annjoh

  Vi fortsätter med Portugalresan, och går nu in på dag nummer två. För att vara ärlig tycker jag inte att den här bilden egentligen är särskilt smickrande, men jag lägger upp den ändå, som ett bevis på att jag faktiskt log i alla fall en gång den här dagen. Det här är alltså innan himlen öppnade sig och jag började se mig omkring efter en andra Noas ark.
  Jag och Regina luktar på barren från trädet i bakgrunden. Leah tyckte att det luktade som maruijana, och verkade lite oroad för vår mentala hälsa. Men precis som bilden, det är sådant man får bjuda på. (Bilden har jag förresten snott från Leah, alldeles utan att fråga. Dumt av mig.)


  Eftersom det som sagt mycket snart efter fotot ovan började ösregna, och vi bara vandrade runt planlöst i staden finns det inga fler kort från dag nummer två av större intresse, så efter en snabb titt på hur mina stumpor blev att se ut fortsätter vi raskt vidare mot dag nummer tre, som räddade både mitt humör och mina skor.
  Det vita är nog en blandning av sand och min skosula... Det var efter den här stadsvandringen som jag skickade ett mycket ilsket mail till min moder, sedan gick jag och tog en fem timmar lång power nap, utan att för den skull ha några som helst problem med att somna för natten senare... Aningens trött?


  Men alltså, dag tre vaknade vi till strålande solsken (helt ärligt så vaknade jag av bullret av en sopbil), och efter en liten tripp till snabbköpet plastade jag i allra bästa "gå på skogutflykt med dagis"-maner in mina fossingar med hjälp av fruktpåsar. Leahs jacka hade nästan torkat under natten...
  Målet för dagen var Belém (ja, jag erkänner att jag för en stund tänkte "Belén", dvs Betlehem), för att spana in 
"Torre de Belém" för att stilla kultur-/historiasuget och "Pastelería de Belém" för att blidka sötsuget. Vi stannade till för att titta på torghandeln (som till mesta del bestod av fula smycken som jag aldrig skulle använda och meningslösa keramikskyltar), och den sjungande mannen med turban och hund. Han sjöng riktigt bra faktiskt, och måste ha vältränade stämband, för när vi gick samma väg tillbaka sex timmar senare stod han lite längre upp på gatan och sjöng fortfarande.
 

  Efter en ca 15 minuter varm och antagligen lite småkriminell (det var lögn att försöka ta sig fram biljettautomaten!) spårsvagnsfärd genom Lissabon, valde vi att inte stå i kö (tänk dig Ullared...) för att fp betala inträde till klostret, utan gick istället och tittade gamla krukskärvor alldeles gratis.


  Vidare begav vi oss till Torre de Belém och hade sådant flyt att det var gratis på söndagar. Tack och bock. Är man smålänning så är man...
Vi fick stå ganska länge i kö för att klättra upp för de slingrande stentrapporna så att vi kunde spana in utsikten, som helt ärligt talat inte var särskilt imponerande. Men det var ett fint torn i alla fall. Pulsen var nog högre på väg ner för trapporna än upp på grund av rädslan för att halka på de hala stenarna. Det skulle dessutom ha orsakat en dominoeffekt som hette duga, eftersom de som byggde trapporna en gång i tiden knappast hade i åtanke att turister med ryggsäckar och kameraväskor en gång skulle stå i nämnade trappor packade som sardiner.
  De var nog inte så noga med strandskyddslagen förr i tiden...

  Efter tornet fick Leah för första gången i livet betala för att använda en offentlig toalett. Hon verkade lite upprörd, och tyckte nog att detta var något konstigt. Själv ansåg jag att det var tämligen välinvesterade pengar, och bjöd in henne till Sverige.
  Vid det här laget började våra magar ge sig till känna, så vi begav oss till Portugals turistfik nummer 1:



  Vi mumsade på underbar spenatpaj, friterad torsk, en kletig pirog med okänt innehåll, och så klart, några av de 14 000 "pasteles de Belém" som tillverkas dagligen. Gott gott. Jag passade på att ta ett foto av kön när jag kom ut igen och var mätt och glad i magen. Som bekant är ju skadeglädje är den enda sanna glädjen...

  Efter en lika halvkriminell spårvagnsfärd tillbaka till Lissabons centrum vandrade vi hem till hostelet igen, och fast det såg ut som om regnet var på intåg klarade vi oss undan, tack och lov. Vi hade väl gott och väl fått vår beskärda del de två föregående dagarna.


 Resten av kvällen satt vi och pratade och petade i oss ansenliga mängder "favas", dvs friterade och salta bondbönor, och choklad. Det hade jag väl aldrig kunnat tro kvällen innan, att jag jag 24 timmar senare skulle tycka att tillvaron ändå var helt överkomlig.