annjoh

Här händer det viktiga saker minsann... Ajjemän.

Inte pallplats kanske...

Publicerad 2010-06-03 09:44:54 i Allmänt,

  Igårkväll deltog jag alltså i Vårruset (jag tror att det är det de menar, även om de marknadsför sig med särskrivning). Jag och ungefär 15 000 andra. Helt brutalt mycket folk, och då hade ändå 20 000 personer redan hunnit springa dagen innan! Galet.
Först trodde jag nästan att jag skulle hinna avlida i värmen på bussen till universitetet, men undkom med en brutal huvudvärk. På bussen fanns en man, som sedan satt på samma buss som jag när jag åkte hem, och ursäkta för att jag säger det, men han såg läskig ut! Som om han satt där och insöp den östrogenfyllda atmosfären eller nåt (han och en till synes vettskrämd yngling var de enda av manligt kön på bussen)... Hu...
  På picknicken efter språngmarchen tog vi upp en del saker som vi funderat på loppet.

* Alla de som började gå redan innan 1 km, VARFÖR startade de i "SPRINGA"-klassen? Hallå, självinsikt? Eller de oombytta gamla tanterna som lungt promenixade fram i sommarvärmen, hade de fått för sig att ta en kvällspromenad i det fina vädret, och insåg inte att det just igårkväll, hade funnits bättre vägar?

* De som avbröt och började gå, varför gick de på sidorna?! Hur ska man då kunna springa om folk?

* De som anmälde sig för att bara gå, vad är vitsen egentligen? Det är onekligen en dyr promenad... Visst en social grej, men för att ens få ut en picknickkasse var man tvungen att anmäla ett lag á la 6 personer, och 6x180=1080. Man kan få en ganska hyfsad picknick för mindre...
Och de som då anmält sig och kom i mål ensamma (att man springer i mål ensam är inte så konstigt, det är ganska svårt att hålla ihop, särskilt om inte alla har samma takt, men om man går kan man ju ändå gå i grupp, särskilt i de sista starterna, som var till för just de gående), why?! Kanske är jag snål bara, men jag skulle aldrig betala för att gå ut och gå... Det tog ärligt talat emot att betala för att springa.

* Till sist tyckte vi att det nästan var skickligt av dem som tog över en timme på sig att GÅ rundan på 5 km. Kalla oss självgoda där vi satt i gräset och petade småkryp ur potatissalladen, men vi blev nästan lite fascinerade när det fortfarande kom folk en timme och en kvart efter sista starttiden (jag såg en kvinna som gick med sina två döttrar, runt 7 år gamla, och där kan jag ändå förstå om det inte gick så fort). Vi noterade också att medelvikten ökade i samma takt som hastigheten minskade... Sedan åt vi lite choklad till :)

 Nåja. Första kilometern kändes onekligen mycket komisk. Galet trångt, VARMT och "studsig" klezmermusik i öronen gav en smått surrealistisk känsla.
Sammanfattning: 5 km på 26 minuter (hade nog kunnat springa lite fortare om det inte varit så förbaskat trångt i början!), minuspoäng till organisationen för att man inte fick vatten när man kom i mål (något som jag tog förgivet och därför inte släpade med mig någon vattenflaska) utan bara sliskdricka, MYCKET folk, väldigt varmt, halvdan picknick, men onekligen trevlig stämning. Och nu har jag fått min första medalj i alla fall, haha. Och precis innan jag somnade i natt, insåg jag att det inte gjorde ont i foten!

Kommentarer

Postat av: Maria

Publicerad 2010-06-03 10:18:36

Hehe, jag hade min spring-karriär de tre år jag sprang mini-milen när jag fortfarande gick på Sörgårdsskolan. Sedan dess har jag också slutat betala för något som man kan göra helt gratis när man vill. Fast det är sant, stämningen får man hitta någon annanstans :) Grattis till din första medalj!

Postat av: Mamma/Barbro

Publicerad 2010-06-03 15:44:07

Grattis min lilla självgoda, flåt duktiga, springflicka! Jag skulle inte heller betala för att gå ut och gå, och SPRINGA - få får någon betala mig!! För övrigt inkasserar jag mina medaljer på andra områden.

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela