annjoh

Hur många gånger har inte de flesta tänkt ”jag önskar att jag vore någon annan”?
För ganska precis en vecka sedan, någon timme hit eller dit, så gavs plötsligt ett tillfälle att vara just någon annan. Men var det någon som tog tillfället i akt? Nej. Med andra ord blev det jag som fick roffa åt mig rollen.
Jag, Lovisa och David tog en liten promenad (i syfte att inhandla chokladpudding…), och när vi anlände till Brommaplan såg vi en tidning som låg och brann på en papperskorg. Inte så bra. Det här var nu inte nån sketen sommar -Värnamo Nyheter med ungefär 3 sidor, utan någon lite högre ansedd tidning, med ett okänt antal inlagor (jag kommer aldrig att bli så patriotisk att jag försvarar Värnamo Dumheter, jag menar Nyheter). Således, mer papper att brinna i leder till mer eld, så även i detta fallet märkte vi ju närmare vi kom.
Nu var det inte bara vi som uppmärksammat att tidningen brann. Trots allt var papperskorgen belägen i en mycket trafikerat område, utanför en korvkiosk och precis bredvid en busshållplats.
”Ojoj, det här var inte bra”, såg de flesta ut att tänka, och sneglade lite oroligt på lågorna. ”Det borde någon annan ta hand om.”
Och det var alltså här som chansen att äntligen få vara någon annan uppstod, men som när det verkligen gällde, alla lät bli att ta. Ingen verkade känna tillräckligt mycket ansvar för att hindra Brommaplan från ett eventuellt utplånande.
Hur skulle alla som behöver vänta på en sen buss mot Ekereöarna då kunna täppa igen sina blodkärl med flottiga McDonaldspommes frites? Vad hade hänt med torghandeln? Hur skulle alla Drottningholmsbor ta sig till tunnelbanan och behålla kontakten med resten av världen? Inte något av detta verkade röra sig i tankarna bland de andra, så istället fick det bli jag, som kanske hade minst koppling av alla närvarande till Brommaplan, som fick skrida till verket. Utrustad med en femlitershink som låg bakom korvkiosken, travade jag iväg mot fontänen, och såg sedan till att Brommaplan inte förintades från kollektivtrafikförbindelserna den dagen i alla fall (hur det ser ut nu, vet jag inte. Mycket kan ju hända på en vecka.). Efteråt hade jag både räksallad och sot på händerna, men det fick det väl vara värt. Det är ju inte varje dag man får leka brandman.