Publicerad 2010-03-30 12:57:49 i Allmänt,
Jag är en sådan vår-tönt, och jag älskar det!
Hej då vinterkängor, hej fina vår-och sommarskor (okej då, jag har egentligen inget emot mina vinterkängor, mer än det faktum att de är just VINTERskor)!
Hej ljusa kvällar!
Hej då vara-livrädd-när-man-halkar-runt-på-istäckta-gator!
Hej slippa-sova-med-strumpor-i-duntofforna-och-ulltröja!
Jag har öppnat mitt fönster för första gången sedan jag flyttade hit, och sitter nu och lyssnar på duvorna och barnskratt. Det är iofs lite kalllt om händerna, men det är värt det!
Vårens första fluga sitter på min fönsterkarm. Solen skiner. Sa jag att jag älskar det? Sa jag att jag är en tönt?
Publicerad 2010-03-29 20:28:09 i Allmänt,
Jag har en vän som i stort sett alltid blir bra på bild (inga namn, om du känner dig träffad så finns ju chansen att det är du. Känner du dig å andra sidan inte träffad så har jag ändå ryggen fri, eftersom jag inte hängt ut dig som någon som blir dålig på foton). Det är en egenskap som jag sannerligen inte besitter. Nu vet jag väl iofs att man inte kan vara vacker alltid, men nån gång
ibland, är det för mycket begärt?!
Igår satt jag och letade igenom mina bilder, och generös som jag är hade jag tänkt bjussa på "Top Ten Ugliest Pictures of Anki", men eftersom det tar en sån himla massa tid att ladda upp foton blir det inte så. Ni får hålla tillgodo med den här istället.
Publicerad 2010-03-29 20:12:02 i Allmänt,
När deklarationsblanketten kom för några dagar sedan avfärdade jag den som tråk, och lade den på skrivbordet i väntan på att få följa med hem och tas itu med där.
Idag läste jag på facebook, och fick plötsligt en trevlig påminnelse. Man kan få tillbaka på skatten.
Kanske beror det på en kombination av att jag är jag, att jag är uppvuxen i Småland, att jag har de föräldrar jag har och att jag är student. Kanske är det bara mänsklighetens giriga sida som tittar fram hos mig också. Vad vet jag. Men klirr i kassan är välkommet!
Publicerad 2010-03-28 19:28:15 i Allmänt,
Men jorå såatteh... Det där med en framtid som förläggare känns inte helt oaktuellt. Idag glömde jag mitt paraply i kyrkan.
Publicerad 2010-03-27 20:19:41 i Allmänt,
Jag tycker att det är hemskans kul med ordvitsar, och utsätter ofta min omgivning för sådana av varierande kvalitet.
Jag tycker att det är hemskans kul med internskämt.
Jag är en sån där person som gärna drar skämt lite för långt, fortsätter tills man står farligt nära kanten och riskerar att falla ner i tråkighetsträsket.
Men, ibland går det lite för långt till och med för mig. Jag vet inte om jag någonsin mer kommer att kunna använda mig helt normalt av ordet "koll". Ett tag tänkte jag att jag kanske kunde flytta till någon indianstam i djupaste Amazonas, men insåg att även om jag bodde där och inte talade svenska på 10 år, så skulle jag nog falla tillbaka till där jag var när jag pratade svenska senast så fort jag kom hem igen. Och det känns onekligen som en ganska drastisk åtgärd att emigrera till Amazonas bara för att avdramatisera ett ord. Då vill man ju att det ska funka liksom.
Nåväl, det har ju bara gått ett knappt år. När jag är 30 tycker jag kanske inte att det är kul längre, vid 40 reagerar jag på det, utan att riktigt minnas varför. Om jag har tur blir jag dement.
Om du inte redan är medveten om "koll" säger jag: Var glad för det! Jag tänker inte inviga dig, men det handlar inte om att jag är åpen, jag vill bara inte beröva dig chansen till att leva ett fritt liv.
Publicerad 2010-03-26 18:03:39 i Allmänt,
Anna, minns du när vi var mindre och pratade om framtida yrkeskarriärer? Vid något tillfälle kom vi in på att du skulle bli förläggare. Jag vet inte hur stor efterfrågan det finns för sådana på arbetsmarknaden, och helt ärligt vet jag inte längre hur bra du är på att förlägga saker. Så om du känner att det nog inte är ditt kall här i livet längre, så kanske jag kan få ta din plats? De senaste dagarna har fått mig att börja fundera på om inte jag skulle göra mig bra som förläggare trots allt. Plånboken i söndags. Och idag glömde jag min klocka på gymmet (dock upptäckte jag det redan på bussen hem, så den är i tryggt förvar, men ändock!)
Idag har det varit ljummet ute. Och när snön försvinner upptäcker man nya saker. På väg till Lisa finns ett övergångsställe (att vi inte sett skyltarna på hela våren har nog tyvärr med vår dumhetsgrad att göra, snarare än snödjupet).
Trappan vid gymmet är längre än jag trodde.
Vid rondellen Cedersdalsgatan/Valhallavägen finns det blomlökar som sticker upp ur rabatten.
Och för varje kväll som är lite ljusare än den andra gläder sig min själ lite mer. Jag är en sån där typisk vårmänniska, som känner hur jag tinar upp (kanske mest psykiskt, men onekligen fysiskt också) när kvällarna blir långa och ljusa, man bara behöver ett par vantar, och man kan plocka fram sina fina skor igen. Vintern kan väl ha sina fina dagar den med, men den skulle kunna vara hälften så kort! Tacka vet jag när fåglarna börjar sjunga, blommorna smyger fram och det känns som om ögonen öppnas på nytt. Nej, inte är det konstigt att folk blir kära på våren. Jag är precis likadan.
Här hade det passat med en sammanfattning eller slutkläm. Någon sådan har jag inte på lager, så istället nöjer jag mig med att utgjuta mitt missnöje över skit-SJ. Ni är dumma.
Publicerad 2010-03-25 23:28:46 i Allmänt,
Jaga extrapris och rabattkort, storkok och matlådor, rotfrukter (eller vitkål! Den kommer ALDRIG att ta slut, jag tror den förökar sig!), begagnad kurslitteratur... Visst. Men här kommer mitt allra bästa tips: se till att bo i närheten av generösa släktingar! Gratis mat, bra-att-ha-påsar och ett kuvert. Jag säger då det. Inte illa alls.
Jag ska tvinga min bror att skaffa barn, så att jag kan återgälda all generositet när de är studenter och uppskattar att leva på någon annans godhet. Pay it forward så att säga. (Om det nu är så att han insisterar på att inte yngla av sig får jag väl hitta några andra studenter att skämma bort. Men jag skulle tycka att det vore trevligt att få vara faster.)
(Mina eventuella egna avkommor då, undrar kanske ni? Men hallå, de får väl lära sig att man inte kan leva på sina föräldrar hela livet!)
Publicerad 2010-03-25 22:31:33 i Allmänt,
Det här med bussar är onekligen ett ganska tacksamt bloggämne.
Inte visste jag att Fred Flintstone körde buss i Stockholm. Där ser man. Dock såg han sur ut, inget yabadabadoo där inte.
Sur uppsyn är en mycket vanlig åkomma bland SLs busschaufförer. Jag funderar på att utrusta mig med en sådan här skylt, som jag kan plocka fram om jag stöter på fler.
Passa på att spana in bussens vindruta. Ganska stor, inte sant? Hur tänkte personen som skrev skylten "Skym inte förarens sikt"?! Okej, det kan stundvis vara rejält trångt på bussarna, men jag har aldrig,
aldrig sett att någon fått sitta i chaufförens knä eller på instrumentbrädan. Men visst, det är väl kanske bättre att vara övertydlig.
Och för att det inte ska bli några sura miner, bilden har jag tagit från sl.se (är lite nöjd över att jag hittade en med 70:an mot Frösundavik. Det är den jag tar från universitetet, om jag inte tar 40:an vill säga.) Mig själv har jag klistrat in från en bild som Anna tog för 2,4 evigheter sedan. Och visst är jag grym på paint? :P
Publicerad 2010-03-24 20:47:52 i Allmänt,
Kära Radiotjänst i Kiruna AB!
Jag sa ju från början att jag hade rätt, varför skulle ni krångla och dra ut på det i onödan?
Men tack för att ni tagit ert förnuft till fånga.
Publicerad 2010-03-24 20:40:15 i Allmänt,
Igår var jag med om en märklig/skrattretande händelse.
Vi hade (ganska framgångslöst enligt mig) diskuterat kapitel två i "Ensamhetens labyrint", och jag var på väg till busskuren. När jag var ganksa långt bort såg jag att bussen redan hade kommit, struntade i så kallad värdighet och började springa på vinst och förlust, eftersom det var ganska mycket folk som skulle gå på. Dock var jag fortfarande en bit ifrån när sista personen i kön klev på, men bussen stod kvar, så trots allt hann jag med, fast den egentligen skulle ha hunnit åka. "Aha", tänkte jag "en snäll busschaufför som väntar på folk som springer." (Det är det minsann inte alla som gör!)
"Tack så mycket" sa jag när jag hastade innanför dörrarna. Tänkte att man kan ju faktiskt visa sin uppskattning, folk i allmänhet brukar bli uppmuntrade av det.
"Hummelihumm blubbslurp hublgigdo"
"Ursäkta, vad sa du?" Fortfarande försökte jag låta glad och tacksam, men vad hade jag för det? Kanske träffade jag bara på en sån där svensk som inte kan ta komplimanger (även om tack knappast kan räknas som en komplimang), kanske hade han halsbränna, fuktiga strumpor, ont i rumpan efter många timmars busskörande, eller så har han bara en negativ inställning till det mesta. Jag vet inte (en bussresa med lokaltrafik är oftast inte tillräckligt långa för att hinna lära känna någon, särskilt inte busschauffören som man inte får störa eller skymma sikten för (det är ju också en underbart märklig skylt, men mer om det vid senare tillfälle) under resans gång), men han talade i alla fall mycket vresigt ur skägget (observera att det här bara är ett talesätt, i själva verket hade han inte alls skägg, och inte särskilt mycket hår på huvudet heller, men eftersom det egentligen inte tillför historian något skriver jag det inom parentes):
"Jag sa tacka inte mig, nu hade du tur att det var så mycket folk som skulle med att det var helt smockfullt. Tacka inte mig, tacka det andra."
Märklig man. Anar vi att någon inte trivs fullt ut på jobbet?
Publicerad 2010-03-23 22:30:15 i Allmänt,
Ibland önskar jag att jag vore en bil.
Min mage och jag är inte alltid bästa kompisar.
Om jag vore en bil skulle jag bara brumma in på närmaste verkstad och skaffa reservdelar. Det känns onekligen omständigare när man är människa.
Publicerad 2010-03-23 17:00:37 i Allmänt,
Min plånbok är borta, och jag menar BORTA! Inte bara så där "hm, var var det nu jag la den?"-borta, utan verkligen spårlöst försvunnen-borta! Jag har vänt upp och ner på mitt rum en sisådär sju gånger, jag har letat i väskor som jag inte ens hade med mig till Rättvik i helgen, jag har letat underst i troshögen, i kylskåpet, i frysen, i påsar i frysen, i örngottet, ungefär 53 gånger i de väskor som jag trots allt hade med mig i helgen. Ringt till SLs hittegods, biluthyrningsfirman som Magnus hyrde bilen från, Frescatihallen, PrisXtra. Jag har till och med kollat havregrynspåsen, bara för att det skulle vara det mest otippade stället (sedan mormor hittade sina byxor i kyrkans frys kollar vi alltid i frysen. Dessutom la jag in mat där i söndagskväll, så nej, det vore inte så otippat om den låg där.).
Stulen eller tappad låter jag vara osagt. Inget av alternativen känns egentligen som nåt alternativ.
Suck. Den ekonomiska förlusten är hanterbar (och en eventuell ficktjuv blir nog tämligen besviken), och rör sig nog inte om mer än ca 70 kronor, men resten! Det är så himla meckigt: kort som ska förlustanmälas, spärras och beställas. Blö.
Accio Ankis plånbok!
Publicerad 2010-03-22 15:45:40 i Allmänt,
Tänk om det bara gick att tycka om ett begränsat antal personer åt gången! Huvaligen, det skulle uppstå härdsmälta i mitt "tycka om personer"-system (tänkte säga hjärta, men jag antar att öppningen och stängningen av klaffarna för att ta emot och transportera vidare blod egentligen inte har något med kärlek att göra, även om man sedan urminnes tider (eller?) tillskrivit dessa egenskaper till denna knytnävsstora klump)! Det finns ju så hemskans många att tycka om, och varför hålla igen och tycka om lite lagom, när man tycka om så där så att det känns ända ut i lilltåns nagelspets (vilket i sin tur borde innebära att man tycker om ännu lite mer om man är dålig på att komma ihåg att klippa tånaglarna?)?
Antingen är det så att de flesta är väldigt trevliga, eller så har jag bara en väldig tur här i livet och hamnar alltid med de trevligaste personerna. De verkar i alla fall finnas överallt, och jag hittar alltid nya personer att tycka om.
(Helt ödmjukt så kanske de dras till mig, haha!)
Publicerad 2010-03-19 16:38:51 i Allmänt,
Helgen ska tillbringas i Rättvik, och fast man inte ska vara borta särskilt länge är det alltid en massa småprytlar som man behöver ta med. Jag kör på compact packing: i fiolfodralet får pyjamas (byxor, nattlinne, tjocktröja), tandborste, två par trosor, två par strumpor och linsfodralet plats. Förutom fiolen och stråken alltså.
Sovsäck fick jag inte tag på, så det får bli en filt istället. Kudden rationaliseras bort, istället hoppas jag på att Lasse kanske har nån extra soffkudde till utlåning.
Och fiolen ska få mer uppmärksamhet under en helg än vad den fått under hela vårterminen hitills! Min stråkarm blir kanske överansträngd av chocken!
Publicerad 2010-03-18 21:34:18 i Allmänt,
Jag har förvisso sedan ett tag tillbaka tänkt att det nog kan vara läge att våttorka golvet nu. Dock hade jag tänkt göra det med såpvatten och en mopp, inte te och min morgonrock... Nåja. En liten fläck är nu renare än det övriga golvet.
Mamma, eftersom du erkände att du läser min blogg - Hej! Och jag tycker om dig ofantligt mycket! (Sådär, nu var det offentligt också.) Och slå till på huset! It had me from vedspisen i köket! Ni har min välsignelse.
Pluggmotivationen idag har sannerligen inte varit på topp. Dumt, eftersom det betyder att den måste vara det på söndag och måndag.
Min mage och jag har inte varit riktigt i fas idag. Det är som om den inte registrerat att jag faktiskt ätit både middag och kvällsmat, utan envist fortsatt att vara hungrig. Sur-Pelle. Jag går och lägger mig istället.
Till sist kommer här en liten gåta: Vad är det för likhet mellan min blogg-lay out och min garderob?
Hm, vad kan det vara?
Bloggen är ju inte mossgrön, så det kan inte vara nån färgmatchning... Är det nåt med det blå kanske?
Nej, tyvärrr, inte det.
Jo, men kom igen, tänk lite till..!
Har du kommit på det?
Ja, men precis! Båda är ostylade, lite halvtråkiga och har ett tag på nacken (tja, inte byxorna kanske, det kan jag hålla med om. Och det här var en ordvits). Men, precis som jag inte vill att kläder ska ta fokus från min fantastiska personlighet (och förstapris i ödmjukhets-VM går till...), så gör en tråkig lay out kanske att mitt ordbajsande får er fulla uppmärksamhet. För det är ju ofta väldigt viktiga saker jag tar upp här. Jo men, såatteh.
Hejs.
Publicerad 2010-03-18 15:15:17 i Allmänt,
... kan vara en mycket vänlig man, som stannar vid Sveaplan trots att bussen egentligen visar "Ej i trafik" (vilket den naturligtvis är, hur skulle den annars komma till Sveaplan?), och sedan släpper av mig vid Universitetet södra, trots att han redan sagt att han bara stannar vid Albano och Universitetet. Hygglig snubbe.
Bevisar det faktum att jag trots allt tryckte på "stopp"-knappen något jag misstänkt sedan länge: jag är nog lite dum?
(För den som är intresserad kan jag ge ett försvarstal och visa hur jag tänkte. Get in touch.)
Publicerad 2010-03-17 22:47:06 i Allmänt,
Det uppstår sinnesförvirring i mitt hjärnsystem efter så här många dagar med solsken! Blå himmel med luddiga, vita moln. Fågelkvitter. Jag blickar upp mot skyn och luras till att tro att vintern är över.
Perfekt vårdag läggs till perfekt vårdag, så vadan denna snö?! Försvinn med dig! Att sista snödrivan till slut smälte bort i början av maj förra året uppe i Östersund, det kan jag ta, men det är mitten av mars i södra Sverige!
Mina fötter längtar efter barfotadagar i ballerinaskor!
Jag har till och med börjat raka benen igen för säsongen, är inte det ett vårtecken om något?! Så lyssna nu på mig, snöelände. I've had it, det räcker.
Publicerad 2010-03-17 11:39:04 i Allmänt,
Karin (min hyresvärd) har en tvättmaskin med timer. Skitläskigt. Smidigt onekligen, men skitläskigt!
Publicerad 2010-03-16 23:26:57 i Allmänt,
Det är så fantastiskt trevliga människor i min bönegrupp! Det är så härligt att få träffas och dela med sig av livet och be för varandra, och se vad som har hänt under veckan. Saker som man bett för, som löst sig. Och så skönt att folk ber för en, och det man tar upp. Stort. (Dessutom fikar vi också, och som jag konstaterade igår, trevligt sällskap, skratt och god mat är ju en kombination som går hem hos de flesta!)
Eftersom jag alltid varit kristen är bönen så en naturlig del i mitt liv, men ni som inte är troende, vad gör ni med saker som känns ohanterbara? När det känns som om allt bara rusar på utan kontroll? Jag försöker föreställa mig hur det är att inte känna att man har någon som kan fixa allt att vända sig till, men helt ärligt, jag lyckas inte.
Visst, stundvis rusar mitt liv också på i alldeles för hög hastighet, och jag förstår inte hur jag ska kunna klara av allt. Men det är ju då det är en sådan trygghet att kunna påminna sig om att luta sig tillbaka på Gud, och säga "HJÄLP, jag fixar inte det här själv!".
Jag tror absolut att Gud har en plan för mig, och för alla. Inte så att jag kan sitta still i en fåtölj och titta på medan Gud trixar och fixar fram ett underbart, felfritt liv (trots allt är Han ingen trollkarl), men på så sätt att han leder mig dit jag ska gå, och sätter hinder i vägen dit jag inte ska. Om jag vill alltså. Gud tvingar sig inte på någon, Han har gett oss fri vilja, så att vi kan välja att följa Honom eller inte. Men men jag personligen mår väldigt bra när Gud får vara en närvarande del i mitt liv.
Jag erkänner att jag många gånger bett "Gud, använd mig", men samtidigt varit livrädd, och tänkt "Hjälp, jag kanske inte alls vill ge upp allt jag har här och åka till Kina som missionär resten av mitt liv!". Men då är det kanske inte det som är Guds plan för mig. Jag tror att Han använder sig av sådant som man är bra på och intresserad av, och om något fattas så utrustar Han en med det som behövs. Om det nu trots allt skulle vara så att Han vill ha mig i Kina, så ser Han till att jag klarar av det.
Det här blev väl kanske lite mer evangeliserande än jag hade tänkt mig från början, men så kan det bli. Men det är onekligen ganska intressant.
Publicerad 2010-03-15 22:37:11 i Allmänt,
Vänner, kladdkaka och te, det är en oslagbar kombination (mackor funkar iofs också)! Tillsammans kan man kura ihop i en soffa och skratta högt åt det faktum att tanter över 50 iförda glitterklänningar eller djurmönstrat inte är riktigt lika lyckat (rent utav osmakligt om man frågar mig).
Inte pjåkigt alls faktiskt.
Nu har det varit fint väder varje dag sedan förra lördagen. Jag tror att jag börjar bli beroende.
Publicerad 2010-03-13 16:16:47 i Allmänt,
Käre Herr Blund!
Har jag försvunnit från någon lista? Jag är i stort behov av tillsyn!
Förvisso har jag bytt adress, men det är ju ett tag sedan nu. Titta gärna förbi.
Publicerad 2010-03-13 12:46:55 i Allmänt,
Min garderob är en tämligen sorglig upplevelse, föjaktligen blir påklädning detsamma. Jag tror att Gud tänkte på mjukisbyxor/pyjamas när han skapade mig.
Efter en snabb inventering i ovan nämnda garderob (som även fungerat utmärkt som kylskåp nu när det varit så kallt) kan det ganska snabbt konstateras att jag inte är gjord för vinter. Förutom två par jeans, som väl kan räknas som året runt-plagg, har jag tre par sommarbyxor (som kompletteras med leggings och knästrumpor under vinterhalvåret.) Ett par av dessa byxor är faktiskt inte trasiga någonstans, och har inte varit i min ägo i ett helt år ens. Wow. Det kan sannerligen inte sägas om resterande byxor. Mina svarta 3/4-byxor (eller rättare sagt, de var svarta när jag fick dem av mamma i åttan, men börjar se lite urtvättade ut nu) börjar bli slitna i grenen, och mina gröna linnebyxor ska vi inte ens tala om. Införskaffade ettan på gymnasiet tror jag, och väl använda. Till och med lagningen har gått sönder nu.
När jag gick i sjuan köpte jag en kjol på Lindex, som nu har blivit så sliten (vad är det här, ska kläder inte kunna användas mer än 6,5 år?! Det här var faktiskt min favoritkjol, ska jag be att få tala om!) att mamma sa att det inte ens var värt att försöka laga den. Jag bearbetar sorgen genom att låta den ligga i garderoben hemma, och hoppas att den ska ha lagat sig själv tills jag kommer hem.
Mitt favoritlinne skulle egentligen också kunna förpassas till de sälla jaktmarkerna, utan särskilt dåligt samvete. Snart kan man inte strunta i hålen på sidan längre. Ack.
Blixtlåset på en klänning har inte fungerat på flera år. Men om man ålar sig lite så...
Ja, jag behöver ju inte räkna upp alla plagg i min gardrob, eftersom den som sagt inte är särskilt spännande. Mycket är trasigt, slitet, oformligt, urtvättat, och 3-4 år gammalt. Man kan ju tycka att det bara vore att rensa, slänga, handla nytt, uppdatera. Men här kommer anledningen till min bitterhet. Nej, det är inte så bara! Varje gång jag ger mig in i en provhytt (de få gånger jag faktiskt orkar masa mig iväg till en klädaffär, och dessutom går så långt att jag orkar uppbåda en sådan entusiasm att jag bemödar mig med att prova nåt. (Hm, konstig mening?)), får jag återigen bekräftat att min kropp inte verkar vara gjord för kläder. I onsdags provade jag en klänning på Myrorna. Eller rättare sagt, jag försökte prova den. Eftersom jag varken är pinnsmal eller tjock tyckte jag att det kändes som en realistisk tanke att jag skulle komma i en 38:a, men tydligen inte. Lite bitter kände jag mig när jag hängde tillbaka klänningen, och funderade på hur många det finns som är supersmala, timglasformade och har små bröst. I kombination alltså. Tillräckligt många för att det ska vara lönsamt att formge kläder efter deras mått?
Nu går det förvisso ingen nöd på mig, jag går ju inte naken än. Men ganska ofta misstänker jag att min lott här i livet är att bli en ofrivillig nudist.
Okej, jag kanske tog i lite. Inte riktigt kylskåp. Men nästan.
Publicerad 2010-03-11 15:23:06 i Allmänt,
Förresten, jag erkänner. Det är inte alltid jag väntar på grön gubbe.
Jag går mot rött.
Publicerad 2010-03-11 14:04:29 i Allmänt,
Det finns vissa saker som jag tycker hör ihop med varandra. Ett klassiskt exempel skulle väl kunna vara hand i handske, eller kanske nybakade scones och ost. Man vill helt enkelt ha vissa saker tillsammans. Så vad är det då med övergångsstället Ynglingagatan/Sveavägen?! Det blir aldrig grönt samtidigt (nu ljuger jag lite, det har faktiskt inträffat en (1!!) gång under mina två månader här. Det var ett sånt där Triss-"plöstligt händer det"-tillfälle, och jag såg mig omkring efter en blåsorkester eller liknande, men det verkar som om det bara var jag som insåg stundens storhet, och jag kan ju inte traktera något blåsinstrument...Dessutom blir det inte mycket till orkester av en person.)
I alla fall, om man trycker på knappen på ena sidan vägen är det väl klart som korvspad att man vill över HELA gatan, inte stanna på mitten och glo, så varför slår det inte om till grönt samtidigt? Jag är förvisso inte särskilt teknisk, men hur svårt kan det vara?!
I-landsproblem, ja jag vet, big time. Men det är onekligen lite surt att missa bussen bara för att ljusdioderna inte klaffar...
Det här hör kanske inte till ämnet, men det är ganska kul ändå. Min faster har körkort, men har körförbud på sin bil. Min pappa har en bil som får köras, men inget körkort. De kompletterar onekligen varandra. (Sen har jag en faster som har både giltigt körkort och till och med två bilar, men hur kul är det?)
Publicerad 2010-03-10 11:30:58 i Allmänt,
Ja, vad är det här?
Ett BLOGGINLÄGG? Är det möjligt? Har Anki vaknat upp från de döda?
Hm, nej, men de senaste två veckorna ungefär har jag funderat på att återuppta min blogg (dock på en mycket oambitiös nivå). Varför, kan man undra. Tja, antaligen därför jag inte har tid. Brukar det inte vara då man gör lite konstiga prioriteringar?
Både intresset för bloggandet och förhållandet med Arvid kraschade (man kan väl säga att det ena berodde till stor del av det andra, och jag HOPPAS att du kan räkna ut ordningen själv!), och jag satsade istället på att överleva hösten i Malung (vet inte hur många gånger jag tänkte att det tack och lov bara blev terminskursen för mig. Dock inget ont om fiolkursen i sig, under andra omständigheter hade det nog kunnat bli finemang!). Men nu, när jag bor i Stora Eken, känner jag pressen över att vara någon (för man finns väl inte om man inte har en egen blogg?!
Ni som känner mig vet precis hur ironisk jag låter för tillfället.).
Nu residerar jag i den konungliga hufvudstaden, återförenad med några av mina bästa vänner (vi har vår lilla Gislavedsfilial här uppe), och är för det mesta allmänt tillfreds med livet. Dessutom skiner solen idag IGEN, och det känns som att det nog kan vara vår på väg trots allt! Bara det är ju anledning till att börja blogga igen.
Så, ja. Hej igen.
