Det är något med torsdagar
Allt som behövs för en endorfinkick som heter duga är en mugg starkt, svart kaffe i kobination med skratt, och sedan minst en timme på löpband. Då gör det inte så mycket att det regnar. För övrigt är det aldrig sol på torsdagsmorgonar. Även om det kanske inte kan räknas som en vetenskaplig undersökning, så har jag ändå lagt märke till det sedan terminsstarten. Torsdag är den enda dagen i veckan då jag behöver gå upp "tidigt", dvs halv åtta. Lite sol hade varit uppmuntrande, men hitills har det alltså inte varit sol en enda torsdagsmorgon. And that's a fact.
Det är ofta på just torsdagar som jag blir så där härligt endorfinstinn, och det går att se ett tydligt mönster: lektionen börjar "redan" klockan 9, så jag behöver masa mig upp lite tidigare än vanligt. Efter ungefär en kvart på språkstrukturen (som för övrigt är veckans roligaste lektion, med mycket skratt) brukar dåsigheten slå till, och har vi dessutom områdeskunskap efteråt är kaffebehovet för att hålla koncentrationsnivån uppe ett faktum. Efter områdeskunskapen brukar jag knata iväg till gymet och springa, och stärkt av torsdagskaffet brukar det gå ganska smärtfritt (utom just idag, som ni kan läsa om i stycket nedan).
Nu borde jag kanske komma fram till en slutsats. Eh... Kaffe + träning = sant? Ja, så blev det med den slutsatsen.
Dagens äckligaste är tyvärr min egen fot. Eller i alla fall blåsan på min fot. Kanske är det berättigat att skriva "blåsorna" eftersom det trots allt rör sig om två blåsor. Den ena på den andra. Kanske är det inte alls berättigat att skriva "blåsorna", eftersom det mest är en svidande sörja av det som en gång var två blåsor, den ena på den andra. Mina joggingskor har plötsligt bestämt sig för att motarbeta mig, och ge mig skoskav, något som jag inte alls uppskattar. Att plåstret som jag satte dit i morse, för att vara lite snäll mot mig själv, lossnade och inte fyllde någon som helst funktion gjorde ju inte saken bättre. Men, som sagt, endorfinstinn som jag blev, så gjorde det inte så mycket. En ska härdas (och så får jag väl skylla mig själv också, som fortsätter att springa med samma skor. Men till mitt försvar vill jag säga; vilka skor skulle jag annars springa i?!).
För att inte vara sämre, och kanske för att hålla samma standard som större delen av min övriga garderob, verkar mina vardagsskor också motarbeta mig. Igår när jag åkte ut till Lovisa och David (efter att jag faktiskt, kl 18.00 ungefär, bytt om från pyjamas) märkte jag att det läckte in. Detta är precis lika lite uppskattat som skoskavet från joggingskorna, även om fuktiga strumpor förstås inte svider lika mycket som spruckna skoskavsblåsor. Efter en snabb titt på undersidan var det inte alls svårt att förstå varför mina strumpor blev blöta.
Jag ser nu att jag verkar ha trampat i ett tuggummi. Synd att det inte satte sig längre upp och täppte igen sprickan...
Om man sedan fortsätter att inspektera undersidan på mina skor, kan vi spana in mina ballerinaskor. Jag har inte invigt dem för säsongen än, men jag misstänker att om jag använder dem vid kraftigare nederbörd än stilla duggregn så kommer jag att bli blöt om fossingarna i dem också. Det syns inte på bilden, men den andra sulan glappar precis lika mycket. Gott om plats för vattnet att sippra in.
Nåväl. Om det nu regnar lite mer än ett stilla duggregn, så kommer ju fötterna troligtvis bli blöta ovanifrån innan de blir det underifrån, med tanke på att det är just ballerinaskor...
Här hade jag kunnat ladda upp en bild på mitt fina skoskav, men av barmhärtighet låter jag bli. Ni får föreställa er istället! :P
Det är ofta på just torsdagar som jag blir så där härligt endorfinstinn, och det går att se ett tydligt mönster: lektionen börjar "redan" klockan 9, så jag behöver masa mig upp lite tidigare än vanligt. Efter ungefär en kvart på språkstrukturen (som för övrigt är veckans roligaste lektion, med mycket skratt) brukar dåsigheten slå till, och har vi dessutom områdeskunskap efteråt är kaffebehovet för att hålla koncentrationsnivån uppe ett faktum. Efter områdeskunskapen brukar jag knata iväg till gymet och springa, och stärkt av torsdagskaffet brukar det gå ganska smärtfritt (utom just idag, som ni kan läsa om i stycket nedan).
Nu borde jag kanske komma fram till en slutsats. Eh... Kaffe + träning = sant? Ja, så blev det med den slutsatsen.
Dagens äckligaste är tyvärr min egen fot. Eller i alla fall blåsan på min fot. Kanske är det berättigat att skriva "blåsorna" eftersom det trots allt rör sig om två blåsor. Den ena på den andra. Kanske är det inte alls berättigat att skriva "blåsorna", eftersom det mest är en svidande sörja av det som en gång var två blåsor, den ena på den andra. Mina joggingskor har plötsligt bestämt sig för att motarbeta mig, och ge mig skoskav, något som jag inte alls uppskattar. Att plåstret som jag satte dit i morse, för att vara lite snäll mot mig själv, lossnade och inte fyllde någon som helst funktion gjorde ju inte saken bättre. Men, som sagt, endorfinstinn som jag blev, så gjorde det inte så mycket. En ska härdas (och så får jag väl skylla mig själv också, som fortsätter att springa med samma skor. Men till mitt försvar vill jag säga; vilka skor skulle jag annars springa i?!).
För att inte vara sämre, och kanske för att hålla samma standard som större delen av min övriga garderob, verkar mina vardagsskor också motarbeta mig. Igår när jag åkte ut till Lovisa och David (efter att jag faktiskt, kl 18.00 ungefär, bytt om från pyjamas) märkte jag att det läckte in. Detta är precis lika lite uppskattat som skoskavet från joggingskorna, även om fuktiga strumpor förstås inte svider lika mycket som spruckna skoskavsblåsor. Efter en snabb titt på undersidan var det inte alls svårt att förstå varför mina strumpor blev blöta.
Jag ser nu att jag verkar ha trampat i ett tuggummi. Synd att det inte satte sig längre upp och täppte igen sprickan...
Om man sedan fortsätter att inspektera undersidan på mina skor, kan vi spana in mina ballerinaskor. Jag har inte invigt dem för säsongen än, men jag misstänker att om jag använder dem vid kraftigare nederbörd än stilla duggregn så kommer jag att bli blöt om fossingarna i dem också. Det syns inte på bilden, men den andra sulan glappar precis lika mycket. Gott om plats för vattnet att sippra in.
Nåväl. Om det nu regnar lite mer än ett stilla duggregn, så kommer ju fötterna troligtvis bli blöta ovanifrån innan de blir det underifrån, med tanke på att det är just ballerinaskor...
Här hade jag kunnat ladda upp en bild på mitt fina skoskav, men av barmhärtighet låter jag bli. Ni får föreställa er istället! :P