en busschaufför, en busschaufför II
Igår var jag med om en märklig/skrattretande händelse.
Vi hade (ganska framgångslöst enligt mig) diskuterat kapitel två i "Ensamhetens labyrint", och jag var på väg till busskuren. När jag var ganksa långt bort såg jag att bussen redan hade kommit, struntade i så kallad värdighet och började springa på vinst och förlust, eftersom det var ganska mycket folk som skulle gå på. Dock var jag fortfarande en bit ifrån när sista personen i kön klev på, men bussen stod kvar, så trots allt hann jag med, fast den egentligen skulle ha hunnit åka. "Aha", tänkte jag "en snäll busschaufför som väntar på folk som springer." (Det är det minsann inte alla som gör!)
"Tack så mycket" sa jag när jag hastade innanför dörrarna. Tänkte att man kan ju faktiskt visa sin uppskattning, folk i allmänhet brukar bli uppmuntrade av det.
"Hummelihumm blubbslurp hublgigdo"
"Ursäkta, vad sa du?" Fortfarande försökte jag låta glad och tacksam, men vad hade jag för det? Kanske träffade jag bara på en sån där svensk som inte kan ta komplimanger (även om tack knappast kan räknas som en komplimang), kanske hade han halsbränna, fuktiga strumpor, ont i rumpan efter många timmars busskörande, eller så har han bara en negativ inställning till det mesta. Jag vet inte (en bussresa med lokaltrafik är oftast inte tillräckligt långa för att hinna lära känna någon, särskilt inte busschauffören som man inte får störa eller skymma sikten för (det är ju också en underbart märklig skylt, men mer om det vid senare tillfälle) under resans gång), men han talade i alla fall mycket vresigt ur skägget (observera att det här bara är ett talesätt, i själva verket hade han inte alls skägg, och inte särskilt mycket hår på huvudet heller, men eftersom det egentligen inte tillför historian något skriver jag det inom parentes):
"Jag sa tacka inte mig, nu hade du tur att det var så mycket folk som skulle med att det var helt smockfullt. Tacka inte mig, tacka det andra."
Märklig man. Anar vi att någon inte trivs fullt ut på jobbet?
Vi hade (ganska framgångslöst enligt mig) diskuterat kapitel två i "Ensamhetens labyrint", och jag var på väg till busskuren. När jag var ganksa långt bort såg jag att bussen redan hade kommit, struntade i så kallad värdighet och började springa på vinst och förlust, eftersom det var ganska mycket folk som skulle gå på. Dock var jag fortfarande en bit ifrån när sista personen i kön klev på, men bussen stod kvar, så trots allt hann jag med, fast den egentligen skulle ha hunnit åka. "Aha", tänkte jag "en snäll busschaufför som väntar på folk som springer." (Det är det minsann inte alla som gör!)
"Tack så mycket" sa jag när jag hastade innanför dörrarna. Tänkte att man kan ju faktiskt visa sin uppskattning, folk i allmänhet brukar bli uppmuntrade av det.
"Hummelihumm blubbslurp hublgigdo"
"Ursäkta, vad sa du?" Fortfarande försökte jag låta glad och tacksam, men vad hade jag för det? Kanske träffade jag bara på en sån där svensk som inte kan ta komplimanger (även om tack knappast kan räknas som en komplimang), kanske hade han halsbränna, fuktiga strumpor, ont i rumpan efter många timmars busskörande, eller så har han bara en negativ inställning till det mesta. Jag vet inte (en bussresa med lokaltrafik är oftast inte tillräckligt långa för att hinna lära känna någon, särskilt inte busschauffören som man inte får störa eller skymma sikten för (det är ju också en underbart märklig skylt, men mer om det vid senare tillfälle) under resans gång), men han talade i alla fall mycket vresigt ur skägget (observera att det här bara är ett talesätt, i själva verket hade han inte alls skägg, och inte särskilt mycket hår på huvudet heller, men eftersom det egentligen inte tillför historian något skriver jag det inom parentes):
"Jag sa tacka inte mig, nu hade du tur att det var så mycket folk som skulle med att det var helt smockfullt. Tacka inte mig, tacka det andra."
Märklig man. Anar vi att någon inte trivs fullt ut på jobbet?