annjoh

Den här terminen har varit välsignad på många sätt! Jag var nervös för att det skulle "skita" sig, att jag skulle ha för höga förhoppningar, och att Stockholmsvistelsen skulle bli en besvikelse. Men icke! Istället har jag vaknat till liv efter höstens halvdvala, och känt mig så välsignad på så många sätt! Jag har fått bo i närheten av några av de vänner som betyder allra mest för mig. Jag har fått nörda in mig på spanskan, och hålla på med något som jag verkligen vill göra och tycker är kul. Jag har lärt känna en massa nya, trevliga människor. Det har gått bra för mig i skolan. Jag har hittat en församling där jag trivts väldigt bra, och mottagits med öppna armar. Är inte det välsignelse om något?
Jag tror att mitt hjärta har vuxit några storlekar under våren, dels av kärlek till folk, men också av den kärlek som getts mig! Flera gånger (ca en gång om dagen) har jag känt att även om jag är nyfiken på framtiden, så är jag så nöjd med och tacksam för livet där jag är nu.
Är inte det välsignelse så säg?

Idag på gudstjänsten fick jag plötsligt tillfälle att agera tolk åt en spansktalande kvinna som kom dit för första gången. Som tur var förstår hon mer svenska än vad hon kan prata själv, eftersom min spanska är på samma nivå ungefär. Jag har fullt upp med att hitta mina egna ord, att spontanöversätta någon annans är fortfarande för svårt. Det får bli nästa projekt.
Efter gudstjänsten satt vi och pratade vid fikat, och hon berättade att hon var väldigt ledsen över den situation hon befann sig i: hon är arbetslös sedan ungefär ett år tillbaka, och igår hade hon tappat sin plånbok med de sista pengarna hon fått av socialen. För första gången i sitt liv visste hon inte hur hon skulle klara månaden (dvs juni) med hyra, mat osv. Vi pratade en stund, och sedan följde jag med henne till pressbyrån och köpte en förköpsremsa till tunnelbanan. Hon var så tacksam, och det kändes både bra och märkligt. Märkligt, därför att jag aldrig befunnit mig i samma situation. Det har aldrig fattats mig något som jag verkligen behövt, och de största problemet inför framtiden har varit och är vad jag vill göra med den, inte om eller hur jag ska klara mig.
Bra, därför att jag kan dela med mig, ge av det jag har, och ändå ha kvar i överflöd.
Är inte det välsignelse så säg?