annjoh

Jag erkänner att jag inte var särskilt pepp på att fira jul. Först hade jag inga planer alls, men i söndags tog ungdomsledaren i kyrkan mig i handen, sa "följ med här", och inom loppet av två minuter hade jag två ställen att fira julen på. Och jag måste säga, att trots att min julstämning var lika med noll dagarna innan blev det riktigt lyckat ändå!

På julaftonskvällen blev jag hämtad och skjutsad till en familj som bor i en by strax utanför Salamanca. På verandan möttes vi av två frusna katter och en julkrubba i ett akvarium. Inomhus var det som tur var flera grader varmare, och jag sattes i arbete med att skära upp Turron (en spansk sötsak gjord på mandlar och honung) och provsmaka skinkan innan jag förlorade mig i ett "solitario"-spel.
När vi väl satte oss till bords var vi ett gäng från Spanien, en från Finland, två från Colombia, jag som representant för Sverige, och två från Ungern. Senare under kvällen sjöng alla en sång från sitt land, hur kul är inte det? Kanske något för mammas internationella knytkalas?
Efter middagen, bestående av bland annat finsk morotslåda (så fick jag mig lite "vanlig" jul också), äppelsås och skinka i olika varianter, ägnade vi några timmar åt att proppa i oss lite för mycket sötsaker och spela sällskapsspel. Jag, som tillsammans med Lisa, brukar vara tämligen bra på "Med andra ord" (tycker iaf jag, helt ödmjukt och öppet för andra åsikter), höll en ganska låg profil i den spanska varianten, och förundrades istället över hur fort en del kan prata på spanska. Madre mia! Dock kunde jag beskriva "morcilla", som är den spanska motsvarigheten till vår blodpudding.
Klockan två blev jag hemskjutsad igen, glad, proppmätt och trött.


Juldagen bjöd på en välbehövlig sovmorgon (mina sovvanor här i Spanien är fatala!), sedan en ännu mer välbehövlig dammsugning av mitt golv (mhm, intresseklubben antecknar), innan jag begav mig till familj nummer två. Alltså, man ska ju inte jämföra eller favoricera, men om julaftonskvällen var väldigt trevlig så var nog juldagen ändå strået vassare.
Från det att jag ringde på porttelefonen tills fortfarande kände jag "Adoptera mig! Bli mina spanska morforäldrar porfa!" (en spansk mamma har jag ju redan -Teresa- skolans rektor, hon är en bekantskap som i sig gör hela Salamancavistelsen värd det!)
Jag välkomnades med en stor kram, som sannerligen fick mig att känna mig som hemma från första stund, och presenterades för de andra. Även den här gången var det en multinationell tillställning med folk från Spanien, England, Kina, Brasilien, Sverige, Cuba och Rumänien, och även den här gången tackade jag för mig och tänkte att jag nog inte kommer att behöva äta igen på ungefär en vecka (men det var helt klart värt det, allt var näst intill löjligt gott). Hemskans trevligt, och jag skulle gärna bjuda in mig själv på nytt! En stor eloge till värdparet, som utstrålade glädje och kärlek, och fick alla att känna sig som hemma (vågar jag påstå)!



Julen är väl för många en högtid som för många firas med familjen, och hittills har även jag alltid firat jul med familjen i olika konstellationer: hemma med bara den närmaste familjen, i Umeå med Evalds släkt, i Vinäs med fastrarna, och andra varianter. Det här med att inte ha någon egen familj medverkande var alltså en ny erfarenhet, men en erfarenhet som jag mycket väl kan tänka mig att göra om. Att folk låter upp sina hem  och ger ett hemskans trevligt alternativ till de personer som kanske annars skulle ha suttit hemma och glott på TV gör mig lite (mycket) varm i hjärtat!
Misstolka mig rätt. Jag tycker att det kan vara himla mysigt att fira med bara familjen också, men det här året kvalar nog ändå in på top 10-listan av julfirande. Heja! :)

En alternativ rubrik hade kunnat vara: "hur man underhåller en dubbelhaka". Men äsch. Det var värt det. Och joggingskorna väntar på mig när jag kommer tillbaka från Barcelona.