annjoh

Jag äger ett par onekligen välsignade örhängen. Inte så att de förekommer i överflöd - nej, det är bara två enkla fejkpärlor. Inhandlade på Ur&Penn för den hisnande summan 29 kronor. Så på det sättet är de inte alls speciella. Flitigt använda också, så de börjar tappa lite av sin forna glans, men vad kan man egentligen vänta sig för 29 kronor?
Nåväl, nu är det ju inte priset som är det väsentliga.
Jag tycks vara drabbad av en slags tappa-det-ena-örhänget-förbannelse. De senaste två åren har jag tre halva par (dock lyckades jag faktiskt tappa båda örhängena en gång förra vintern när jag promenerade hem till Birka från Östersund, och var tillräckligt dum att fortsätta gå på en väg som enligt skylten var både privat och en återvändsgränd (hur mycket åsna måste man vara för att envist/dumt klampa vidare när det uttryckligen står "Här upphör allmän väg"?!). Det slutade med att jag fick åla mig upp genom ett mycket snöfyllt dike för att komma upp på allmän väg igen. Istället för att gå tillbaka ca 200 meter...), och naturligtvis är det alltid favoritörhängena som drabbas (ganska självklart när man tänker närmare på det).
De här små oansenliga pärlörhängena verkar dock fungera lite som en boomerang - de kommer alltid tillbaka.
Förra våren sov folkmusikklassen över hemma hos vår lärare på Rödön (som inte är en ö), och när det var dags att krypa till kojs placerade jag nämnda örhängen på en filt på en stol innan lampan släcktes. En liten stund senare behövdes filten av en person som tyvärr inte visst om att mina billighetssmycken låg där. Lampor tändes, mattor genomsöktes, ursäkter samt försäkringar om att det inte var någon fara utbyttes - och bara det ena örhänget hittades. När jag vaknade nästa morgon skickade jag iväg en liten snabb bön i stil med "egentligen är det inget viktigt alls, meeeen, om du inte har nåt bättre för dig så kan jag väl få hitta mitt örhänge", mycket medveten om den höga graden på i-landsproblemet. Det första jag såg när jag öppnade ögonen var örhänget där det låg mitt på mattan, fullt synligt (rimligtvis borde vi alltså ha hittat det kvällen innan).
Sedan dess har örhängena tappats i duschar och omklädningsrum, trillat ner i sjalar och av misstag åkt med när jag tagit av mig en tröja.
Häromveckan verkade det dock vara dags igen. Plötsligt fattades det ena samma billiga fejkpärlörhängen. Jag letade genom tröjor, fickor, golvet och hyllor, men förgäves. Förbannelsen tycktes ha slagit till igen. Jag orkde inte ens be i stil med förra året, utan accepterade mitt öde. Trots allt vet jag om 4-5 Ur&Pennbutiker i Sthlm.
Imorse, bakom en mugg och halvt dold av en papperslapp, låg mitt örhänge där.
Tack och bock!