My bad
Eftersom det kommit till min kännedom att jag genom ett tidigare inlägg här på min blogg oavsiktligt dragit på mig folks vrede, anser jag att det kan vara på sin plats med en lika offentlig ursäkt (som ett komplement till den "riktiga" ursäkt som kanske är den mest viktiga).
Jag kläckte ur mig att vi bara är några stycken i klassen som är här för att lära oss något, medan de andra är här för att festa, vilket jag så här i efterhand kan inse att var korkat. Det var också dumt av mig att dra med Regina och Leah, eftersom det kan verka som om de hade något med uttalandet att göra.
Så här kommer min ursäkt: Förlåt. Det var dumt sagt av mig, och jag borde naturligtvis inte ha uttalat mig om era mål eller ickemål med er vistelse här, eftersom jag inte har någon som helst aning om dem (men med stridsyxan förhoppningsvis begravd, berätta gärna!). Det var aldrig min mening att göra någon upprörd, utan var antagligen något jag bara sa och sedan glömde bort (ett, tillsammans med mitt politiska ointresse, alldeles ypperligt exempel på att jag inte skulle göra mig särskilt bra som politiker!), och förmodligen grundar sig i min egen frustration över att inte kunna allt, samt i att spanskan är en så otroligt viktigt del av mitt liv just nu, mer än jag nog kan förklara med ord.
Det var inte min mening att framstå som en besserwisser, eller att framhäva mig själv som bättre än någon annan, för det tror jag inte att jag är, tvärtom. De som känner mig bra vet att man med mig får man jantelagen på köpet. Visst, jag tycker om att vara bra, det ska jag inte hymla med, men det är mest för min egen skull. Jag har inget behov av att glänsa över andra, vad skulle det tjäna till?
Det kan också ha verkat som om jag klankade ner på folk som gillar att festa, men inte heller det var min mening. Snarare var det nog bara ett slags konstaterande att vi alla är olika, helt utan värderingar. Om ni bara visste hur många gånger jag våndats och funderat över om inte min studenttid skulle vara lite lättare om jag också tilltalades av att gå ut. Men, jag har försökt, och jag trivs helt enkelt bättre hemma med en bok och en kopp te. Detta betyder dock inte att jag varken dömer eller vill hindra andra från att roa sig på det sätt de finner bäst.
Så, som sagt, ni har min uppriktiga ursäkt! Jag hoppas att ni inte tror att jag är en dryg, otrevlig typ som går runt och ser ner på andra, för det gör jag inte (dock är jag tillräckligt ödmjuk för att inte uttala mig själv om min egen trevlighet...). Jag försöker att hela tiden utvecklas till en bättre människa, men här trampade jag visst snett. Förlåt.
Jag kläckte ur mig att vi bara är några stycken i klassen som är här för att lära oss något, medan de andra är här för att festa, vilket jag så här i efterhand kan inse att var korkat. Det var också dumt av mig att dra med Regina och Leah, eftersom det kan verka som om de hade något med uttalandet att göra.
Så här kommer min ursäkt: Förlåt. Det var dumt sagt av mig, och jag borde naturligtvis inte ha uttalat mig om era mål eller ickemål med er vistelse här, eftersom jag inte har någon som helst aning om dem (men med stridsyxan förhoppningsvis begravd, berätta gärna!). Det var aldrig min mening att göra någon upprörd, utan var antagligen något jag bara sa och sedan glömde bort (ett, tillsammans med mitt politiska ointresse, alldeles ypperligt exempel på att jag inte skulle göra mig särskilt bra som politiker!), och förmodligen grundar sig i min egen frustration över att inte kunna allt, samt i att spanskan är en så otroligt viktigt del av mitt liv just nu, mer än jag nog kan förklara med ord.
Det var inte min mening att framstå som en besserwisser, eller att framhäva mig själv som bättre än någon annan, för det tror jag inte att jag är, tvärtom. De som känner mig bra vet att man med mig får man jantelagen på köpet. Visst, jag tycker om att vara bra, det ska jag inte hymla med, men det är mest för min egen skull. Jag har inget behov av att glänsa över andra, vad skulle det tjäna till?
Det kan också ha verkat som om jag klankade ner på folk som gillar att festa, men inte heller det var min mening. Snarare var det nog bara ett slags konstaterande att vi alla är olika, helt utan värderingar. Om ni bara visste hur många gånger jag våndats och funderat över om inte min studenttid skulle vara lite lättare om jag också tilltalades av att gå ut. Men, jag har försökt, och jag trivs helt enkelt bättre hemma med en bok och en kopp te. Detta betyder dock inte att jag varken dömer eller vill hindra andra från att roa sig på det sätt de finner bäst.
Så, som sagt, ni har min uppriktiga ursäkt! Jag hoppas att ni inte tror att jag är en dryg, otrevlig typ som går runt och ser ner på andra, för det gör jag inte (dock är jag tillräckligt ödmjuk för att inte uttala mig själv om min egen trevlighet...). Jag försöker att hela tiden utvecklas till en bättre människa, men här trampade jag visst snett. Förlåt.