annjoh

  Kära vänner. Bry er inte om styckeindelning (eller borde jag säga styckning? Du kommer att förstå snart!) eller tempus. Håll istället till godo med min uppenbarligen sjuka hjärna. 

Om du är en trogen läsare med gott minne, minns du kanske att jag pratat om drömmar förut. Titt som tätt drömmer jag helt skruvade saker, och i natt var det dags igen..!
  Jag sov i Mossarp i natt, för att få lite närmare till jobbet, och brukar ha svårt för att somna där. Kanske var det det som gjorde att jag drömde knasigt, kanske var det stressen inför att behöva stiga upp okristligt tidigt för att jobba igen efter en veckas ledigt, eller så är det bara mitt undermedvetna som fått influensa. Vad vet jag. Kanske är jag bara knäpp.
  Det hela började i alla fall med att det fanns en apa (ja, en riktig apa) hemma hos mina kusiner. Och nej, den var inte liten och söt, utan av någon anledning var jag rädd för den. En läskig apa alltså. Dock var detta inte något som mina kära släktingar reagerade på som konstigt. Kanske är det vardagsmat för dem att ha en schimpans springande hemma hos sig? De har då dolt det skickligt om så är fallet... Jag ska nog kika lite närmare i deras tvättstuga ikväll, bara för säkerhets skull...
  Nåväl. Drömmen fortsätter. Jag beger mig till jobbet, där jag glömmer bort att ge alla pensionärer deras mediciner. Min reaktion när någon (många timmar efter att pillerknaprandet borde skett) talar om för mig att det faktiskt ingår i mina jobbuppgifter att se till att de får i sig sina utskrivna tabletter är "Jaaahaaa...?! Ja, det kanske det gör ja...".
  Att jag drömde om jobbet är helt förståerligt, och dessutom visste jag att jag var den enda med delegering på förmiddagen = allt medicinansvar vilar på mig. Helt förståerligt som sagt. Men, drömmen är inte slut här, utan nu kommer delen som orsakar mig störst förvåning:
  Efter jobbet återvänder jag till mina kusiners residens (schimpanseländet tycks dock ha gett sig av, eller höll sig bara inomhus), och vi bestämmer oss för att grillning är en bra idé. På något sätt får jag tag på en kritvit kanin (vi snackar en sån där som trollas fram ur svarta trollkarlshattar), men inser att för att kunna grilla den måste jag döda den. Och oh my, how I killed that poor rabbit! För att citera två råttor ur Dr. Dolittle, så "söndermördade" jag den!
  Jag började med ett vedträ, och slog till kaninstackarn i huvudet, men tydligen inte tillräckligt, för den blev bara lite omtöcknad. "Hm..." tänkte jag, och fick för mig att det var en bra idé att knäcka ryggraden på den. Dock var just den här ryggraden mer elastisk och böjbar (åt fel håll alltså) än vad jag misstänker att kaninryggrader i allmänhet är. Alltså tog inte heller det här livet av pälsbollen, även om jag till slut hörde ett knak, och den började nu se rejält tilltuffsad ut. "Men så här kan jag ju inte låta den lida, nu måste jag ju se till att få död på den!" tänkte dröm-Anki. "Att ta tag i bakbenen och drämma den i marken, det borde göra susen!". Tänkt och gjort, men kära läsare, det här var en mycket seglivad kanin. Tilltuffsninggraden har ökat avsevärt, och hur kanineländet INTE dog är sannerligen ett mysterium i sig, för den var rejält skadad (hur fräsch skulle du känna dig efter ett slag i huvudet med ett vedträ, ryggraden knäckt fram och tillbaka, och sedan dängas i marken med huvudet före?).
Nu drabbas mitt drömjag av panik, och tar återigen till vedklabben, och dunkar och dunkar och slår tills livsanden till sist sviker den stackars lilla kaninen. Efter min misshandel finns det fortfarande lite vit päls kvar här och där, men annars har det som för en liten stund sedan var en levande kanin har förvandlats till geggamoja. Kaninmos helt enkelt.
"Nähä, men det här går ju inte att grilla", tänker jag och går därifrån.

Huvaligen. Tur att det inte är i min hjärna "Djurrättsalliansen" har varit och smygfilmat...

Eventuellt pratade kaninen med mig medan jag dödade den.
Hoppas att Lisa påbörjar sin psykologutbildning snart.