tiden ha sin gilla gång. Efter ca 1 månad (tror jag, men så var det ju det där med det dåliga minnet) kan du göra din egen bildgåta!
Publicerad 2010-04-15 22:13:00 i Allmänt,
Den här saken kan utan tvivel placeras under kategorin "ledsen", dvs aaaaningens för gammal. Jag vet vad det är (eller snarare var...), men ser du? Är det en kiwi eller en rödbeta?
Tänk vilka fynd man kan göra i ett mörkt hörn i garderoben.
Publicerad 2010-04-15 15:24:30 i Allmänt,
Jag har blivit lite beroende. Nu när det är varmt och skönt ute låter jag fönstret stå öppet mest hela tiden. Me like.
Publicerad 2010-04-14 23:12:48 i Allmänt,
Utan att hitta citatet trots genomskummad bok. Då använder jag Google translate.
Blinkande gympaskor och Hemglassbilen. Då ler jag.
Trött och ofokuserad, och den andra tunnelbanenedgången. Då åker jag en station åt fel håll.
Publicerad 2010-04-13 23:09:02 i Allmänt,
Jag har egentligen inget viktigt (eller oviktigt, som kanske är det vanligaste här) att skriva om idag. Men jag är tillbaka i Stockholm efter Gislavedsvistelsen. Här finns det trevliga människor, solen skiner, blommorna slår ut, och jag skrattar och trivs. Är det högmod att säga att jag har vind i seglen?
Peace out!
Publicerad 2010-04-10 12:08:05 i Allmänt,
Ibland fascineras jag av hur jag kan vara ett sådant under av ineffektivitet. Jag har de senaste veckorna haft några saker att göra, som egentligen inte är särskilt jobbiga, det gäller bara att ta tag i dem. Mmmm. Snart så. Jag skaaaa...
Men läs och häpna, idag har jag tagit mig i örat, kragen eller var som helst, och fått ändan ur. På bara en timme har jag:
- klippt tånaglarna
- ringt angående min fiolförsäkring
- fixat blanketten till mitt nya körkort
- deklarerat
- mailat till språkskolan i Spanien.
Ibland är jag lite effektiv också. Och precis som jag visste innan, inte var det överväldigande tungt eller jobbigt.
Publicerad 2010-04-09 10:52:09 i Allmänt,
Ensam-grupparbetet fortsätter. Jag är lite bitter för att jag fått de tre svåraste och mest abstrakta ämnena. Dessutom är det bara jag som har tre ämnen att skriva om. Det är väl frånvarons nitlott antar jag…
Min förmåga att ordbajsa fram något vettigt verkar ha åkt på semester, mycket olämpligt tycker jag. Hur kommer det sig att sådana här saker aldrig kollar i almanackan innan de försvinner? Och varför drar de alltid iväg tillsammans?! ”Hej Inspiration, vet du vad, jag och Motivation ska ta en lite retreat tillsammans med Idéer och Engagemang, vill du hänga på?” ”Men hej, Självdiciplin! Självklart, det låter ju kalas! Men tror du att Ork kan följa med, det blir kanske lite ensamt att lämnas kvar?”
Sen står man där och ropar : ”Var ÄR ni?!”
”Jaha, oj, nej, vi är inte hemma för tillfället.”
”Nej, jag märker det, men när kommer ni tillbaka?! Det är liksom NU jag behöver er!”
”Jaha, ja, oj du… Himla trist det här, men vi vet inte riktigt. Men du, vi hörs, hej!”
Det slår ju aldrig fel heller, det är alltid när man har som mest, och jobbigast saker att göra som de sviker. Vilka typer!
Alltså sitter jag här, med en mer eller mindre tom hjärna och utan lexikon, och ska skriva ihop en sammanfattande text om tre ämnen, på enkel och lättförståerlig spanska. Och det får inte bli längre än 10-12 minuter, vilket innebär att jag har 3-4 minuter för varje ämne. Att jag dessutom misstänker att vi inte riktigt följer (den hela 0,5 rad långa) instruktionen gör mig inte mindre bitter.
Hoppla.
Publicerad 2010-04-07 12:00:17 i Allmänt,
Huvaligen, det finns så mycket fler saker som jag hellre vill göra än att sitta med grupparbetet om "Ensamhetens labyrint". Att min grupp sitter i Stockholm och arbetar tillsammans, medan jag sitter ensam i pappas lägenhet och snyltar på grannens internet gör mig inte mer peppad precis. Därför skriver jag ett helt meningslöst blogginlägg.
Jag visade mormor mitt nya körkortskort. Hon skrattade. Då är det illa. Så som sagt, om du någon gång känt dig snygg, gå och ta ett ID-foto, så ska du se att det går över.
Pappas lägenhet är onekligen en källa till fascination, särskilt hans badrumsskåp. Jag förstår inte vad det är med schampo/duschcréme och två tredjedelar av syskonskaran Johansson. En del människor bunkrar konserver inför ett eventuellt utbrytande av ett tredje världskrig, men pappa och faster misstänka att det ska bli sju svåra år rent hygienmässigt. Jag har aldrig sett någon som inhandlar schampo likt min faster, men min ömme fader hamnar nog på en god andraplats. I hans badrumsskåp hittade jag 16 flaskor med schampo/duschcréme (plus tre tomma flaskor). 16!! Sen funderar jag ibland på om det finns något bäst-före-datum på Tigerbalsam, eller om de 17 (förutom de två öppnade burkarna) fortfarande paketerade burkarna håller ett millenium till. Tigerbalsam är ju inte en vardagsprodukt liksom...
Det sista objektet för min uppriktiga fascination är den bedrövligt slitna handduken. Varför i all sin dar envisas han med att ha kvar den?! Man skulle kunna missta den för ett myggnät upphängt på en krok. Jag har lovat att slänga den när han är på semster i sommar, om den fortfarande är kvar då (vilket jag inte tvivlar på att den är).
Skafferiet och kylskåpet, som jag suckat över många gånger, skulle vi kunna avhandla en annan gång, kanske vid nästa erbarmligt tråkiga skoluppgift. Sådär ja, nu har jag skjutit upp eländet i 20 minuter. Vad ska jag hitta på nu då?
Publicerad 2010-04-06 19:51:11 i Allmänt,
Hur man sätter sprätt på 600 kronor
1. Gå till optikern (inte undra på att man inte går oftare om det är så ofantligt dyrt!)
2. Ta nytt ID-foto
3. Köp en burk creme fraiche.
Ganska tråkiga saker att slänga pengar på. Särskilt som jag på ID-fotot ser ut som om jag är på rymmen från Gökboet (likheten med Jack Nicholson är slående). Jag hade kanske kunnat ta ett sjunde eller åttonde kort, men om jag kisat på de 5 föregående, för att sedan på uppmaning av fotografen spärra upp ögonen (men ändå lyckas kisa samtidigt som jag ser ut som om jag himlar med ögonen och äter nåt surt), så var väl risken ganska stor att jag skulle göra det igen. Jag (miss)nöjde mig alltså med att se galen ut, och får nu alltså gå med i den ganska omfattande klubben "vi som inte ser kloka ut på körkortet/passet". Tur att de bara är giltiga i 10 år...
Dagens foto är inte ID-fotot, men Anna, håll i hatten, för här kommer det sedan länge omtalade Jan Guillou-kortet. Jag bjussar på det.
Publicerad 2010-04-04 17:53:22 i Allmänt,
Min cykel borde inte få kallas för cykel. En mer passande beskrivning vore marackas på hjul. Är man inte riktigt med på noterna kan den även förvandlas till en dödsmaskin på hjul om man har otur. Det där med att låset skakar ner mellan ekrarna är kanske inte jättesmidigt.
I alla fall. Det mesta är lite snett och vint: framhjulet skumpar upp och ner, bakhjulet vinglar åt sidorna. Ringklockan fyller inte längre nån funktion, utan bidrar bara till det allmänna skramladet när jag far fram (har nog aldrig cyklat baklänges faktiskt). Cykelkorgen är lite deformerad efter att ha blivit sned och försökt återformats efter alla de otaliga gånger som cykeleländet ramlat (avsevärd förbättring efter att vi bytte stöd). Kedjan skulle kanske behöva spännas. Kedjeskyddet har fadern fått laga två-tre gånger. Det är lika spännande varje sommar, ska det hålla eller inte? Stänkskärmarna är också lite vinda, och är tillsammans med pakethållaren det som skramlar mest.
Tro nu inte att jag är missnöjd med min hoj. Den fyller ju sin funktion fortfarande, även om jag får tänka som mamma gjorde om vår gamla volvo: " så länge det skramlar vet jag ju att allt är med, det är när det är tyst som jag blir orolig". Och med tanke på att ringklockan som sagt är trasig är det ju inte så dumt att det skramlar. Så här innan de har hunnit sopa alla cykelbanor hörs jag nog på ungefär 100 meters håll (i båda riktningarna!).
Jag tänkte låta en kommentar från fadern avsluta. Tyvärr minns jag inte riktigt hur han sa, men båda alternativen är ju ganska talade: "Ja, det är det då ingen spioncykel det där..." eller "Du smyger inte på nån med den där.."
Publicerad 2010-04-01 22:07:27 i Allmänt,
Ganska ofta tänker jag "det här ska jag aldrig glömma", men kommer ändå inte undan det faktum att året har 365 dagar, och varje dag är underdelad i 24 timmar som innebär massor med intryck och uppslag till nya minnen. Det mesta glöms bort, och tur är väl det, annars hade det blivit härdsmälta i hjärnan. Andra saker minns man, fast de egentligen inte är av något egentligt värde (är det kanske just därför de koms ihåg? (Kan man säga "koms"?)). En del saker tror man att man glömt, men ploppar oväntat upp igen.
Idag minns jag vad jag gjorde för precis ett år sedan. Skärtorsdag på Birka. Brutalt påskmiddagsbord (Amandas mat, oh my..!), MYCKET skratt! Jag, Hanna, Erin, Calle och Kristofer bestämde oss för att klä ut oss till påskkärringar och gå runt i bostadsområdet runt skolan och sjunga. Med hucklen, rosiga kinder, kaffepanna, kvastar och Calles mandola gav vi oss ut, och kom tillbaka några timmar senare med godis, pengar, en hel sockerkaka, och en hel massa extra levnadsdagar om det är sant att ett skratt förlänger livet. Ja, galet, om det var någon dag som jag skrattade på Birka, så var det den här!
Skärtorsdagen var också dagen då min Calle-förälskelse var i sitt esse (för att sedan ta slut ganska brutalt efter påsklovet, av olika anledningar), och jag stod och spanade på honom nere vid stranden från köksfönstret. Senare på kvällen svävade jag hem, rusig av kärlek och förhoppningar, efter att ha fikat med Calle och hans föräldrar. Haha.
Ja, en del saker och dagar kan spelas upp som en långfilm upp i huvudet. En del saker har som sagt försvunnit helt (jag har inte den blekaste aning om vad jag gjorde dagen före skärtorsdagen för ett år sedan.). Hur som helst bjussar jag på en bild från precis innan vi ger oss ut på äventyr (läs: blir skrattade åt). Platsar inte in på "Top 10 ugliest pictures of Anki". Den listan kan vi fortsätta någon annan gång.
Du som är lite klipsk lägger märke till datumet, och inser att mitt inlägg faller på det. Det är ju inte alls ett år sedan. Men, dock är det skärtorsdag, så jag förhandlar med mig själv och publicerar det nu i alla fall, och kör kanske en favorit i repris på fredag åttedar. Dock ändrar jag mig, och säger att jag har inte den blekaste aning om vad jag gjorde idag för precis ett år sedan.
Så kan det vara.
Publicerad 2010-04-01 17:32:33 i Allmänt,
Jag har nu fått klart för mig varifrån min "slänga ihop det som finns"-matlagningsstil kommer ifrån. Min ömme fader är precis likadan, och har gärna i allt som står på kryddhyllan i samma gryta. Min inställning är dock att det gärna får vara gott samtidigt, inte bara experimentellt. Pappas inställning verkar vara att det ju ändå ska blandas i magen.
Vi rensade precis hans kylskåp, och han tog fram en stenåldersgammal plastburk (vi har ALLTID haft dem!), och frågade om jag ville ha.
"Det är nån dipsås jag rörde ihop."
Av tidigare erfarenhet blir jag numer ganska misstänksam när pappa har slängt ihop nåt. Ganska skeptiskt smakade jag av såsen, och insåg att mitt liv känns tillräckligt meningsfullt utan inblandning av pappas dipsås. Även denna gång verkar han ha haft i tämligen stora delar av kryddhyllans utbud.
Det är nog tur att jag och pappa inte lagar mat till varandra, för jag har en känsla av att han inte skulle gilla min mat. När jag "slänger ihop" saker, slutar det oftast med att det smakar ganska lika varje gång, ofta med sambal oelek som smaksättare. Vilken tur att jag oftast bara har goda saker i mitt kylskåp. Och sambak oelek passar till väldigt mycket (dock kan jag erkänna att när jag tog fel på den och lingonburken drog jag en gräns).
Nu ska jag hem och slänga ihop en broccolisoppa. I den ska jag inte ha oregano, basilika, citronpeppar, ketchup, dragon osv. osv.
När jag ändå pratar om mat: idag på nyheterna handlade ett inslag om att vi svenskar äter i genomsnitt 17 kilo godis per år! Huvaligen! Jag har inte nån direkt koll på min egen godiskonsumtion i kilon och siffror, men jag vågar lova att det INTE rör sig om 17 kilo, och jag tror inte att någon av mina närmaste vänner äter 17 kilo heller! Det i sin tur betyder att någon annan måste äta "vår" del, för att det ska bli ett snitt på 17. Och hur mycket godis måste inte de då äta per år? Dubbelt, tredubbelt? Det kan ju inte vara gott längre?!
Jag tycker ibland att jag äter mycket godis i perioder, och då rör det sig kanske om 2 chokladbitar om dagen i en vecka, sedan tycker jag att det är dags att skärpa sig. Men 17 kilo?! Jag mår illa bara av tanken...
