annjoh

  Inte för att jag egentligen var osäker innan (trots allt är det här den sjätte sommaren i rad, så det vore med andra ord höjden av skicklighet att lyckas undgå faktum), men när jag igår, under pågående arbetspass, insåg att det där som jag hade på armbågen, det var bajs, då fanns det inte längre något som helst utrymme för tvekan om att jag jobbar på ett äldreboende. I det senaste inlägget gjorde jag ju en jämförelse med min egen situation och Greklands finanskris, och för att spinna vidare på det temat kan jag ju säga att tja, medan jag bara hade exrementer på armen får man väl tillstå att de verkligen sitter i skiten. För mig hjälpte det med en noggrann skrubbning med tvål och vatten,  följt av både en och två omgångar handsprit, men frågan är om den metoden skulle hjälpa grekerna. Knappast.
  Slutligen vill jag bara poängtera två saker:
1. - Jag är egentligen inte särskilt insatt i det här med Grekland och deras penningaproblem, jag vet bara att jag är ganska nöjd med att inte behöva sitta med i deras regering.
2. - Handsprit fungerar även alldeles utmärkt på fötter. Denna empiriska slutsats drog jag efter att gammelkatten i Spanien (alldeles oprovocerat) kräktes på min fot, och klassar även in under rubriken "saker jag inte saknar från Salamanca". Katten alltså, och spyan. Foten tog jag med mig.

Häromdagen var det något friidrottsevenmang på tv:n (det hör ju iofs inte till ovanligheterna så här i sommartider), och precis när jag klev över vardagsrumströskeln nämnde de något om att någon varit i närheten av ett världsrekord. Som ni ser fanns det en del frågetecken att reda ut, varför jag (att jag ens brydde mig om att fråga är något som vi kan återvända till den dag Lisa är färdigutbildad) påbörjade ett meningsutbyte med mina medmänniskor här hemma, och dialogen utvecklade sig som följer:

Jag: Hur långt från världsrekordet var han?
Mamma: Jag lyssnade nog inte riktigt...
Jag: Mjo, jag frågade väl iofs Evald.
Evald: Vadå?
Jag: Hur långt från världsrekordet var han?
Evald: Ja, det är väl han den där Oliver.
Jag: Jo, men hur långt från världsrekordet var han?

Evald: Ja, det ligger väl på en 12:48 nånting?

Jag: Jo... Men de sa ju hur långt ifrån han var.

Evald: Jaha...

 

 

Ja, det är inte lätt när det är svårt. Nu drar jag till Stockholm. Tjoflöjt!

  De sista två veckorna i Salamanca började jag skriva på ett sammanfattningsinlägg av min tid där ungefär femtioelva gånger. Dock blev resultatet alltid detsamma: tårar som antingen rullade nerför kinderna eller brände bakom ögonlocken, så jag valde att fortsätta på förnekelsestilen och gav helt enkelt upp alla försök till att plita ner upplevelser och intryck.
  Förnekelsen hade dock även den sina brister och höll inte hela vägen ut, för här sitter jag nu i soffan hemma i mammas vardagsrum. Nere i förrådet ligger mina saker utspridda över hela förrådet och halva mitt rum, min tandborste har intagit sin plats i glaset i badrummet, jackan hänger på sin krok i hallen och jag har hunnit med en joggingrunda runt Sörgårdssjön, ett Ullaredsbesök och stundentfirande. Jag är alltså hemma i Sverige och Gislaved igen (även om huset genomgått en starkt Afrikainfluerad förvandling sedan oktober). Och ärligt talat känner jag mig mer kluven än någonsin: Sverige är visserligen hemmahemma, men ännu är jag inte helt övertygad, och det känns verkligen som att jag har lämnat en bra bit av både huvudet och hjärtat i Salamanca. De borde ha en varningstext i samband kursinformationen för att tala om att man mycket troligt kommer att känna sig lite delad både inför och efter hemkomst. Förvisso kom det inte som någon nyhet, och är det något livet lärt mig så är det väl att hantera hjärtknip, men ändå känns det lite overkligt att det verkligen är slut. Hur gick det här till? Jag skulle vara borta länge ju. Det där med uppbrott här inte riktigt min grej, jag tycker om att ha nära och kära runt omkring mig, men det blir mycket mer komplicerat när de är utspridda över världens alla hörn.
  Så, samtidigt som jag tycker att det är hemskans skönt att vara hemma känns det som att en liten osalig ande tagit min hjärna i besittning och hindrar mig från att landa helt. Jag antar att det är normalt. Det jag saknar mest är att prata spanska, så min räddning har blivit rtv.es (pass på, smygreklam!), där jag kan glo och lyssna online på det som sänds.
  Inte tycks jag egentligen komma någon vart med det här inlägget heller, så för att knyta ihop säcken innan ni hunnit tröttna på båda mig och mitt ältande vill jag bara poängtera en sak som för både mig, och för er som känner mig ganska väl, antagligen är lite uppseendeväckande och på ett ganska bra sätt beskriver hur jag inte riktigt hunnit komma in i att vara hemma än: trots att jag nu varit hemma i fem dagar, och har åtta månader att ta igen, har jag inte bakat bröd en endaste gång!
Och med det tackar jag för mig.