Stockholm i mitt hjärta
End of an era.
Ikväll vinkar jag hejdå till hufuvdstaden, och återvänder med mina banankartonger till Smålands skogar. Egentligen var det inte tänkt förrän imorgon, men alla lådor är packade, rummet är städat, och alla tillgängliga provresultat är kollade (B på grammatiktentan, precis som önskat! JA!). Rastlösheten slog ombarmhärtigt sina klor i mig, och bror hade ändå inget för sig. Jag avskyr att bara gå och vänta. Såatteh... Så får det bli. Först ska Team Fernando träffas för en sista fika och hejdåkram, sedan styr jag mot sydligare breddgrader.
Hur ska jag kunna sammanfatta min tid här i Stockholm?! Det har varit så underbart! Jag hade förvisso en liten dipp i februari, medan det fortfarande var kallt och isen hade sitt grepp om trottoaren. Då satt jag och grät över en tenta, hade ont i huvudet, sov dåligt och var stressad. Jag längtade till/saknade Birka så att jag hade ont i hjärtat!
Men, det gick över (om det är något jag lärt mig att hantera här i livet är så är det väl just hjärtknip), och det känns som om jag på varje bönemöte sagt "jo, men det är bra med mig just nu, det känns som om jag har flyt.".
Jag har trivts som fisken i vattnet med att plugga spanska (me encanta!)! Jag har haft en supertrevlig klass! Personerna i min grupp, som jag till en början var lite tveksam till, har kommit att bli några som jag tycker väldigt mycket om!
Att gå till VasaKåren, och få vara med i en bönegrupp har varit underbart! Gemenskap, kärlek, glädje, fika!
Att bo så nära Lisa, Lovisa och David! Vilken trygghet att få bo i samma stad som några av de allra bästa vännerna!
I fråga om Arvid känner jag mig inte trasig inombords längre heller.
Den här våren har varit bra för mig! Rastlösheten från i höstas (någon gång ska jag ta upp allt som var bra med Malung, jag har nog råkat svartmåla hösterminen lite) har ersatts av en känsla av tacksamhet och förnöjsamhet. Precis som när jag var på Birka har jag kunnat känna att jag är precis där jag vill vara. Nöjd med tillvaron. Det har varit lätt att andas, och jag känner mig stark (fattas bara annat, med det dyra gymkortet!), välsignad och buren av Gud. Tänk om jag vetat det (eller kanske snarare trott på det) i oktober!
På ett sätt hade jag så hemskans gärna stannat kvar här i Stockholm! Stannat bland alla vännerna, nya som gamla, på universitetet, i tunnelbanan som det alltid kommer en ny om tre minuter, på VasaKåren, i bönegruppen... Men det går ju inte att vara på två ställen samtidigt, och jag vill ju åka till Spanien även om det är läskigt att tänka på att det kommer att bli en verklighet att stå på flygplatsen och vinka hejdå. Det är kanske sant som det sägs: Man ska sluta när det är som bäst!