annjoh

  På en uteservering i solen, en terass i nivå med trädkronorna på torget nedanför. En kaffe, en bok, ett block. Innan, en långpromenad längs med havskanten. Aldrig sinande vågor som slår in mot stranden och ett fiskstim nedanför piren.

  Mina ben är troligen de vitaste på hela uteserveringen, kanske inte. Håriga är de visst också, som en liten påminnelse om vintern som varit. De är knappast hårigast, men det är egentligen svårt att veta eftersom jag är den enda som visar något av benen denna soliga dag (nej, förlåt, kvinnan några meter bort visar betydligt mer ben än jag i sin kortkorta kjol). På min promenad var jag den enda med vantar. Märkligt.

  Till höger om mig pratar de om hembyn. Fyra tanter som äter en sen frukost? Rostat bröd med lufttorkad skinka och varsin cortado, serverat med de vanliga sockerportionspåsarna. Alltid två. Jag använder dem aldrig, men på något sätt hamnar de nästan alltid mellan fingrarna och är sönderfpillade innan vi går.

   Ananas, jordgubbar, grädde… Tanterna har gått vidare till att prata om efterrätter. Brödet och skinkan är slut, men vi verkar ha ungefär lika bråttom härifrån, det vill säga inte alls. På bordet mitt emot ligger dagens bröd fortfarande oprövat, inslaget i papper och en plastpåse. Detta eviga bröd som enligt spanska livsmedelsverket är en viktig och nyttig källa till fibrer och inte får fattas till maten, men som ger svenska GI-anhängare mardrömmar med sitt kolhydratsstinna innehåll. Detta eviga bröd som har tusen olika namn och former, men ändå bara innehåller vetemjöl hur man än vrider och vänder på det.

  Här är jag en egen liten ö. Sitter ensam i mitten, skriver och läser och drar blickarna till mig. Kaffe och uteserveringar är till för att umgås. Konstigt beteende, konstiga bokstäver. Den här självvalda ensamheten mitt bland alla andra ger mig liv!

  Tidigare har jag funderat på hur det skulle vara att leva så här på riktigt. Stanna tillräckligt länge för att hinna blir etablerad, låta rötterna gå lite djupare, få ett sammanhang. Hur skulle det vara att vara en liten pensionärstant och gå på en morgonpromenad med bästa pensionärstantskompisen? I matchande träningsoveraller från årtiondet innan, förstås. Väger fördelarna upp mot allt som finns i Sverige? Tryggheten i att veta hur allt fungerar, att vara van vid systemet, passa in i de sociala koderna. Skulle det ens gå att nästla sig in helt, eller skulle jag vara för evigt dömd till "guiri"? Utlänningen som försöker så mycket, men ändå alltid ligger ett litet steg efter eftersom det inte är hennes kultur trots allt. Skulle det här gå att göra till mitt?

   Kanske behöver jag inte fundera så mycket, sluta älta och vrida och vända på allt. Nu sitter jag i solen på en uteservering. Kaffet är slut, sockret ligger orört och på trädkornorna som sticker upp har gröna löv slagit ut. Kanske räcker det för stunden,