annjoh

 Kära vänner. Det råder ett hårt samhällsklimat i vår huvudstad. Till skillnad från på landet hälsar man inte på folk (jag inser att det vore stört omöjligt att försöka hälsa på alla man träffar, men ibland, om än sällsynt, händer det faktiskt att man stöter på någon utan att det finns tretusen andra runt omkring, men nej, inte ens då), Gud förbjude. Och ännu viktigare: Man tittar inte på folk i tunnelbanan! Ögonkontakt är LIVSFARLIGT! Jag upprepar: LIVSFARLIGT! Detta trots att det ibland är så trångt att man under resans gång kan fundera på vilket schampo personen vars hår man har i sin näsa använder.
 Ha detta i åtanke medan jag berättar om en resa i nämnda stads tunnelbanesystem.

  Trött som skrutt, mosig av glädje, med lite för lite mat i magen, och halvt döv på ena örat på grund av förkylningen, satte jag mig på ett tomt säte i en tunnelbanevagn för att ta mig tillbaka ut till Åkeshov efter återföreningen med Team Fernando (för övrigt är Fernando den snygga läraren, men det tillför egentligen inte berättelsen något. Dock bör jag nog förtydliga att han inte var med, eller ens vet om att vi kallar oss för just Team Fernando. Inte heller det här förtydligandet tillför egentligen berättelsen något, utan nu är jag helt och hållet ute på ett sidospår).
 Medan jag sitter där och mycket normanpassat undviker att idka ögonkontakt med mina medpassagerare, hör jag hur flickan till höger om mig säger till sin mamma att hon vill ha tuggummi. Den ömma modern öppnar sin väska, rotar, och säger: ”Ja, men titta, jag hade två kvar.” Det ena räcker hon till flickan, och nu kommer vi till det kniviga ögonblicket. Utan att riktigt se på henne (förståss), tycker jag mig se hur hon sträcker fram kvarvarande tuggummi och se sig lite frågande omkring. Min hjärna slår över i förvirringsläge. Vad göra?
 Till slut, efter en sisådär fem långa sekunder, tycker jag att det är lite pinsamt att ingen annan reagerar, sååå svenskt att inte våga säga något, inte ens när någon bjuder! Alltså:
”Nej tack”, säger jag och ler (lite sådär som man ler mot folk som man inte känner). Oooh, jag är den enda som vågar bryta mot normen, jag är den enda som vågar bekräfta kvinnan snett mittemot mig, jag…
Kvinnan ler mot mig (lite så där som man ler mot folk som man inte känner), och svarar:
”Jag frågade i och för sig min son, men du kan nog få om du vill.”
På sätet bredvid mig sitter en pojke och spelar gameboy.
Han ville inte ha tuggummi.