annjoh

Vi tåg tåget 1,5 timme bort till Verona. Där var det betydligt mycket bättre väder än dagen innan i Venedig, så jag posade lite vid en bro och kostar på mig ett leende. Det beror också på att jag hade en extra tröja på mig, dagen till ära (eller vis av erfarenhet, som min ömma moder brukar säga). 


När vi passerat Veronas stadsmurar såg vi svenska flaggan det första vi gjorde. I felt like home, och det var inte utan att jag blev lite varm i hjärtat av detta goda mottagande... :P


 Stjärnfall från arenan. Fint tyckte jag, och knäppte ett kort. Det samma verkar gälla för snubben framför.



Eftersom vi var lite sena fick vi inte gå in på själva muséet, dock fick vi lov att roa oss bäst vi kunde i trädgården tillhörande Museo Lapidario.



En tur upp i Torre dei Lamberti bjöd på höjd puls (mina joggingskor används alldeles för sällan), en nära-döden-upplevelse när klockan vi stod under helt oväntat slog, samt en utsikt som hette duga.



Verona från ovan (ber om ursäkt för nätet).


Väl nere igen stötte vi på Herr Dante. Dock stannade vi inte och konverserade nämnvärt med honom, och eftersom jag förlitar mig på händelserna i NT hoppas jag slippa undan både skärseld och inferno, så kanske skulle vi inte ha så mycket att prata om ändå. Förvisso är det alltid berikande att utbyta åsikter. Nästa gång kanske.



Vi fortsatte istället vidare till den romerska anfiteatern, och jag fick en kulturhistoria-flash back som varade i säkert 30 sekunder (Maria: Irene, I say no more...^^).


Tappert försök till att fånga skymningen över Verona, men det är i allmänhet svårt att göra solnedgången rättvisa. Ni får helt enkelt ta mig på orden när jag säger att det var vackert.

Med en näsa i bästa Rudolf med röda mulen-anda beställde vi in pizza till min magsäcks stora lättnad. Gott gott. Pizza i Italien slår helt klart den från Victoria hemma. Minuspoäng för Gislaved där.



Och stjärnfallet var lika fint på kvällen minsann.



Efter att ha eskimåpussats lite med en plastflodhäst var det dags att tänka på refrängen och åka tillbaka.


Sammanfattning: Verona, "fyra av fem toasters! Kanonkul!"

(Gå nu in på youtube och kolla på lite gamla "Morgonsoffan"-klipp. Vad det har med Verona att göra? Absolut ingenting!)

  Bloggen tänker jag på ibland emellanåt och får lite dåligt samvete. Inte för att jag egentligen tror att ni inte kan underhålla er på bättre sätt än att läsa min blogg, men ändå.
  Det där med att lägga upp Barcelonabilderna gick ju tämligen dåligt, och vi kan väl säga så här, att om det kommer fler så är det en bonus, men kanske inget vi ska förvänta oss? I alla fall inte i dag-för-dag-format.
  Sedan förra inlägget har jag även hunnit med en tämligen spontan långhelg i Venedig. Kallt, men trevligt. Det var första, och kanske enda gången i livet som jag ätit pizza tre dagar i rad (jag menar, är man turist i Italien måste man gå in för det!). Dock i lagom stora portioner, och inte lika mastiga skapelser som de som man får hemma. Gott gott.
  Även ett besök till Verona hanns med, och ärligt talat gillade jag nog den staden lite bättre. Kanske berodde det på att jag hade en extra tröja på mig, att solen sken hela dagen, eller att det inte var lika tjockt med turister. Möjligtvis är det ett bevis på att jag har landkrabbetendenser, vem vet. Fint var det i alla fall, och Italien är helt klart ett land jag kan tänka mig att åka till igen. Det roligaste på resan var nog ändå när portiern på vårt hotell lät som Borat när han pratade engelska. Min läpp fick veta att den levde minsann...
Den största besvikelsen med resan var att jag inte såg till Johnny Depp en endaste gång, trots att jag höll öron och ögon öppna (ni som sett The Tourist fattar), men man kan väl inte få allt antar jag.


Här har vi en äkta... ja.. ehm...? Krokodilhund utan ben? (Benen ovanpå tillhör alltså någon annan)

Och här har vi Scar (?!) i egen hög person. Jag vet dock inte om jag tycker att det är helt okej att han fått en såpass framhävd plats, trots allt var han en ganska oschysst typ. Dödade Mofasa och så. Han borde få lära sig att ens beteende får konsekvenser.



Här blev jag bjuden på ett mycket gentilt kafé som grundades 1720. Totalt överskattat och SVINdyrt. Ja, SVINdyrt. 38 euro betalade mitt sällskap för det som syns ovan, och det var verkligen inte värt det, kom vi båda överens om. Vi tog med oss servetterna hem som souvenirer. Min glass (till höger) var högst medelmåttig, och jag blev mätt efter fem tuggor, men tvingade i mig resten, eftersom den trots allt kostat 11 euro. Overprized, big time...

Så vi gick ut och matade duvor på torget istället (och jag knaprade i mig både ett och två kex också, för att återställa saltbalansen i kroppen efter socker- och fettchocken).



Vi nöjde oss med att betrakta Gondolerna på avstånd, men kostade på oss båt-buss eller nåt liknande. Hemskans sövande, men inte utan sin charm. Dock utan bild.

Det var lite av vad vi pysslade med i Venedig. Har vi tur kommer jag mig kanske för att lägga upp lite Veronabilder också (jag borde, för det var himla fint där).

Tills vi ses igen!

  Nu har min hyresvärd återvänt hem efter en dryg veckas sjukhusvistelse. Självklart är det beklagligt att hon behövdes läggas in, men det är inte utan att det känns lite beklagligt att hon kommit hem heller.
Låt oss säga att min relation till min hyresvärd är lite... dubbel. Hon är trevlig, visst, men det är så mycket som jag stör mig på, och så här i efterhand funderar jag på om det här med familjeboende var ett så bra val av mig egentligen. Ärligt talat så är trådlöst internet det bästa med boendet, och ibland är det också mitt svar när någon frågar varför jag inte flyttar. Det, och det faktum att jag redan betalat för mig fram till mig, så det skulle innebära en massa krångel att byta och ha sig.
 Men huvaligen vad skönt det har varit att få bo ensam och ta hand om sig själv! Jag har lagat mat som jag velat äta, jag har sopsorterat, jag har bakat (misslyckat) bröd, jag har tittat på TV, jag har släckt lampor när jag gått ut ur ett rum, och jag har inte låtit kranarna stå och rinna. Det har inte luktat rök i lägenheten (mer än det som redan sitter i väggarna, men det är jag väl van vid nu antar jag), ingen har lyssnat på musik på hög volym när jag försökt sova, och det enda hårstrå jag har hittat i maten var mitt eget. Jag har helt enkelt levt mitt liv lite mer så som jag vill ha det.
 Men nu alltså. Tillbaka till ruta ett. Redan efter att hon varit hemma bara i två timmar, och ropade "Anna, a comer" en och en halv timme tidigare än vi normalt brukar äta, kände jag hur jag suckade inombords. "Jag ska precis ut och springa", sa jag, och fick dispans tills efter jag kom tillbaka. Knappt hade jag kommit innanför dörren förrän nästa "A comer" hördes från vardagsrummet. Suck nummer två. Jag fick duscha och byta om i alla fall, men när jag var klar hade hon redan ätit, så varför var det sådan brådska om vi ändå inte skulle äta tillsammans?! Gaah!
 Jag vet att jag kommer att vänja mig vid att tillbringa större delen av tiden inne på mitt rum igen, vänja mig vid att lyssna på hennes långa monologer om hur det är, vänja mig vid att plocka hundhår ur och fiska upp maten ur den pöl av olivolja som oftast bildas på tallriken. Både vänja mig, stå ut och överleva kommer jag att göra. Men huvaligen vad skönt det var att slippa det en vecka!
  Det enda positiva med att hon är hemma igen är att jag nu kan strunta helt i de förbaskade djuren som varit extra jobbiga den här veckan. Se där. Det finns alltid något positivt.

Första dagen i Barcelona var ärligt talat inte så hemskans spännande. Jag gick upp i ottan i Salamanca, stod i kö i 1,5 timme för att gå på planet till Barcelona (och kom följdaktligen 1,5 timme för sent), blev förvånad när det som jag hade förväntat mig vara en Señor Llaves visade sig vara en Señora Llaves och glodde på spansk TV i väntan på att Lovisa och David skulle angöra spansk mark.


Carrefour har de i Barcelona också. "Fint ska det va", tänkte jag och serverade dagens middag (absolut fettfri (enligt förpackningen) yohurt och godagoda flingor) i värsta snofsiga glasskålen. Här har jag också lyckats fånga mitt fling/müslimissbruk på bild. Men till mitt försvar bör tilläggas att yoghurten var ganska trist i sig...

Och så fuldansade jag lite i min ensamhet, för att inbilla mig att jag inte alls höll på att frysa ihjäl (note to self: Det hade varit smart att sätta på värmefläkten på en gång!). Skepp o'hoj! (eller kanske snarare: Alltid redo!) Och ser ni hur fint min klänning matchar bäddsoffan i bakgrunden? Dock luktade jag ungefär 100 gånger bättre, jag lovar!

Sicken tur för mig att kusinen med man anlände för att hjälpa till med flingätning och lägenhetsuppvärmning, för i ärlighetens namn blev det tämligen fort lite tråkigt att sitta där i min ensamhet!
Efter en liten julklappsutdelning (vi kan väl säga att jag inte idkade "det är bättre att ge än att få"...) där jag inkasserade både knäckebröd, rågflingor (oooh! De skall ätas med andakt!) och choklad, kröp vi till kojs, och det var min första dag i Barcelona. Som sagt, inte så hemskans spännande, men bättre blev det!

Det blev visst en oplanerad bloggpaus.
Jag drog till Barcelona, och hade en fantastiskt rolig vecka i sällskap av kusin med man, men internet uteblev trots att det stod att det skulle finnas. Äcklig bäddsoffa var det också (det stod det dock ingenting om i informationen, och tur var väl det kanske...), och förädiska diskbänkar som man inte kunde tappa glas på utan att de gick i bitar. Mer om detta senare, ikväll orkar jag bara meddela att jag är vid liv och har återvänt till kattkisslukten och hundhåren i Salamanca, inte har glömt bort skrivkonsten, och för första gången sedan jag slutade gymnasiet inte längre har en amerikan i klassen.

Dåså.
Gott nytt år! kan väl vara på sin plats också.