Suck
Nu har min hyresvärd återvänt hem efter en dryg veckas sjukhusvistelse. Självklart är det beklagligt att hon behövdes läggas in, men det är inte utan att det känns lite beklagligt att hon kommit hem heller.
Låt oss säga att min relation till min hyresvärd är lite... dubbel. Hon är trevlig, visst, men det är så mycket som jag stör mig på, och så här i efterhand funderar jag på om det här med familjeboende var ett så bra val av mig egentligen. Ärligt talat så är trådlöst internet det bästa med boendet, och ibland är det också mitt svar när någon frågar varför jag inte flyttar. Det, och det faktum att jag redan betalat för mig fram till mig, så det skulle innebära en massa krångel att byta och ha sig.
Men huvaligen vad skönt det har varit att få bo ensam och ta hand om sig själv! Jag har lagat mat som jag velat äta, jag har sopsorterat, jag har bakat (misslyckat) bröd, jag har tittat på TV, jag har släckt lampor när jag gått ut ur ett rum, och jag har inte låtit kranarna stå och rinna. Det har inte luktat rök i lägenheten (mer än det som redan sitter i väggarna, men det är jag väl van vid nu antar jag), ingen har lyssnat på musik på hög volym när jag försökt sova, och det enda hårstrå jag har hittat i maten var mitt eget. Jag har helt enkelt levt mitt liv lite mer så som jag vill ha det.
Men nu alltså. Tillbaka till ruta ett. Redan efter att hon varit hemma bara i två timmar, och ropade "Anna, a comer" en och en halv timme tidigare än vi normalt brukar äta, kände jag hur jag suckade inombords. "Jag ska precis ut och springa", sa jag, och fick dispans tills efter jag kom tillbaka. Knappt hade jag kommit innanför dörren förrän nästa "A comer" hördes från vardagsrummet. Suck nummer två. Jag fick duscha och byta om i alla fall, men när jag var klar hade hon redan ätit, så varför var det sådan brådska om vi ändå inte skulle äta tillsammans?! Gaah!
Jag vet att jag kommer att vänja mig vid att tillbringa större delen av tiden inne på mitt rum igen, vänja mig vid att lyssna på hennes långa monologer om hur det är, vänja mig vid att plocka hundhår ur och fiska upp maten ur den pöl av olivolja som oftast bildas på tallriken. Både vänja mig, stå ut och överleva kommer jag att göra. Men huvaligen vad skönt det var att slippa det en vecka!
Det enda positiva med att hon är hemma igen är att jag nu kan strunta helt i de förbaskade djuren som varit extra jobbiga den här veckan. Se där. Det finns alltid något positivt.
Låt oss säga att min relation till min hyresvärd är lite... dubbel. Hon är trevlig, visst, men det är så mycket som jag stör mig på, och så här i efterhand funderar jag på om det här med familjeboende var ett så bra val av mig egentligen. Ärligt talat så är trådlöst internet det bästa med boendet, och ibland är det också mitt svar när någon frågar varför jag inte flyttar. Det, och det faktum att jag redan betalat för mig fram till mig, så det skulle innebära en massa krångel att byta och ha sig.
Men huvaligen vad skönt det har varit att få bo ensam och ta hand om sig själv! Jag har lagat mat som jag velat äta, jag har sopsorterat, jag har bakat (misslyckat) bröd, jag har tittat på TV, jag har släckt lampor när jag gått ut ur ett rum, och jag har inte låtit kranarna stå och rinna. Det har inte luktat rök i lägenheten (mer än det som redan sitter i väggarna, men det är jag väl van vid nu antar jag), ingen har lyssnat på musik på hög volym när jag försökt sova, och det enda hårstrå jag har hittat i maten var mitt eget. Jag har helt enkelt levt mitt liv lite mer så som jag vill ha det.
Men nu alltså. Tillbaka till ruta ett. Redan efter att hon varit hemma bara i två timmar, och ropade "Anna, a comer" en och en halv timme tidigare än vi normalt brukar äta, kände jag hur jag suckade inombords. "Jag ska precis ut och springa", sa jag, och fick dispans tills efter jag kom tillbaka. Knappt hade jag kommit innanför dörren förrän nästa "A comer" hördes från vardagsrummet. Suck nummer två. Jag fick duscha och byta om i alla fall, men när jag var klar hade hon redan ätit, så varför var det sådan brådska om vi ändå inte skulle äta tillsammans?! Gaah!
Jag vet att jag kommer att vänja mig vid att tillbringa större delen av tiden inne på mitt rum igen, vänja mig vid att lyssna på hennes långa monologer om hur det är, vänja mig vid att plocka hundhår ur och fiska upp maten ur den pöl av olivolja som oftast bildas på tallriken. Både vänja mig, stå ut och överleva kommer jag att göra. Men huvaligen vad skönt det var att slippa det en vecka!
Det enda positiva med att hon är hemma igen är att jag nu kan strunta helt i de förbaskade djuren som varit extra jobbiga den här veckan. Se där. Det finns alltid något positivt.