annjoh

Idag är det första advent, tillika 30 november, vilket innebär att det är 1 december imorgon. Julkalendern börjar!! I år är det Anders och Måns som står för festligheterna... HÖGA förväntningar!

Sedan i fredags eftermiddag befinner jag mig i Vinäs och blir bortskämd av mina fastrar (behöver du det här, vill du ha ett paket russin, här får du, ta med det här, jo men det går väl åt osv. Jag hoppas att bror får barn nån gång så att jag kan återgälda alla "bra att ha"-påsar.)
I eftermiddag spankulerade vi runt nere på Mora för att spana in den så kallade julskyltningen. Klent. De måste ha blivit ett missförstånd nånstans, det var ju knappt nån skyltning att tala om...
Jag köpte en tunika som var jättefin- tills jag tog på mig den (varför köpte jag den då kan man undra. Bra fråga. Jag hoppades kanske att den skulle se annorlunda ut i vår spegel hemma.).  Den är helt okej framifrån (och den är verkligen fin på galgen), men från sidan ser jag ut som en gravid pingvin. Eftersom jag inte känner mig helt bekväm i det ska jag lämna tillbaka den imorgon. Ytterligare en gång har jag fått det bevisat för mig att jag inte är gjord för kläder (men vi var inne i en sån där härlig prylbutik där man måste klämma och känna och vända på allting, och som jag lätt hade kunnat plocka med mig hur mycket saker som helst.).

Här känns det som om jag skulle ha avslutat med något käckt. Inspirationen tryter dock, så det blir inte bättre än så här... Vilken tur att det är min blogg.. ^^

Idag regnade när jag vaknade, och bergen bortanför Storsjön syntes inte ens bakom de jämgrå molnen. Nu, några timmar senare, skiner solen. Vädret i Ås är verkligen konstigt. Eller är omväxlande kanske ett bättre ord?

För tillfället har jag egentligen keramik, men jag har inte riktigt orkat ta mig i kragen och gå dit. Ett sällsynt skolktillfälle att lägga till den ganska magra listan...
Istället för att kladda med lera har jag stickat klart en tämligen ful älgmössa. (Misstolka mig rätt, det är en mössa med älgmönster, inte en mössa för älgar) Jag provade den, och den är verkligen inte smickrande på något sätt. Att det här dessutom är en sån där dag när man undrar vad ens föräldrar gjort för ont för att bestraffas med ett barn med ett utseende som ens eget gjorde inte saken bättre. Jag ska försöka kränga iväg mössan till nån i julklapp, jag kan bara inte komma på vem som skulle kunna tänkas vilja ha den. Min amerikanska vän kanske? I värsta fall får den fungera som tehuva...

Ytterligare en sak man kan göra istället för att gå till sin lektion är att titta på gamla bilder, bli lite nostalgisk. Jag tittade igenom bilderna från studenten och blev nästan lite gråtmild. Fina klassen. Helt klart den bästa genom tiderna!
Ögnade igenom några bilder från sensommaren/tidig höst också, på min nya klass. Galet vad jag kommer att sakna dem! Tur för mig att det inte är förrän i maj vi slutar (vilket betyder att klumpen i halsen kommer att dyka upp nån gång i slutet av januari... Avsked är inte min grej.)
På det stora hela har jag kommit på att jag är väldigt välsignad med trevliga människor! Jag borde kanske pallra mig iväg till keramiken och träffa några av dem...



Älgmössa (för människor)

Helgens folkmusikkurs är precis avslutad (för två timmar sedan). Kul, med mycket flum, och MYCKET mat! Vad är det som gör att så fort man är på kurs/konferens så ska det ätas i sådana hiskeliga mängder att maten nästan rinner ut genom öronen? Frukost, frukt- och godispaus, MASTODONTlunch med efterrätt, middag med efterrätt, kvällsfika... Puh!
Lite spelning hanns i alla fall med mellan all mat, men då var man ju så mätt att man inte ville röra sig...

Gårdagens flum var när vi snodde brickor från matsalen och åkte "stjärtlapp". Lite antiklimax dock när jag åkte av min bricka och fick snö innanför byxorna. Kaaallt...!

Det finns ett speciellt tant-skratt... Lite så där uppsluppet, åh. hahaha. såå rooligt, med en underton av  en slags beundran för lärarna (två män i 40-årsåldern, alltså lite yngre än de flesta tanterna). Ni har säkert hört det.
Flera gånger under helgen har jag kommit på mig själv med att sitta och skratta som tanterna, lite så där uppsluppet åt lite halvroliga skämt... Slutat abrupt... Hur hände det här? Kul att man får tantvarning som tonåring... Det gäller att se upp...


Internet funkar inte på internaten. Den där eftermiddagen för en vecka sedan var ungefär som när nån bjuder på nåt, men sedan rycker undan det i sista sekunden. Dags att konfrontera IT-ansvarige kanske? Alternativet är en voodoo-docka, men det är kanske lite väl grymt...

Igår kväll var det löljligt vackert i Ås. Snön föll långsamt, och det enda som störde tystnaden var Hemglassbilens eko över Storsjön. Jag såg min egen skugga utan att få hjärtattack (helt säker var jag dock inte, eftersom jag fick hjärtklappning varje gång jag halkade...).
Eftermiddagen spenderades inne i Östersund, på jakt efter en julstjärna att hänga i mitt fönster, men jag hittade ingen som tilltalade mig tillräckligt för att jag skulle vilja slänga mina slantar på den. Vid ett tillfälle höll jag dock på att köpa en jättefin stjärna som satt på en pinne som ska stickas ner i en blomkruka (förslagsvis). Medan jag stod i kassakön och tänkte "åh,vad fin den här kommer att bli till mina växter" insåg jag att den var alldeles för lång. Sinnesnärvaro, det är bra att ha. Hej då stjärnan. Istället hittade jag ett par örhängen, som jag efter viss tvekan köpte. Det var visserligen inte det jag var ute efter, men jag tänkte "God jul" och slog till. Dock var det inte tillräckligt mycket "God jul" för en fin ljuslykta på Indiska. Jag kastade långa blickar efter den hela vägen ut.
Varje gång jag är i affärer (läs klädaffärer) undrar jag om det är mig eller kläderna/affären det är fel på. Jag är värdelös på att köpa kläder, istället hittar jag massor med prylar jag vill ha. Det är kanske mitt öde... Att bli en nudist, i ett överpyntat hus...
Heja..

Jag har egentligen aldrig räknat mig själv till det lättskrämda släktet, men jag måste nog börja tänka om. Den senaste veckan har jag (pinsamt nog) blivit skrämd av min egen skugga så många gånger att jag tappat räkningen!
Oftast är det när jag är ute och joggar, som idag till exempel. Som om mitt hjärta inte slog tillräckligt fort ändå på grund av en mycket seg uppförsbacke, men så hann de hoppa över ett slag också när det plötsligt  från ingenstans dyker upp en mörk, läskig gestalt  precis bakom mig! Och jag känner mig lika fånig varje gång jag upptäcker att det bara är jag. (Fast ikväll var det faktiskt riktigt läskigt! En helt svart figur som hoppade ut ur en häck och kom rakt emot mig... Eller ja... Det hade kunnat vara det, om det inte varit jag).
Ja, hujeda mig (som de säger i Katthult), nån dag kommer jag väl att ge mig själv en hjärtattack. Skygglappar kanske är lösningen?

Den här kvällen bör för en tid framöver bli ihågkommen som kvällen då internet började fungera på internatet igen!! Den senaste veckan har alla gått runt och blängt och varit sura på IT-ansvarige här på skolan för att internet varit avstängt. Jag vet att det är fånigt, jag menar, så långt är det faktiskt inte att gå till skolans datorsal.
Meen, nu när det väl fungerar igen finns det ju massor med saker som man kan göra istället för det man borde.

Igår provade jag något som förde tankarna tillbaka till barndomen: knäckebröd med choklad. Precis som ChokoWiking. En genial idé, för trots att det låter otippat är kombinationen knäckebröd och choklad verkligen en hit, och dessutom ett idealiskt godis. Hur mycket kostfibrer innhåller sega råttor liksom..?! Jag förstår inte varför det inte blev kvar... Jag och Anna var i alla fall storkonsumenter (de gånger våra föräldrar förbarmade sig och köpte detta hutlöst dyra godis vill säga). Man skulle kanske ta och satsa på egenproduktion lagom till jul...

För tillfället väntar jag på att degen till mina bagels ska jäsa färdigt, sedan ska de kokas. Jag och Erin funderade på vem som kom på det egentligen... "...om jag skulle ta och koka brödet innan jag gräddar det..."

Jag har hittat ytterligare två frimärken utan stämpel... Betyder det -2 strumpor?

Jag kom på varför min strumpa försvann... det beror säkert på dagens snyltning på postsystemet. Öga för öga, tand för tand. Strumpa för frimärke?

Tvättmaskiner och strumpor är en märklig ekvation som inte alltid går jämnt ut... Vart tar den där enda strumpan vägen egentligen? Finns det ett litet lönnfack där det sitter en gubbe och siktar in sig på en strumpa? Något i den stilen borde det vara, för en hel strumpa kan omöjligen försvinna genom de små hålen i trumman.
Lika märkligt som en ensam strumpa som försvinner, är hur en strumpa som varit försvunnen i flera veckor plötsligt dyker upp i ett helt annat rum, halvt dold av en pressening och tallbar. Kanske har den lilla gubben i lönnfacket lagt dit den.
Väntar man lite för länge med att hämta sin tvätt från torkrummet har kanske någon redan vikt ihop den. Tack och bock.

Idag har jag upplevt mitt första jämtländska snöfall (det höll i sig i säkert fem minuter..!), samt funderat på vad som får folk att sätta upp en cericerosa dörr på sitt röda hus. Man missar den inte i alla fall...

Idag blåste jag posten på 5,5 kr. Minsann. Antagligen är det jag som bär det tyngsta ansvaret, eftersom det var jag som hittade ett frimärke där poststämpeln knappt syntes på ett gammalt brev, rev loss det mycket försiktigt, bad Hanna om ett limstift som jag använde för att limma fast det på det nya kuvertet, och sedan travade iväg till postlådan. Men, skolans expedition har faktiskt en del i skulden, för det var de som hade stängt en och en halv timme för tidigt.
Men... återanvändning är ju bra för miljön...

  Idag höll frysendörren på att förbli öppen efter att jag hade tagit ut bröd. Hu..! Jag lider lite smått av fobi mot glömda frysdörrar, inte helt obefogat.
  Första gången var hos pappa. Jag vattnade blommorna, tog ut en bulle och gick hem, tralalalaaaa.... Detta var fredag eftermiddag. På söndagen kom pappa hem efter en veckas älgjakt (tralala?). Han lämnade av bror hemma hos oss, och talade med bister uppsyn om att hans frysdörr stått på vid gavel när han kom hem, att det var en stor blodpöl på golvet och att det mesta troligen var förstört. Om jag skämdes? JA!!
Efter att ha konsulterat min faster gick det mesta att rädda, men lukten i det frysskåpet blev aldrig sig lik igen (tyvärr åt det negativa hållet).
   Andra gången var hemma hos mamma, förra sommaren. Som tur var upptäckte vi det redan efter några timmar, men termometern tjöt fram till fyra på morgonen.
  Sedan dess är det inte spisen eller kaffekokaren jag kollar när jag åker hemifrån. Jag ser efter så att jag har stängt frys- och kylskåp. Jag vet att jag är trög.