annjoh

Den här veckan har jag bestämt mig för att lyssna lite på min kropp. Eller rättare sagt, jag har blivit så illa tvungen, därför att den har skrikit så högt att att jag inte kunnat strunta i det.
Jag har utlyst jogging-förbud för mig själv fram till på måndag, därför att min höft är knas för tillfället. I måndags och tisdags kände jag mig som en åttio-åring ungefär. Dock innebär joggingförbudet inte att jag inte tränar, utan jag är nu en trogen besökare hos träningscyklarna i skolans gym. Det är facinerande hur mycket man kan svettas om armarna...
Så, vad gäller träningen lyssnar jag alltså och tar hand om min kropp. Allt hade varit tipptopp om jag bara hade tänkt lite mer på vad jag stoppade i den också. Jag kommer att få lägga in mig själv på choklad-/godisavvänjning i sommar. Maria försökte trösta mig igår med "men tänk på dem i Du är vad du äter, så känner du dig nyttigare." Tja, jo... Jag äter inte lika stora mängder av skräpet, men annars är det ungefär lika illa (bortsett från att jag alltså på något sätt tränar i stort sett dagligen). Jag tar en macka, för jag är inte så hungrig när skolan slutar. Tänker att jag ska gå och träna ganska snart, men fastnar med nåt annat. Blir sugen, men tänker att om jag äter "på riktigt" nu, så får jag håll. Nämen, åh, choklad... En liiiten bit gör ju inget, och så får man lite snabb energi till träningen. Efter träningen är jag inte lika hungrig, så då blir det kanske en varma koppen, eller en till macka... Och så trillar jag dit i den klassiska fällan lite senare...
Man skulle ju kunna tycka att det är bra att jag är medveten om det i alla fall. Pja, jo, visst... Men vad hjälper det egentligen att vara medveten om något, om man inte gör nåt för att förändra det?
Lilla kroppen. Jag borde nog vara lite snällare mot dig.

Nu har även jag fallit för grupptrycket. Jag har skaffat facebook... Det pinsamma med det är att jag varit en så högljudd motståndare till det. Men, jag har insett att det onekligen är ett himla smidigt sätt att hålla kontakten med folk som man tycker om, men bor en bit bort ifrån. Dock vill jag poängtera att jag fortfarande tycker att det är brutalt fånigt att facebook har fått den status det har. Lite känns det som att folk verkar tycka att  "Det som står på facebook är sant". Först när man har ändrat sin förhållandestatus (eller vad sjutton de kallar det, har inte hunnit sätta mig in i det än) är det ett seriöst förhållande... Jag spyr.
Så, snälla människor, håll gärna kontakten, men kom ihåg att mänsklig kontakt ändå slår det mesta!

jag sitter och är förtillfället mycket frustrerad över min fot som vägrar stampa polsketakt! isället för att markera ettan och trean i varje takt, blir det bara ett lösryckt stamp... öh.... stamp stamp´, oj stamp, nej... ehh.. stamp..... öh... hoppsan. oj, stamp. jag funderar på att amputera eländet. okej, min förnuftiga sida säger mig att jag kan ha nytta av foten i andra situationer förutom när jag spelar polska. dessutom tror jag inte att jag skulle vara ett dugg lyckligare med en protes som inte heller kan hålla takten.

I ett tillstånd av tillfällig sinnesförvirring skrev jag på min ansökan till Sjöviks folkhögskola att jag har gått i grundskolan 12 år. Plus gymnasiet 3 år, och ett år på folkis. Dock uppmärksammade jag inte detta förrän ungefär ett dygn senare, när kuvertet med ansökningspappren och jag befann oss på många mils avstånd från varandra. Jag ringde till och med till mamma, som kunde bekräfta att grundskolan bara är nio år. Rackarns..!
Jag berättade om detta lilla missöde för min käre lärare idag, och hans rektion gör att felskrivningen nästan är värt det. Skrattet kom bubblande, lite försiktigt sådär i början, för att sedan, när han insåg att jag då förutom mina 12 år på grundskolan gått tre år på gymnasiet, svämma över och förvandlas till ett fnissanfall (jag tror till och med att jag skymtade en liten skrattår också...) och tomatkulör i ansiktet. Det är ju alltid kul när man lyckas glädja andra (och min lärare tyckte att det var ju hedersvärt att jag lyckades ta mig genom gymnasiestudierna trots allt, då man skulle kunna tro att jag har lite svårt för mig. tack, tack).
Nu hoppas jag bara att de på Sjövik kan räkna bättre än vad jag kan, och lägga ihop mina födelsedata med slutbetyget, och komma fram till att det bara rör sig om ett nesligt tankefel. Det vore synd om jag blir petad för något så retligt. Jag menar, jag är ju inte dum på riktigt (även om man kan undra ibland...)

(Om någon är intresserad, kan jag ju nämna att ovan nämnda lärare även sa att jag var grym (dock innan min lilla anekdot), och inte borde vara rädd för varken ansökningsprov eller Malung. Pah, där fick sig Jante ett slag i magen.)

Jag kom på ytterligare ett vårtecken!
Ikapp med mina fötter som vill använda mina nya skor, kliar det också på armen pga årets två första myggbett! Det minsann! Lika bra att börja smörja in sig med solskyddsfaktor nu bums! (eller kanske antimygg-medel?)

som käre Jan-Erik på datorkunskapen på Lundåkerskolan sa. Han var för övrigt en märklig prick. Gjorde inget alls för att förbättra den stereotypa bilden folk har om norrlänningar (såg, ni?! han log, han log!!)

Men lugn är verkligen något som härskar här på Birka för tillfället. Igår var jag helt ensam på internatet i en halvtimme ungefär, sedan kom det två till. Imorse var vi hela fyra stycken som åt frukost tillsammans!

Nu är det nästan mer barmark än snö, and me liiiike! Vårtecken läggs till vårtecken, så att till om med min skeptiska sida börjar ge vika; massor med knallgula tussilago, videkissar. fiskmåsar, porlande smältvatten i dikena. Om det blir mer vinter nu lägger jag mig ner och dör.
Dock saknar jag vitsipporna. Jag har höga förhoppningar inför hemresan på onsdag.
Och allt solsken gör att det kliar otåligt i mina fötter... Jag vill ha mina nya skor! Materialist, javisst..!

Dagens önskemål är att få bli inlåst på ett bibliotek en sommar. Mamma har redan länge gett uttryck för denna önskan, och jag måste säga att jag mer och mer förstår henne. Vi kanske kan bli inlåsta tillsammans, någon gång kan det ju vara roligt att få läsa upp ett bra citat för någon.
Jag drar mig för tillfället lite för att gå in på bibliotek, därför att jag vet att jag lätt fastnar... I onsdags var jag nere och sökte lyckan på Moras musikavdelning. och deras folkmusikutbud var som en våt dröm... Jag var tvungen att idka benhård självbehärskning för att bara låna fem skivor. Vad är det med Gislaved egentligen, som har ett så i stort sett obefintligt intresse för just folkmusik? Man får vara glad om man ens finns fem skivor i den kategorin på biblioteket där...

Nåväl... Istället för att sitta här och gräma mig, ska jag slänga mig på sängen och plöja igenom den nya Språk-tidningen, som jag helt fräckt lånat från skolans bibliotek. Jag vet att man inte får låna tidningar, men hey, det är helg (dessutom misstänker jag att det bara är jag, och kanske en stackare till, som är intresserad), och jag ska lämna tillbaka den.

Moj.

Jag tror inte att pengar är en källa till verklig lycka. Däremot tvivlar jag inte en sekund på att en lagom tillgång kan öka välbefinnandet.
Dagens shoppngtur till Valbo resulterade i ett ganska stort hål i månadsbudgeten (men, tack pappa som gav mig busspengar och lite till!), MEN, i utbyte mot tidigare hårt förtjänade slantar (typ bajstorkning, matning mm) fick jag med mig en kudde, en glasburk (mm, IKEA), en klänning, en bikiniöverdel, ett par skor som jag egentligen inte alls behöver och ett par byxor hem. Stort tack till faster också, som snällt pröjsade skorna jag faktiskt behövde, bilresan och annat smått och gott. Att säga att jag blir bortskämd är en underdrift. (Vid ett tillfälle idag lovade jag att hon ska få komma och bo hos mig när jag hon blir gammal. Hoppas hon blir glömsk innan, möhöhö)

Jag saknar skolans gym. Puh.

Sååå... Kusins bröllopshäfte ligger nu och väntar i inkorgen hos Martin på Skilltryck. Martin, som antagligen inte har en aning om att han offrat sin nattsömn för att få mig med flera, att ligga till sängs istället för att vara ute och ränna på "olagliga" poseikvällar efter nattens inbrott på Steningelägret. (lång mening där...) För övrigt förtjänar han ett fång med dagens rosor eller liknande, för det känns som om mitt förvirrande mailande inte är hur de tar upp sina beställningar till vardags. Kanske har han ödmjukats efter alla nattvak med ficklampa och hormonstinna ungdomar på läger? Eller så är han bara en schysst person.
Hiskeligt vad tiden går snabbt i alla fall. Puh...!

Imorgon styr jag och faster kosan mot Gävle, Valbo och IKEA. Jag är en sådan nörd. Förhoppningsvis hittar jag nya vårskor också, så att min nördighet inte stärks ytterligare av mina älskade och limmade ballerina, som flärpar igen... (Risken finns för att flärpar inte är ett vedertaget verb, men jag hoppas att ni, mina två trogna läsare, fattar vad jag menar. Annars är jag inte längre än ett samtal bort.)


Precis som vanligt går mina försök att leva sunt åt skogen när jag kommer till Vinäs. Alltid. Tur att jag aldrig är här mer än en vecka i taget, annars hade jag nog fått uppdatera min garderob till storlek större. Och jag som ska komma i klänningen på kusins bröllop. Tänk om man på allvar skulle försöka börja idka självdiciplin? Tur att det blir nästan en vecka på Birka i alla fall. Mitt skafferi erbjuder inte samma sorts utsvävningar som fasters. Jag menar, hur ofta frossar man i knäckebröd?

Jag känner att jag kanske var lite otydlig i första stycket. Vad jag menar är, att det känns lite märkligt att jag vet vem han är, men att han inte har koll på mig(han skulle kanske känna igen mig om vi sågs, men det ska vi ju inte).

Kära pappa... Jag vet att du inte hört nåt av vad jag pysslar med sedan i augusti, men jag är faktiskt ingen jukebox!
Blir det spel, så blir det spel. Punkt.

Det verkar finnas någon konstig dragningskraft mellan mig och snöiga områden.
Idag gick jag hem från stan efter att ha åkt in till kyrkan (nej, alla hade faktiskt inte glömt bort mig!).  Plötsligt fanns det två vägar att välja på, och jag tänkte att jag visste att de gick parallellt med varandra, så jag behövde inte gå upp till den asfalterade vägen. Det behövde jag inte heller. Förrän den privata vägen (ja, jag kanske struntade i återvändsgränd-skylten lite också) plötsligt ledde rakt in på en gård. Jag kunde nu välja mellan att gå ca 200 meter tillbaka, eller att ta mig över järnvägen. Jag valde det sistnämnda, och hoppades att det inte skulle vara så mycket snö i sluttningen... Det var mycket snö. Särskilt i mina skor efteråt. Men, jag slapp ju gå tillbaka.... hm...

Fredagskvällen med klassen var nästan onödigt trevlig, med mycket spel, mycket dans och brutalt mycket skratt, skratt, skratt! Vi var på dans- och spelmansträff i Åsarna, och sänkte medelåldern till 80 ungefär. Jag lade också märke till att vi var ungefär de enda som framträdde som inte hade matchande kläder. Vad är det för övrigt med västar? I de flesta fall är det bara brutalt fult!
Bilresan hem i mörkret var så där mysig som det bara är när man åker hem på natten efter att ha gjort något kul med folk man tycker om. Att klockan blev närmare tre innan jag kröp till kojs gjorde ingenting.

Under kvällen utspelades även följande dialog mellan Hanna och en pojk i klassen, vars allmänbildning inte verkar vara på topp riktigt... Men kul var det!! (Ja, jag satt i mitten och skrattade hela tiden)
Pojk: Varifrån kommer du egentligen Hanna? (efter att hon som den norrlänning hon är sagt "vars" istället för "var")
Hanna: Från Ö-vik
P: Få se nu, var ligger det nu igen?
H: Tvärs över landet, vid kusten.
P: Kusten? Vilken kust?
H: Öh.... Ja, men den vid vattnet...
P: Men, va, du är inte från Norge?
H: Nej, Bottenviken
Tyst tre sekunder
P: Jaaa... Den gamla viken ja.... (förvirring i rösten)
H: Men hallå? Vattnet mellan Sverige och Finland..!
P: Aha... där....

Nämnda pojke sa också i vår djur-ordlek, att Emu var ett slags buffeldjur (senare på kvällen såg jag en bildekal med "NEJ TILL EMU". Ett tecken på att jag inte borde godkänt det?). Igår löste jag ett korsord, och djuret Emu dök faktiskt upp. Dock visade det sig att det är en slags struts.... Det är inte så lätt alla gånger.

jag önskar att min kusins bröllopshäfte kunde fixa sig självt! just nu är det alldeles för mycket kvar i förhållande till tiden... jag känner hur stressen slår sina sylvassa klor i mig och vrider runt ordentligt! AAAAAAAAH!


Jag är trööött.

Idag skiner förvisso inte solen, men jag känner mig ganska varm i hjärtat i alla fall. Och det är ju trots allt plusgrader ute (det är nästan läge att ta på sig badkläder och simma när man ska ta sig fram mellan skolan och internatet).

Mina sömnvanor är fortfarande aningens rubbade... Jag vaknar fortfarande tidigt på morgonen, och går fortfarande på mina promenader innan frukost. Grejen är att de första två veckorna var jag inte särskilt trött. Nu är jag skittrött, men kan ändå inte sova, så jag tar min promenad för att vakna till lite, men sedan lägger jag mig på sängen en stund när jag kommer tillbaka...

Idag lever jag på inbillning och komplimanger. Vi hade hand om kulturmötet, och hade konsert i lite över en timme. Najs. Jag hade kul, och fick mycket beröm efteråt, bland annat för "min vackra röst". Den ska jag suga på ett tag (komplimangen alltså, inte rösten).

Den senaste veckan har en slags konstig saknad/längtan legat och gnagt... Jag längtar verkligen, verkligen INTE hem! Tvärtom, det finns ingenstans jag hellre skulle vara än här. Men, jag saknar personer hemifrån. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid att vi inte delar samma vardag längre, på samma sätt som vi gjorde bara i våras.
Och allt som oftast slår det mig hur förbaskat bra jag har det; softar runt på folkis, är välsignad med underbara vänner och har egentligen ingenting att klaga på. Livet är för tillfället ganska lätt att leva.