Mer av livets goda
Det är så fantastiskt trevliga människor i min bönegrupp! Det är så härligt att få träffas och dela med sig av livet och be för varandra, och se vad som har hänt under veckan. Saker som man bett för, som löst sig. Och så skönt att folk ber för en, och det man tar upp. Stort. (Dessutom fikar vi också, och som jag konstaterade igår, trevligt sällskap, skratt och god mat är ju en kombination som går hem hos de flesta!)
Eftersom jag alltid varit kristen är bönen så en naturlig del i mitt liv, men ni som inte är troende, vad gör ni med saker som känns ohanterbara? När det känns som om allt bara rusar på utan kontroll? Jag försöker föreställa mig hur det är att inte känna att man har någon som kan fixa allt att vända sig till, men helt ärligt, jag lyckas inte.
Visst, stundvis rusar mitt liv också på i alldeles för hög hastighet, och jag förstår inte hur jag ska kunna klara av allt. Men det är ju då det är en sådan trygghet att kunna påminna sig om att luta sig tillbaka på Gud, och säga "HJÄLP, jag fixar inte det här själv!".
Jag tror absolut att Gud har en plan för mig, och för alla. Inte så att jag kan sitta still i en fåtölj och titta på medan Gud trixar och fixar fram ett underbart, felfritt liv (trots allt är Han ingen trollkarl), men på så sätt att han leder mig dit jag ska gå, och sätter hinder i vägen dit jag inte ska. Om jag vill alltså. Gud tvingar sig inte på någon, Han har gett oss fri vilja, så att vi kan välja att följa Honom eller inte. Men men jag personligen mår väldigt bra när Gud får vara en närvarande del i mitt liv.
Jag erkänner att jag många gånger bett "Gud, använd mig", men samtidigt varit livrädd, och tänkt "Hjälp, jag kanske inte alls vill ge upp allt jag har här och åka till Kina som missionär resten av mitt liv!". Men då är det kanske inte det som är Guds plan för mig. Jag tror att Han använder sig av sådant som man är bra på och intresserad av, och om något fattas så utrustar Han en med det som behövs. Om det nu trots allt skulle vara så att Han vill ha mig i Kina, så ser Han till att jag klarar av det.
Det här blev väl kanske lite mer evangeliserande än jag hade tänkt mig från början, men så kan det bli. Men det är onekligen ganska intressant.
Eftersom jag alltid varit kristen är bönen så en naturlig del i mitt liv, men ni som inte är troende, vad gör ni med saker som känns ohanterbara? När det känns som om allt bara rusar på utan kontroll? Jag försöker föreställa mig hur det är att inte känna att man har någon som kan fixa allt att vända sig till, men helt ärligt, jag lyckas inte.
Visst, stundvis rusar mitt liv också på i alldeles för hög hastighet, och jag förstår inte hur jag ska kunna klara av allt. Men det är ju då det är en sådan trygghet att kunna påminna sig om att luta sig tillbaka på Gud, och säga "HJÄLP, jag fixar inte det här själv!".
Jag tror absolut att Gud har en plan för mig, och för alla. Inte så att jag kan sitta still i en fåtölj och titta på medan Gud trixar och fixar fram ett underbart, felfritt liv (trots allt är Han ingen trollkarl), men på så sätt att han leder mig dit jag ska gå, och sätter hinder i vägen dit jag inte ska. Om jag vill alltså. Gud tvingar sig inte på någon, Han har gett oss fri vilja, så att vi kan välja att följa Honom eller inte. Men men jag personligen mår väldigt bra när Gud får vara en närvarande del i mitt liv.
Jag erkänner att jag många gånger bett "Gud, använd mig", men samtidigt varit livrädd, och tänkt "Hjälp, jag kanske inte alls vill ge upp allt jag har här och åka till Kina som missionär resten av mitt liv!". Men då är det kanske inte det som är Guds plan för mig. Jag tror att Han använder sig av sådant som man är bra på och intresserad av, och om något fattas så utrustar Han en med det som behövs. Om det nu trots allt skulle vara så att Han vill ha mig i Kina, så ser Han till att jag klarar av det.
Det här blev väl kanske lite mer evangeliserande än jag hade tänkt mig från början, men så kan det bli. Men det är onekligen ganska intressant.