Gått i lärarfällan?
Octavio Paz alltså... I april satt jag och kräktes (mentalt) över vår "El carácter mexicano"-uppgift på områdeskunskapen, och när redovisningen var över trodde jag väl aldrig att jag någonsin skulle vilja ta i Ensamhetens labyrint ens med tång igen, trots att jag gjorde bra ifrån mig. Och fram till i förrgår har jag, precis som förutspått, klarat mig fint utan vidare kontakt med señor Paz litterära verk. Ända tills mammas exemplar av Lärartidningen dimper ner i postlådan, och jag, i brist på annan lektyr, läser en artikel om invandrarpojkars förutsättningar i skolan, och plötsligt drar en parallell till Paz. Och inte slutar det där, utan istället råkar jag börja tänka på det precis när jag ska till att somna, så att hjärnan tickar igång igen och inte lugnar ner sig förrän jag ägnat vargtimmen åt att skriva ner jämförälser och tankar om fenomenet "el pachuco" och sveriges invandrarpojkar, samt lovat den (hjärnan) att jag ska bege mig till biblioteket om jag bara kan få sova en liten stund först. De har ju ändå inte öppet klockan tre på natten.
Så, nu sitter jag alltså här och har alldeles frivilligt läst utvalda kapitel av Ensamhetens labyrint och funderar på om jag inte precis har gått och blivit alla lärares våta dröm.
Så, nu sitter jag alltså här och har alldeles frivilligt läst utvalda kapitel av Ensamhetens labyrint och funderar på om jag inte precis har gått och blivit alla lärares våta dröm.