Man kan inte gilla allt
När jag var liten tyckte jag, som de flesta andra normalt funtade barn, inte om broccoli. Nu är det min trogna följeslagare genom livet, grönsakernas grönsak.
Fram tills förra sommaren visste jag med bestämdhet att jag kokt ägg inte smakade bra i min mun, bara för att en dag upptäcka att något skumt hänt med mina smaklökar och det plötsligt var gott.
Kaviar har jag under hela livet försökt hålla på ett betryggande avstånd på ca 2 meter och rynkat missnöjt på näsan så fort det kommit innanför min säkerhetsgräns. Tills jag firade midsommar i en slussvaktar stuga och Helén revolutionerade mina framtida frukostar. Nu äter jag finncrisp och Kalles randiga så att smulorna - ja, vad nu smulor gör. Yr, flyger, sprutar? Eller bara smular?
Det finns alltså en hel del saker som jag minsann visste att jag inte tyckte om, men som senare visat sig vara ganska trevliga ändå (eller som mormor skulle ha lagt fram det: som jag lärt mig tycka om.). In my face liksom. Med det i åtanke håller jag på att bearbeta mig själv och idén att gå och simma, något jag inte gjort inomhus på en sisådär 3-4 år. För att jag vet att det är långtråkigt och att jag minsann inte tycker om det. Så kanske är det värt ett nytt försök. Om en vecka eller två (eller tre eller fyra, när beslutet mognat).
Fast vid inlagd sill, där går min gräns ändå.