annjoh

Jag äger ett par onekligen välsignade örhängen. Inte så att de förekommer i överflöd - nej, det är bara två enkla fejkpärlor. Inhandlade på Ur&Penn för den hisnande summan 29 kronor. Så på det sättet är de inte alls speciella. Flitigt använda också, så de börjar tappa lite av sin forna glans, men vad kan man egentligen vänta sig för 29 kronor?
Nåväl, nu är det ju inte priset som är det väsentliga.
Jag tycks vara drabbad av en slags tappa-det-ena-örhänget-förbannelse. De senaste två åren har jag tre halva par (dock lyckades jag faktiskt tappa båda örhängena en gång förra vintern när jag promenerade hem till Birka från Östersund, och var tillräckligt dum att fortsätta gå på en väg som enligt skylten var både privat och en återvändsgränd (hur mycket åsna måste man vara för att envist/dumt klampa vidare när det uttryckligen står "Här upphör allmän väg"?!). Det slutade med att jag fick åla mig upp genom ett mycket snöfyllt dike för att komma upp på allmän väg igen. Istället för att gå tillbaka ca 200 meter...), och naturligtvis är det alltid favoritörhängena som drabbas (ganska självklart när man tänker närmare på det).
De här små oansenliga pärlörhängena verkar dock fungera lite som en boomerang - de kommer alltid tillbaka.
Förra våren sov folkmusikklassen över hemma hos vår lärare på Rödön (som inte är en ö), och när det var dags att krypa till kojs placerade jag nämnda örhängen på en filt på en stol innan lampan släcktes. En liten stund senare behövdes filten av en person som tyvärr inte visst om att mina billighetssmycken låg där. Lampor tändes, mattor genomsöktes, ursäkter samt försäkringar om att det inte var någon fara utbyttes - och bara det ena örhänget hittades. När jag vaknade nästa morgon skickade jag iväg en liten snabb bön i stil med "egentligen är det inget viktigt alls, meeeen, om du inte har nåt bättre för dig så kan jag väl få hitta mitt örhänge", mycket medveten om den höga graden på i-landsproblemet. Det första jag såg när jag öppnade ögonen var örhänget där det låg mitt på mattan, fullt synligt (rimligtvis borde vi alltså ha hittat det kvällen innan).
Sedan dess har örhängena tappats i duschar och omklädningsrum, trillat ner i sjalar och av misstag åkt med när jag tagit av mig en tröja.
Häromveckan verkade det dock vara dags igen. Plötsligt fattades det ena samma billiga fejkpärlörhängen. Jag letade genom tröjor, fickor, golvet och hyllor, men förgäves. Förbannelsen tycktes ha slagit till igen. Jag orkde inte ens be i stil med förra året, utan accepterade mitt öde. Trots allt vet jag om 4-5 Ur&Pennbutiker i Sthlm.
Imorse, bakom en mugg och halvt dold av en papperslapp, låg mitt örhänge där.
Tack och bock!

De senaste dagarna har jag varit så otroligt rastlös! Det tar sig uttryck i att jag ligger på soffan och inte orkar göra mycket mer än att vara missnöjd, och byta kanal. Logiskt... O ja, logiken flödar. Not.
Inte orkar jag eller har lust till att läsa heller, för de böcker som står till buds har misslyckats med att fånga mitt intresse.
När jag har extra tråkigt går jag och småäter müsli. Vad är egentligen grejen med att äta när man har tråkigt? Jag menar, i ärlighetens namn blir man inte särskilt upplivad av att höra knastret av rostade havregryn heller... So get over it!
Nu har jag en vecka schemalagd tid kvar på jobbet, sedan har jag tänkt försöka ta tag i mitt liv lite grann. Grejen är bara den att mamma har börjat jobba igen, och Evald kommer och går som han vill, Lovisa & David har återvänt till Stockholm, A-K flyttar snart till tassemarkerna (Malung), Lisa jobbar men drar snart iväg någon vecka. Maria, när åker du till Växjö?!
Blööööh... Jag känner mig som ett sjunkande skepp.

  Kära vänner. Bry er inte om styckeindelning (eller borde jag säga styckning? Du kommer att förstå snart!) eller tempus. Håll istället till godo med min uppenbarligen sjuka hjärna. 

Om du är en trogen läsare med gott minne, minns du kanske att jag pratat om drömmar förut. Titt som tätt drömmer jag helt skruvade saker, och i natt var det dags igen..!
  Jag sov i Mossarp i natt, för att få lite närmare till jobbet, och brukar ha svårt för att somna där. Kanske var det det som gjorde att jag drömde knasigt, kanske var det stressen inför att behöva stiga upp okristligt tidigt för att jobba igen efter en veckas ledigt, eller så är det bara mitt undermedvetna som fått influensa. Vad vet jag. Kanske är jag bara knäpp.
  Det hela började i alla fall med att det fanns en apa (ja, en riktig apa) hemma hos mina kusiner. Och nej, den var inte liten och söt, utan av någon anledning var jag rädd för den. En läskig apa alltså. Dock var detta inte något som mina kära släktingar reagerade på som konstigt. Kanske är det vardagsmat för dem att ha en schimpans springande hemma hos sig? De har då dolt det skickligt om så är fallet... Jag ska nog kika lite närmare i deras tvättstuga ikväll, bara för säkerhets skull...
  Nåväl. Drömmen fortsätter. Jag beger mig till jobbet, där jag glömmer bort att ge alla pensionärer deras mediciner. Min reaktion när någon (många timmar efter att pillerknaprandet borde skett) talar om för mig att det faktiskt ingår i mina jobbuppgifter att se till att de får i sig sina utskrivna tabletter är "Jaaahaaa...?! Ja, det kanske det gör ja...".
  Att jag drömde om jobbet är helt förståerligt, och dessutom visste jag att jag var den enda med delegering på förmiddagen = allt medicinansvar vilar på mig. Helt förståerligt som sagt. Men, drömmen är inte slut här, utan nu kommer delen som orsakar mig störst förvåning:
  Efter jobbet återvänder jag till mina kusiners residens (schimpanseländet tycks dock ha gett sig av, eller höll sig bara inomhus), och vi bestämmer oss för att grillning är en bra idé. På något sätt får jag tag på en kritvit kanin (vi snackar en sån där som trollas fram ur svarta trollkarlshattar), men inser att för att kunna grilla den måste jag döda den. Och oh my, how I killed that poor rabbit! För att citera två råttor ur Dr. Dolittle, så "söndermördade" jag den!
  Jag började med ett vedträ, och slog till kaninstackarn i huvudet, men tydligen inte tillräckligt, för den blev bara lite omtöcknad. "Hm..." tänkte jag, och fick för mig att det var en bra idé att knäcka ryggraden på den. Dock var just den här ryggraden mer elastisk och böjbar (åt fel håll alltså) än vad jag misstänker att kaninryggrader i allmänhet är. Alltså tog inte heller det här livet av pälsbollen, även om jag till slut hörde ett knak, och den började nu se rejält tilltuffsad ut. "Men så här kan jag ju inte låta den lida, nu måste jag ju se till att få död på den!" tänkte dröm-Anki. "Att ta tag i bakbenen och drämma den i marken, det borde göra susen!". Tänkt och gjort, men kära läsare, det här var en mycket seglivad kanin. Tilltuffsninggraden har ökat avsevärt, och hur kanineländet INTE dog är sannerligen ett mysterium i sig, för den var rejält skadad (hur fräsch skulle du känna dig efter ett slag i huvudet med ett vedträ, ryggraden knäckt fram och tillbaka, och sedan dängas i marken med huvudet före?).
Nu drabbas mitt drömjag av panik, och tar återigen till vedklabben, och dunkar och dunkar och slår tills livsanden till sist sviker den stackars lilla kaninen. Efter min misshandel finns det fortfarande lite vit päls kvar här och där, men annars har det som för en liten stund sedan var en levande kanin har förvandlats till geggamoja. Kaninmos helt enkelt.
"Nähä, men det här går ju inte att grilla", tänker jag och går därifrån.

Huvaligen. Tur att det inte är i min hjärna "Djurrättsalliansen" har varit och smygfilmat...

Eventuellt pratade kaninen med mig medan jag dödade den.
Hoppas att Lisa påbörjar sin psykologutbildning snart.