annjoh

  Min garderob är en tämligen sorglig upplevelse, föjaktligen blir påklädning detsamma. Jag tror att Gud tänkte på mjukisbyxor/pyjamas när han skapade mig.
  Efter en snabb inventering i ovan nämnda garderob (som även fungerat utmärkt som kylskåp nu när det varit så kallt) kan det ganska snabbt konstateras att jag inte är gjord för vinter. Förutom två par jeans, som väl kan räknas som året runt-plagg, har jag tre par sommarbyxor (som kompletteras med leggings och knästrumpor under vinterhalvåret.) Ett par av dessa byxor är faktiskt inte trasiga någonstans, och har inte varit i min ägo i ett helt år ens. Wow. Det kan sannerligen inte sägas om resterande byxor. Mina svarta 3/4-byxor (eller rättare sagt, de var svarta när jag fick dem av mamma i åttan, men börjar se lite urtvättade ut nu) börjar bli slitna i grenen, och mina gröna linnebyxor ska vi inte ens tala om. Införskaffade ettan på gymnasiet tror jag, och väl använda. Till och med lagningen har gått sönder nu.
  När jag gick i sjuan köpte jag en kjol på Lindex, som nu har blivit så sliten (vad är det här, ska kläder inte kunna användas mer än 6,5 år?! Det här var faktiskt min favoritkjol, ska jag be att få tala om!) att mamma sa att det inte ens var värt att försöka laga den. Jag bearbetar sorgen genom att låta den ligga i garderoben hemma, och hoppas att den ska ha lagat sig själv tills jag kommer hem.
  Mitt favoritlinne skulle egentligen också kunna förpassas till de sälla jaktmarkerna, utan särskilt dåligt samvete. Snart kan man inte strunta i hålen på sidan längre. Ack.
  Blixtlåset på en klänning har inte fungerat på flera år. Men om man ålar sig lite så...

  Ja, jag behöver ju inte räkna upp alla plagg i min gardrob, eftersom den som sagt inte är särskilt spännande. Mycket är trasigt, slitet, oformligt, urtvättat, och 3-4 år gammalt. Man kan ju tycka att det bara vore att rensa, slänga, handla nytt, uppdatera. Men här kommer anledningen till min bitterhet. Nej, det är inte så bara! Varje gång jag ger mig in i en provhytt (de få gånger jag faktiskt orkar masa mig iväg till en klädaffär, och dessutom går så långt att jag orkar uppbåda en sådan entusiasm att jag bemödar mig med att prova nåt. (Hm, konstig mening?)), får jag återigen bekräftat att min kropp inte verkar vara gjord för kläder. I onsdags provade jag en klänning på Myrorna. Eller rättare sagt, jag försökte prova den. Eftersom jag varken är pinnsmal eller tjock tyckte jag att det kändes som en realistisk tanke att jag skulle komma i en 38:a, men tydligen inte. Lite bitter kände jag mig när jag hängde tillbaka klänningen, och funderade på hur många det finns som är supersmala, timglasformade och har små bröst. I kombination alltså. Tillräckligt många för att det ska vara lönsamt att formge kläder efter deras mått?
 
  Nu går det förvisso ingen nöd på mig, jag går ju inte naken än. Men ganska ofta misstänker jag att min lott här i livet är att bli en ofrivillig nudist.










Okej, jag kanske tog i lite. Inte riktigt kylskåp. Men nästan.