Ööööhh... *error*
Jag har inget att skriva om. "Men hallå?" kanske du tänker nu. "Det har väl inte hindrat dig från att ordbajsa förut?". Sant, sant. Men någon gång ska ju vara den första.
suck
Jag började skriva ett inlägg. Min dator stängde av sig (sluta med det! Jag kan inget om datorer! Jag vet inte vad som är fel! Var snäll!)
Jag orkar inte skriva om det.
Det här tänkte jag skriva om:
- Varför har man samma mat på alla svenska högtider?
- Hur kan pappa tycka att det är gott med semla som varit frusen?
- Jag bojkottar midsommar i år.
- Nära dödenupplevelser x3 : olidligt varmt i fasters hus, joggingrunda som första halvtimmen kändes som en mycket dålig idé, tills jag fick förnyade krafter, men då höll på att bli nermejad av en travhäst med tillhörande sulky.
- Jag blir allitd sur och grinig i Vinäs. Är det mitt rätta jag som kommer fram, eller är det nåt i vattnet?
- Varför envisas fåglarna med att kvittra HELA natten, men vara tysta på dagen? VÄND TILLBAKA DYGNET, FÖRBASKADE FJÄDERFÄN! (Ja, någon fick alldeles för lite sömn i natt...)
Så... Där har ni ämnena. Kanske ni kan skriva ett inlägg åt mig? :P
Nu tänkte jag titta på matchen Chile-Spanien. HUR oroväckande är inte det?! (Lugn och fin, jag tänker ta Harry Potter (boken) med mig så att jag inte blir för involverad!)
No shit..?! eller Aaah!
Pappas granne bjussade på kvällfika bestående av svindyra jordgubbar ikväll. Snällt. Dessutom verkade hon genomföra någon slags "nej, du vill inte alls flytta till Mora"-kampanj, som nog var tämligen fruktlös. Han har nog bestämt sig en gång för alla, pappsen.
Samma pappa, påminde att vi inför resan till Mora imorgon, får göra smörgåsar själv. No shit Sherlock?! Den här gången också?! Det är alltså precis som de föregående, ptja, åtta åren, inga förändringar? Jo, lite osäker var jag ju, kanske har smörgåsbredning blivit ditt kall här i livet.
(Åh, vad elak jag verkar... Och bara mot pappa så här offentligt också. Det är för att jag vet att mamma läser min blogg, så jag kan ju inte säga nåt om henne. Här^^ )
Ikväll mailade jag med min lärare uppe i hufvudstaden (han bjöd inte jordgubbar), och fick veta att jag blev GODKÄND (!!!) på områdeskunskapstentan, även om det citat: "inte gick lika bra som på den muntliga redovisningen", men det kan jag leva med, absolut (även om jag förstås hade för avsikt att glänsa, det medger jag)!
Aa, vilken lättnad, qué alivio! Hej då omtenta! Jag skjuter den erfarenheten på framtiden ett tag till (och fortsätter alltså att vara ett nervöst vrak varje gång det går dåligt på en tenta, för vem vet VAD som skulle hända om jag misslyckades?! Jordens undergång? Mormor skulle bli tvungen att sälja sin själ? Ett världskrig utbryter? Eller kanske ingenting alls? Neeeej, inte skulle det väl kunna vara så enkelt?).
Jag kan också meddela att jag sedan ungefär igår eftermiddags kan andas helt normalt, tack och lov. Det var inte utan att det kändes lite fånigt varje gång jag var tvungen att lyfta upp armen över huvudet på bästa prima ballerina-manéer för att kunna ta ett ordentligt andetag.
Nu har jag alltså inte ont någonstans (blåsan på högerfoten är förvisso kvar, men vis av tidigare erfarenhet låter jag den vara ifred), peppar peppar. Och nya joggingskorna invigdes i Gräfthultsbacken igår. Huvaligen, jag säger då det... Tur att jag inte kom ihåg hur brant den var, bara att det nog skulle finnas en ganska rejäl backe. Ja, jag säger då det... Gräfthultsbacken alltså.... (fast inget slår Birkabacken!)
För övrigt är jag inte helt disciplinerad med träningen nu när jag inte betalar för det längre (gymkort är ju banne mig svindyrt, så det är klart att man går och tränar: man vill ju ha valuta för pengarna!), och om det fortsätter i den här stilen hela sommaren, så kommer jag kunna kalla mig för Volvo i slutet av augusti. Dagens mest pulshöjande (förutom cykelturen uppför backen till pappa, dagens enda motion!) var när en stor schäfer utanför Lidl försökte äta upp mig (om det varit augusti redan, hade jag kunnat be er föreställa er scenen i Lejonkungen, när Nala jagar Pumbaa). Alla som sett mig försöka utöva friidrott vet att det inte är min starka sida, uppenbarligen inte ens när jag blir rädd, så jag hoppade nog bara ca 50 cm, både horisontellt och vertikalt. Istället gav jag prov på min musikaliska ådra, och gav ifrån mig ett vackert "IIaah!". Tonarten väljer jag att inte uttala mig om.
Buenas noches!
Samma pappa, påminde att vi inför resan till Mora imorgon, får göra smörgåsar själv. No shit Sherlock?! Den här gången också?! Det är alltså precis som de föregående, ptja, åtta åren, inga förändringar? Jo, lite osäker var jag ju, kanske har smörgåsbredning blivit ditt kall här i livet.
(Åh, vad elak jag verkar... Och bara mot pappa så här offentligt också. Det är för att jag vet att mamma läser min blogg, så jag kan ju inte säga nåt om henne. Här^^ )
Ikväll mailade jag med min lärare uppe i hufvudstaden (han bjöd inte jordgubbar), och fick veta att jag blev GODKÄND (!!!) på områdeskunskapstentan, även om det citat: "inte gick lika bra som på den muntliga redovisningen", men det kan jag leva med, absolut (även om jag förstås hade för avsikt att glänsa, det medger jag)!
Aa, vilken lättnad, qué alivio! Hej då omtenta! Jag skjuter den erfarenheten på framtiden ett tag till (och fortsätter alltså att vara ett nervöst vrak varje gång det går dåligt på en tenta, för vem vet VAD som skulle hända om jag misslyckades?! Jordens undergång? Mormor skulle bli tvungen att sälja sin själ? Ett världskrig utbryter? Eller kanske ingenting alls? Neeeej, inte skulle det väl kunna vara så enkelt?).
Jag kan också meddela att jag sedan ungefär igår eftermiddags kan andas helt normalt, tack och lov. Det var inte utan att det kändes lite fånigt varje gång jag var tvungen att lyfta upp armen över huvudet på bästa prima ballerina-manéer för att kunna ta ett ordentligt andetag.
Nu har jag alltså inte ont någonstans (blåsan på högerfoten är förvisso kvar, men vis av tidigare erfarenhet låter jag den vara ifred), peppar peppar. Och nya joggingskorna invigdes i Gräfthultsbacken igår. Huvaligen, jag säger då det... Tur att jag inte kom ihåg hur brant den var, bara att det nog skulle finnas en ganska rejäl backe. Ja, jag säger då det... Gräfthultsbacken alltså.... (fast inget slår Birkabacken!)
För övrigt är jag inte helt disciplinerad med träningen nu när jag inte betalar för det längre (gymkort är ju banne mig svindyrt, så det är klart att man går och tränar: man vill ju ha valuta för pengarna!), och om det fortsätter i den här stilen hela sommaren, så kommer jag kunna kalla mig för Volvo i slutet av augusti. Dagens mest pulshöjande (förutom cykelturen uppför backen till pappa, dagens enda motion!) var när en stor schäfer utanför Lidl försökte äta upp mig (om det varit augusti redan, hade jag kunnat be er föreställa er scenen i Lejonkungen, när Nala jagar Pumbaa). Alla som sett mig försöka utöva friidrott vet att det inte är min starka sida, uppenbarligen inte ens när jag blir rädd, så jag hoppade nog bara ca 50 cm, både horisontellt och vertikalt. Istället gav jag prov på min musikaliska ådra, och gav ifrån mig ett vackert "IIaah!". Tonarten väljer jag att inte uttala mig om.
Buenas noches!
Dagens klagovisa
Jag fortsätter att leva i övertygelse om att min kropp försöker motarbeta mig innifrån. Förvisso gick det massiva knäontet i förra veckan över, och för det får jag väl vara tacksam, men igår vaknade jag med ett nytt ont. Den här gången känns det som nackspärr som halkat ner och satt sig ungefär i höjd med skulderbladet och rakt genom hela kroppen ut till framsidan runt hjärtat ungefär. Egentligen gör det inte så farligt ont mer än när jag ska andas, då tar det emot. Alltså är det mest "knöligt", eftersom just att andas är något jag brukar göra till vardags...
Min högerfot fortsätter att vara elak dessutom. Blåsorna, som verkade ha gått över, är åter på frammarch. Inte uppskattat, inte alls. Men, hav förtröstan! Igår inhandlades nya joggingskor, och bror har lovat att jag ska få prova någon mirakelplåstertejp/plast. Om inte det hjälper får jag väl ta mig en tripp till Fotverkstaden eller nåt. Att bara ta till fogsvansen känns förvisso lockande ibland, men ibland använder jag ju foteländet till annat än att springa (här hade jag kunnat försöka mig på att ljuga lite, och föreslå fotmålning, men ni som sett mig försöka uttrycka min estetiska ådra genom att hantera penslar med händerna, kan kanske föreställa er hur det skulle se ut om jag använde fötterna...), så risken finns att jag skulle ångra mig ganska snabbt, och helt utan att vara insatt i marknaden tror jag att proteser är ganska dyrt. Kardborre band kanske vore nåt?
Nåja. Missuppfatta mig rätt. Jag klagar inte för att få medömkan, inte alls. Jag är bara inte van vid att ha ont, och börjar bli trött på det.
En tanke bara... Jag kanske är grym på fotmålnining..?!
Min högerfot fortsätter att vara elak dessutom. Blåsorna, som verkade ha gått över, är åter på frammarch. Inte uppskattat, inte alls. Men, hav förtröstan! Igår inhandlades nya joggingskor, och bror har lovat att jag ska få prova någon mirakelplåstertejp/plast. Om inte det hjälper får jag väl ta mig en tripp till Fotverkstaden eller nåt. Att bara ta till fogsvansen känns förvisso lockande ibland, men ibland använder jag ju foteländet till annat än att springa (här hade jag kunnat försöka mig på att ljuga lite, och föreslå fotmålning, men ni som sett mig försöka uttrycka min estetiska ådra genom att hantera penslar med händerna, kan kanske föreställa er hur det skulle se ut om jag använde fötterna...), så risken finns att jag skulle ångra mig ganska snabbt, och helt utan att vara insatt i marknaden tror jag att proteser är ganska dyrt. Kardborre band kanske vore nåt?
Nåja. Missuppfatta mig rätt. Jag klagar inte för att få medömkan, inte alls. Jag är bara inte van vid att ha ont, och börjar bli trött på det.
En tanke bara... Jag kanske är grym på fotmålnining..?!
Skalle-Per? Nej tack!
Kära pappa (som kronprinsessan brukar säga...)!
Om jag under loppet av fem minuter hinner tala om tre (3) gånger att jag tänkt låna med din internetpinne hem, då antar jag att budskapet nått fram. Att det sen uppenbarligen inte gjorde det, är det då MITT fel?! Är det JAG som brustit i kommunikationen? Ska jag behöva avsluta alla meningar med "har du förstått?", eventuellt skriva ner allt på lappar?
Alltså, jag kommer in till pappa, som sitter vid datorn.
Jag: "Hej! Jag har tänkt låna ditt internet."
Pappa: "Okej, du kan ta det på en gång, jag är ändå klar."
Jag: "Jaha, okej, men jag har tänkt ta med det hem."
Pappa: "Jag höll på med nåt, men det tar sån himla tid efter att Mathias uppdaterade webbläsaren."
Jag: "Ja, men det är ingen brådska, gör klart du, för jag har alltså tänkt låna hem det." (internet alltså)
Jag kommer inte riktigt ihåg slutet på dialogen, men jag är ganska säker på att jag upplyste honom en sista gång om att jag SKULLE TA MED MIG INTERNETPINNEN HEM!
En timme senare, i soffan
Pappa: "Skulle du inte internetta nånting?" (Han lämnade datorn på)
Jag: "Jo, men jag ska ju ta med det hem, jag sa ju det."
Pappa: (sådär irriterat som bara pappa kan låta, särskilt vid de tillfällena då det är uppenbart att det egentligen är han som inte lyssnat) "Vadå? Ååååh, jag förstår inte att det ska vara så svårt att kommunicera och få fram det du tänker!"
Jag: (mycket lugnare, eftersom jag genom åren insett att jag tämligen snabbt skulle bli skallig om jag slet mitt hår vid sådana här situationer, istället för att bara sucka tungt. Dessutom vet jag ju att jag har rätt.) "Jag sa säkert tre gånger att jag skulle ta med det hem!"
Pappa: "Vadå? Jag har inte hört nånting! Hummelimummel blubbblubb tjafsgnäll stånkochstön"
Och DÄR satte du huvudet på spiken. Kära pappa (som kronprinsessan brukar säga...)! Tvätta öronen!
grrr..!
Jag börjar på fullaste allvar tro att min kropp hatar mig. Kan min hjärna ha invaderats av något ondskefullt nånting, som gör sitt bästa för att arbeta mot mig?! För inte så länge sedan drogs jag ju med min spetälska/skoskav, och jag fjäskade järnet för mina fötter med alla möjliga sorters plåsterkombinationer och superdupermegaextraultimatestrongholdforever-compeed (som var svindyra och satt kvar en kvart). Till sist visade det sig att ett avklippt trosskydd, rejält med kirugtejp och dubbla strumpor var det som höll bäst.
För ungefär en vecka sedan hade jag brutal träningsvärk efter fotbollsspelandet på Axels kalas, men där har jag nog bara mig själv att skylla. Jag motarbetade träningsvärken med en rejäl joggingrunda, och det hjälpte.
Men så idag. Alldeles utan att på något sätt egentligen ha ansträngt mig de senaste dagarna (sprang 1 mil i fredags, stretchade duktigt, vilade i lördags, spelade halvaktiv fotboll igår, men kom ihåg att stretcha efteråt), så vaknar jag tidigt och har ONTONTONT i knät. Lyckades somna om, men det gjorde naturligtvis fortfarande lika ont i eländesknät. Trodde knappt att jag skulle kunna gå när jag stapplade mig ner för stegen (jag har loftsäng)! Under dagen har jag följaktligen känt mig som 70+ ungefär, och gått runt och muttrat surt för mig själv. Egentligen var en joggingrunda inplanerad, men den har jag fått ställa in. Fast för att vara helt ärlig, så bytte jag om och gick ut, men vände på väg ner mot elljusspåret. Är inte det snällt av mig mot mitt knä, så säg?! Jag hade nog egentligen kunnat springa en kort runda, för det gör inte lika förbaskat ont längre, men jag håller ju på att vänja mig vid att lyyyyssnaaaa på min kroooopp. Bah. Det är tråkigt. Och naturligtvis är det perfekt joggingväder.
Nu ska jag gå och ragga upp nån som vill äta rabarberkaka med mig. Huvaligen. Om det fortsätter så här så kommer jag att bli både tjock och bitter i sommar.
För ungefär en vecka sedan hade jag brutal träningsvärk efter fotbollsspelandet på Axels kalas, men där har jag nog bara mig själv att skylla. Jag motarbetade träningsvärken med en rejäl joggingrunda, och det hjälpte.
Men så idag. Alldeles utan att på något sätt egentligen ha ansträngt mig de senaste dagarna (sprang 1 mil i fredags, stretchade duktigt, vilade i lördags, spelade halvaktiv fotboll igår, men kom ihåg att stretcha efteråt), så vaknar jag tidigt och har ONTONTONT i knät. Lyckades somna om, men det gjorde naturligtvis fortfarande lika ont i eländesknät. Trodde knappt att jag skulle kunna gå när jag stapplade mig ner för stegen (jag har loftsäng)! Under dagen har jag följaktligen känt mig som 70+ ungefär, och gått runt och muttrat surt för mig själv. Egentligen var en joggingrunda inplanerad, men den har jag fått ställa in. Fast för att vara helt ärlig, så bytte jag om och gick ut, men vände på väg ner mot elljusspåret. Är inte det snällt av mig mot mitt knä, så säg?! Jag hade nog egentligen kunnat springa en kort runda, för det gör inte lika förbaskat ont längre, men jag håller ju på att vänja mig vid att lyyyyssnaaaa på min kroooopp. Bah. Det är tråkigt. Och naturligtvis är det perfekt joggingväder.
Nu ska jag gå och ragga upp nån som vill äta rabarberkaka med mig. Huvaligen. Om det fortsätter så här så kommer jag att bli både tjock och bitter i sommar.
Stockholm i mitt hjärta
End of an era.
Ikväll vinkar jag hejdå till hufuvdstaden, och återvänder med mina banankartonger till Smålands skogar. Egentligen var det inte tänkt förrän imorgon, men alla lådor är packade, rummet är städat, och alla tillgängliga provresultat är kollade (B på grammatiktentan, precis som önskat! JA!). Rastlösheten slog ombarmhärtigt sina klor i mig, och bror hade ändå inget för sig. Jag avskyr att bara gå och vänta. Såatteh... Så får det bli. Först ska Team Fernando träffas för en sista fika och hejdåkram, sedan styr jag mot sydligare breddgrader.
Hur ska jag kunna sammanfatta min tid här i Stockholm?! Det har varit så underbart! Jag hade förvisso en liten dipp i februari, medan det fortfarande var kallt och isen hade sitt grepp om trottoaren. Då satt jag och grät över en tenta, hade ont i huvudet, sov dåligt och var stressad. Jag längtade till/saknade Birka så att jag hade ont i hjärtat!
Men, det gick över (om det är något jag lärt mig att hantera här i livet är så är det väl just hjärtknip), och det känns som om jag på varje bönemöte sagt "jo, men det är bra med mig just nu, det känns som om jag har flyt.".
Jag har trivts som fisken i vattnet med att plugga spanska (me encanta!)! Jag har haft en supertrevlig klass! Personerna i min grupp, som jag till en början var lite tveksam till, har kommit att bli några som jag tycker väldigt mycket om!
Att gå till VasaKåren, och få vara med i en bönegrupp har varit underbart! Gemenskap, kärlek, glädje, fika!
Att bo så nära Lisa, Lovisa och David! Vilken trygghet att få bo i samma stad som några av de allra bästa vännerna!
I fråga om Arvid känner jag mig inte trasig inombords längre heller.
Den här våren har varit bra för mig! Rastlösheten från i höstas (någon gång ska jag ta upp allt som var bra med Malung, jag har nog råkat svartmåla hösterminen lite) har ersatts av en känsla av tacksamhet och förnöjsamhet. Precis som när jag var på Birka har jag kunnat känna att jag är precis där jag vill vara. Nöjd med tillvaron. Det har varit lätt att andas, och jag känner mig stark (fattas bara annat, med det dyra gymkortet!), välsignad och buren av Gud. Tänk om jag vetat det (eller kanske snarare trott på det) i oktober!
På ett sätt hade jag så hemskans gärna stannat kvar här i Stockholm! Stannat bland alla vännerna, nya som gamla, på universitetet, i tunnelbanan som det alltid kommer en ny om tre minuter, på VasaKåren, i bönegruppen... Men det går ju inte att vara på två ställen samtidigt, och jag vill ju åka till Spanien även om det är läskigt att tänka på att det kommer att bli en verklighet att stå på flygplatsen och vinka hejdå. Det är kanske sant som det sägs: Man ska sluta när det är som bäst!
recuperación...
Okej, fredag och lördag var kanske lite deppiga, men nu kör jag stenhårt på ignorans kombinerat med förnekelse. Tenta? Huh?! Yo? No entiendo... Tralalalala... Dock kommer jag nog aldrig ifrån det faktum att jag är en tönt, på flera områden.
Låt oss istället fokusera på alla trevliga saker jag hunnit med:
* Pluggbelöningen: en ny D-sträng! Iiiih! Att jag dessutom blev betjänad av världens stockholmare gjorde till och med inhandlandet roligt (även om jag annars känner att folk som tar så hutlöst mycket betalt för en sträng lever på andras olycka)! Han önskade mig lycka till med sommarens konserter. Tack och bock.
* Harry Potter y las Reliquias de la Muerte - läsning för mitt höga nöjes skull! Spanska så klart :) För den som undrar så heter "dödsätare" "mortífago" på spanska. Detta ord finns inte i Nordsteds ordlista, men väl på Google Translate. De vet vad som är viktigt i livet :P
* I fredags kväll var vi ett gäng som satt i Vitabergsparken och frös fötterna av oss, men hade trevligt ändå. Jag fnissade inombords åt tjejen som flera gånger påpekade hur gammal hon kände sig/var. Till slut var jag tvungen att fråga. Hissnande. Hela 24 år. Tänka sig. På toppen av isberget. Snart går hon där med sin rullator.
* Lördagen innehöll (förutom lite ovan nämt depp) en joggingrunda i Hagaparken, läsning, och senare bra film, kladdkaka och jordgubbar med David.
* Söndagen hade mycket att erbjuda! Först en bra gudstjänst, med mastodontkyrkfika! Det var Akalla-gänget som hade fikat, och de hade inte snålat någonstans inte! Typ 15 sorter, blandat både svenska klassiker som hallongrotter och kanelbullar, med utländska bröd och kakor. Huuh! Määäätt..! (Behöver jag säga att jag lät det som uppenbart var hämtat från "Sju sorters kakor" vara, och istället festade loss på de sorters vars namn jag inte kunde uttala?)
Efter kyrkan åkte jag och David ut till Flempan och firade Axels födelsedag. Mycket trevligt, mycket trevligt! Jag spelade till och med fotboll och skrattade samtidigt! Lagerbäck skulle väl drömma mardrömmar i flera veckor om han såg min (icke-)teknik, men jag hade riktigt roligt. Huruvida det räknas som oschysst eller inte att jag tacklade ner de två tioåriga killarna i motståndarlaget låter vi vara osagt. Trots allt hade de bollen, men jag tyckte att den skulle iväg till andra planhalvan. Och jag frågade faktiskt om det gick bra. Och jag gjorde ett mål till och med! Inte illa pinkat (det bästa med fotboll är att det gills när man sparkar in bollen i mål, till skillnad från innebandy... fast jag brukar fuska lite där, om ingen såg :P) med tanke på mitt bollsinne!
* Igår var hela klassen hembjudna till Katherine i Märsta på grillfest. Man kan väl säga att det blev kvalitet istället för kvantitet. Förutom Katherine, så kom jag och Jennifer och Martin med fru och son (bebis! sööööt!). Trots att jag inte umgåtts särskilt särskilt mycket med varken Katherine eller Martin (för att inte tala om hans fru, haha) under terminen, så var det jättetrevligt, och inte allt stelt! Det visade sig också att Martin och hans fru och son bor typ 500 meter från mig. Stockholm är litet alltså :P Dessutom konstaterade både jag och Jennifer att vi faktiskt förstått Martin, trots att han pratade spanska, till skillnad från på lektionerna. På framförallt områdeskunskapen har han i stort sett alltid haft nån kommentar till det Fernando sagt, men det enda vi hört har varit "hmmgriuflriuglls" ungefär. Kanske berodde den plötsliga förbättringen på att vi nu satt 1,5 meter från honom, inte i varsinn ända av ett klassrum. Extra bra förstod vi honom när hans fru inte var med, och han pratade svenska, haha :)
Eftersom vi bor så nära varandra promenerade vi hem tillsammans, jag, Martin, hans fru (jag glömde pinsamt nog hennes namn på en gång) och son (som naturligtvis inte gick, utan rullade tryggt i sin barnvagn). Ganska kul var det att gå och prata spanska på Stockholms gator.
Så... eftersom jag inte uppdaterar så ofta slänger jag istället fram allt på en gång, och så har jag ju hunnit med så mycket kul under helgen! Jag skulle nog aldrig kunna bli eremit!
Om jag varit en mer ambitiös bloggare hade jag naturligtvis laddat upp bilder på helgens och gårdagens trevligheter, men ni får hålla tillgodo med er fantasi. Men lite hjälp på traven kan jag ge er, här är vad jag antagligen skulle tagit kort på om kameran varit med:
Fredag: Asken med jordgubbar som vi fick av några som skulle gå hem, och inte hade någon påse med sig. Sköljda var de också, minsann.
Lördag: Harry Potter med ful framsida. Strid ström av marathonlöpare. Kladdkaka med jordgubbar.
Söndag: Vasa Gospel. En välfylld assiet med diverse brödsorter. Axel i Poker Stars-keps på sned. Tioåringarna som jag sprang omkull.
Måndag: Focaccian med fårost, körsbärstomater och kryddor som jag bakade för att ta med mig. Katherines stora men snälla hund. Jennifer som är ungefär lika dålig som jag på dansmattan. Korven, som såg äcklig ut, men var riktigt god (antagligen för att den faktiskt innehöll kött).
Duktigt av dig att orka hänga med ända hit i mitt meningslösa dravel :) Klapp på huvudet till dig!
Over and out.
Dystert
Jag har vågat kolla upp några av de frågor som jag var osäker på igår. En åt gången, med någon timmes mellanrum. Det ser dystert ut. På alla de frågor som jag varit osäker på och kolla upp, har jag svarat fel. Nu får jag alltså gå och våndas fram till den 22:a juni för att se om jag ens klarade det, och ni vet ju hur bra jag är på att gå och älta. Huvaligen.
Det värsta med att göra sig själv besviken är att man inte kan komma undan. Det går liksom inte att gömma sig för sig själv ju... Eller? Utan att utveckla psykos eller nåt alltså.
Maaah..! Kanske är det trötthet, stress, PMS eller nån annan logisk förklaring, men jag känner mig ganska låg och opepp. Det kan vara så att jag är en tönt också. Troligtvis. Jag vet att varken ett A eller en omtenta påverkar mitt människovärde på minsta sätt, utan på sin höjd min sinnesro. Men det får mig inte att må ett dugg bättre.
Jag tänker vara en tönt ett tag till. Jag är sur på mig själv. Deal with it.
Det värsta med att göra sig själv besviken är att man inte kan komma undan. Det går liksom inte att gömma sig för sig själv ju... Eller? Utan att utveckla psykos eller nåt alltså.
Maaah..! Kanske är det trötthet, stress, PMS eller nån annan logisk förklaring, men jag känner mig ganska låg och opepp. Det kan vara så att jag är en tönt också. Troligtvis. Jag vet att varken ett A eller en omtenta påverkar mitt människovärde på minsta sätt, utan på sin höjd min sinnesro. Men det får mig inte att må ett dugg bättre.
Jag tänker vara en tönt ett tag till. Jag är sur på mig själv. Deal with it.
pfschuuuuuuuuu....
Jaha. Då var det klartt då... Sista tentan är över, och här sitter jag och känner att luften har gått ur mig (rubriken är ett försök att stava till ljudet av pyspunka). Jag är så trött, både fysiskt och psykiskt! Och besviken, det kommer jag inte undan. Tentan gick inte riktigt så bra som jag hade hoppats på, och nu orkar/vill/vågar jag inte kolla upp svaren på de frågor som jag skrev ner. Dessutom fick jag skoskav av mina finskor (alltså fina skor, inte finska tjejer) som jag tagit på mig som lite uppmuntran. Är det ett dåligt tecken?
Grejen är att jag har pluggat! Jag har pluggat mycket! Jag har läst och läst tills jag nästan sett i kors av trötthet och hjärnan torkat ihop och förvandlats till sågspån. Och ändå var det så många frågor som var svåra! Och jag gjorde klassikern; ändrade från A till B när jag gick igenom provet. Kollade i boken när jag kom ut ur salen. Rätt svar var A. Skit.
Nu får jag alltså hoppas på att jag svarade rätt av misstag på de frågor som jag chansade på, och sätta ribban ganska lågt. Jag vet att man borde nöja sig med att bli godkänd. Men jag är inte sån.
Och den som vill spana in min busshållplats kan spana in det här:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7246575.ab
Dock var jag inte på plats, men det ska jag kanske vara glad för.
Nähä. Gråta en skvätt kanske (det kan vara så att det är lite PMS blandat med trötthet och besvikelse också), och sedan rycka upp sig.
Inte pallplats kanske...
Igårkväll deltog jag alltså i Vårruset (jag tror att det är det de menar, även om de marknadsför sig med särskrivning). Jag och ungefär 15 000 andra. Helt brutalt mycket folk, och då hade ändå 20 000 personer redan hunnit springa dagen innan! Galet.
Först trodde jag nästan att jag skulle hinna avlida i värmen på bussen till universitetet, men undkom med en brutal huvudvärk. På bussen fanns en man, som sedan satt på samma buss som jag när jag åkte hem, och ursäkta för att jag säger det, men han såg läskig ut! Som om han satt där och insöp den östrogenfyllda atmosfären eller nåt (han och en till synes vettskrämd yngling var de enda av manligt kön på bussen)... Hu...
På picknicken efter språngmarchen tog vi upp en del saker som vi funderat på loppet.
* Alla de som började gå redan innan 1 km, VARFÖR startade de i "SPRINGA"-klassen? Hallå, självinsikt? Eller de oombytta gamla tanterna som lungt promenixade fram i sommarvärmen, hade de fått för sig att ta en kvällspromenad i det fina vädret, och insåg inte att det just igårkväll, hade funnits bättre vägar?
* De som avbröt och började gå, varför gick de på sidorna?! Hur ska man då kunna springa om folk?
* De som anmälde sig för att bara gå, vad är vitsen egentligen? Det är onekligen en dyr promenad... Visst en social grej, men för att ens få ut en picknickkasse var man tvungen att anmäla ett lag á la 6 personer, och 6x180=1080. Man kan få en ganska hyfsad picknick för mindre...
Och de som då anmält sig och kom i mål ensamma (att man springer i mål ensam är inte så konstigt, det är ganska svårt att hålla ihop, särskilt om inte alla har samma takt, men om man går kan man ju ändå gå i grupp, särskilt i de sista starterna, som var till för just de gående), why?! Kanske är jag snål bara, men jag skulle aldrig betala för att gå ut och gå... Det tog ärligt talat emot att betala för att springa.
* Till sist tyckte vi att det nästan var skickligt av dem som tog över en timme på sig att GÅ rundan på 5 km. Kalla oss självgoda där vi satt i gräset och petade småkryp ur potatissalladen, men vi blev nästan lite fascinerade när det fortfarande kom folk en timme och en kvart efter sista starttiden (jag såg en kvinna som gick med sina två döttrar, runt 7 år gamla, och där kan jag ändå förstå om det inte gick så fort). Vi noterade också att medelvikten ökade i samma takt som hastigheten minskade... Sedan åt vi lite choklad till :)
Nåja. Första kilometern kändes onekligen mycket komisk. Galet trångt, VARMT och "studsig" klezmermusik i öronen gav en smått surrealistisk känsla.
Sammanfattning: 5 km på 26 minuter (hade nog kunnat springa lite fortare om det inte varit så förbaskat trångt i början!), minuspoäng till organisationen för att man inte fick vatten när man kom i mål (något som jag tog förgivet och därför inte släpade med mig någon vattenflaska) utan bara sliskdricka, MYCKET folk, väldigt varmt, halvdan picknick, men onekligen trevlig stämning. Och nu har jag fått min första medalj i alla fall, haha. Och precis innan jag somnade i natt, insåg jag att det inte gjorde ont i foten!
Först trodde jag nästan att jag skulle hinna avlida i värmen på bussen till universitetet, men undkom med en brutal huvudvärk. På bussen fanns en man, som sedan satt på samma buss som jag när jag åkte hem, och ursäkta för att jag säger det, men han såg läskig ut! Som om han satt där och insöp den östrogenfyllda atmosfären eller nåt (han och en till synes vettskrämd yngling var de enda av manligt kön på bussen)... Hu...
På picknicken efter språngmarchen tog vi upp en del saker som vi funderat på loppet.
* Alla de som började gå redan innan 1 km, VARFÖR startade de i "SPRINGA"-klassen? Hallå, självinsikt? Eller de oombytta gamla tanterna som lungt promenixade fram i sommarvärmen, hade de fått för sig att ta en kvällspromenad i det fina vädret, och insåg inte att det just igårkväll, hade funnits bättre vägar?
* De som avbröt och började gå, varför gick de på sidorna?! Hur ska man då kunna springa om folk?
* De som anmälde sig för att bara gå, vad är vitsen egentligen? Det är onekligen en dyr promenad... Visst en social grej, men för att ens få ut en picknickkasse var man tvungen att anmäla ett lag á la 6 personer, och 6x180=1080. Man kan få en ganska hyfsad picknick för mindre...
Och de som då anmält sig och kom i mål ensamma (att man springer i mål ensam är inte så konstigt, det är ganska svårt att hålla ihop, särskilt om inte alla har samma takt, men om man går kan man ju ändå gå i grupp, särskilt i de sista starterna, som var till för just de gående), why?! Kanske är jag snål bara, men jag skulle aldrig betala för att gå ut och gå... Det tog ärligt talat emot att betala för att springa.
* Till sist tyckte vi att det nästan var skickligt av dem som tog över en timme på sig att GÅ rundan på 5 km. Kalla oss självgoda där vi satt i gräset och petade småkryp ur potatissalladen, men vi blev nästan lite fascinerade när det fortfarande kom folk en timme och en kvart efter sista starttiden (jag såg en kvinna som gick med sina två döttrar, runt 7 år gamla, och där kan jag ändå förstå om det inte gick så fort). Vi noterade också att medelvikten ökade i samma takt som hastigheten minskade... Sedan åt vi lite choklad till :)
Nåja. Första kilometern kändes onekligen mycket komisk. Galet trångt, VARMT och "studsig" klezmermusik i öronen gav en smått surrealistisk känsla.
Sammanfattning: 5 km på 26 minuter (hade nog kunnat springa lite fortare om det inte varit så förbaskat trångt i början!), minuspoäng till organisationen för att man inte fick vatten när man kom i mål (något som jag tog förgivet och därför inte släpade med mig någon vattenflaska) utan bara sliskdricka, MYCKET folk, väldigt varmt, halvdan picknick, men onekligen trevlig stämning. Och nu har jag fått min första medalj i alla fall, haha. Och precis innan jag somnade i natt, insåg jag att det inte gjorde ont i foten!