annjoh

... eller "Fem dagar med konstant grisrosa kinder". 

  Jag är tillbaka i Salamanca efter en, på spanska, "viaje de puta madre" (skitbra resa) till Andalusien, och det känns som att det var precis det som behövdes. Jag har skrattat, mått bra, skrattat, tyckt om resesällskapet lite mer för varje minut, skrattat osv. Den hemlängtan som låg och gnavde dagarna innan (förvisso ett pms-symptom, men ändock) har motats tillbaka in i ett mörkt hörn.
  Jag ska försöka knåpa ihop en liten beskrivning av vad vi såg och hade för oss, men det viktigaste - atmosfären, lukterna, internskämten, värmen, skratten, stämningen - det blir svårt att få med. En del saker är bäst live helt enkelt. Låt oss i alla fall säga att de här dagarna lätt placeras in under rubriken "De bästa", och att nästa gång jag bor i Spanien (utan att nämna när eller varför) söker jag mig nog mer söderut, gärna Sevilla.



  Och den alternativa rubriken beror på att jag under i stort sett hela resan var brutalt varm i ansiktet. Kanske för att det var varmt och gottigt i södern? Hela 22 grader på söndagskvällen. Det minsann, har ni det hemma i Sverige? Haha :)

Jag drar söderut med skolan några dagar (närmare bestämt fem), så den här gången finns det ju faktiskt en anledning till bloggtystnaden...
Jag vet inte hur det ser ut hemma i Sverige, men så här såg det i alla fall ut förra helgen i Salamanca:


Me gusta!


Ja, men hej så länge då!

  De senaste två inläggen producerade ju minst sagt mycket smickrande kommentarer, tack för dem! :)
  Den här gången tänkte jag delge er min nya idé för att lösa det nuvarande hemlängtansproblemet och det kommande Spaniensaknadsproblemet, LÖSNINGEN helt enkelt.
  Vad sägs om att vi utrotar Smålansstenar, och helt enkelt sätter dit Spanien? Ser ni inte hur fint 26:an går ihop med E15? OK, synd för Smålandsstenarborna kan tyckas, men om man måste välja, Spanien - Smålandsstenar..? Jämför bara "Ey du, ska vi dra till Smålandsstenar?" med "Ska du med till Spanien i eftermiddag eller?". Svårt. Jättesvårt. Not.
  Ett alternativ vore förstås att utplåna Bottnaryd och istället placera Spanien där (för finns det egentligen någon som gillar Bottnaryd? Nej, precis.). Vi kanske kan ordna en folkomröstning om det. Jag menar, man får ju inte vara knusslig utan vara öppen för idéer och så, men tills vidare håller jag fast vid min grundtanke.

Jag tänker ungefär så här:



  Blir det inte hiskeligt långt till Ullared? kanske du undrar. Nej då. Tanken är ju liksom att kombinera Sverige och Spanien, en slags hybrid där det ena inte utesluter det andra (ja förutom just Sm.Stenar då, men något får man väl vara beredd att att offra. Här tänkte jag göra en referens till utilitarismen, men jag är tveksam till om det funkar...).
  Jag har inte riktigt klurat ut hur det ska gå till rent praktiskt med hela flytten och så (hela Spanien ska alltså förläggas till och få plats på Smålandsstenars yta), men det borde väl inte vara något problem egentligen? Jag menar, jag känner massor av folk som går någon slags ingenjörsutbildning, det borde väl inte vara någon match för dem? 
  Så, vad tror ni? Upp med en hand alla som är på!


  Och slutligen, till Google vill jag bara säga att när jag sökte på "Spanienkarta" så menade jag inte spanien karta. Verkligen inte.

På önskemål från Hanna, som hitills verkar vara den enda som saknat mitt ordbajsande, levererar jag här ett ytterligare ett tillsynes meningslöst inlägg. Man får ju inte vara knusslig liksom.

  Ett ord som jag saknar på svenska är en motsvarighet till engelskans "overhear". "Tjuvlyssna" känns ju inte riktigt rätt, eftersom det inte handlar om en aktiv handling. "Råka höra" föreslår Norstedts ord, och kanske är det det närmaste vi kommer ("överhöra" är en ful översättning som jag hoppas att jag aldrig kommer att använda). Lite besviken är jag dock över att vi inte har ett eget ord för det. Nåja. Ni vet antagligen alla vad jag menar.

  Ibland befinner man sig i situationer där man undrar varför Gud skapat människan så att vi inte kan stänga öronen på samma sätt som man kan blunda. Ett exempel på detta är en busstur från Östersund tillbaka till Birka, då jag oturligt nog satte mig framför en fjortis (utrustad med en fascinerande gnällig röst) som telefonterroriserade sin pojkvän. Han fick inte lägga på förrän de kommit uppför Birkabacken igen, sen skulle hon ringa när hon kom hem, en gång till lite senare, och sedan han ytterligare en gång innan han gick till sängs. Huvaligen säger jag bara. Att hon inte bara satte en sändare på honom?
  Sen finns det också stunder då man snappar upp delar av ett samtal som genast fångar ens uppmärksamhet. Detta inträffade senast i torsdags, då jag korsade Plaza Mayor och passerade förbi en man med telefonen tryckt mot ena örat och ett pekfinger i det andra, och på engelska med spansk brytning (åh, det är lika kul varje gång!) sa: "Listen, this is really important, I need to know this! Do you believe me when i tell you that your mother...". Och sedan var jag oturligt nog utom hörhåll. Eftersom det kändes ohövligt att ställa sig och stirra fortsatte jag min promenix hemåt, men nyfiken. Nog måste ni hålla med om att det lät som ett intressant samtal? Vad var det som gnavde den uppenbart bekymrade mannen på torget månne? Ett kärlekstriangeldrama, ett planerande av en hemlig födelsedagsfest,..?Minsann. Som hämtat ur en dålig såpopera á la Sunset Beach.
 
Och vad ville jag nu ha sagt med det här? Nja, det är ju just det som grejen med det hela: det finns ingen mening. Det är bara ett prov på min förmåga att leverera fullständigt onödigt svammel.
  Varsågoda :P


Öhm, va?! Nae, javeinte

Om någon saknar mitt meningslösa svammel och undrar var jag håller hus, så kan jag berätta att jag skriver halvfärdiga inlägg, som jag sedans sparar som utkast och tänker att jag ska skriva klart dem sen. Sen. Vi vet alla vad som händer med saker som man sparar till sen.

Här hade jag egentligen tänkt lägga upp en bild, en jag hittar ingen som känns tillräckligt spännande, så det får va.
Tack och hej.

Jag fortsätter att förundras över Google translate. Till exempel när jag vill skriva "kaffet är gjort på nymalda bönor", och får "café se realiza en los granos de pimienta recién molidos" (kaffe görs på nymalda pepparkorn) som förslag. Pepparkaffe, ja det kankse vore nåt det. Jag menar, svart som svart. Eller?
Har vi någon frivillig?

Och idag har det snöat 20 cm på Kanarieöarna, hur kul är inte det?! För oss som inte är där på sporlov alltså. Hahahah (det sägs ju som bekant att skadeglädje är den enda sanna glädjen)!!

  Ibland ställs man inför svåra val här i livet: skinka eller ost på mackan, rooibos eller söderblandning, randiga eller helfärgade strumpor, borsta tänderna eller inte osv. Och ibland vet man vad man borde göra, men det är inte på långt när lika lockande som att skjuta upp det.
  Igår fann jag mig i en situation där jag tvingades att besluta om huruvida jag skulle vara duktig och gå direkt hem efter skolan och göra mina läxor, eller integrera mig lite mer i den spanska kulturen och ta ett stopp på Plaza Mayor med Laurence och Isabel. Och ja, det ville sig inte bättre än att jag valde att utforska livsstilen i det land jag för tillfället lever i, och lät mig mycket snabbt övertalas till att ta ett glas vin i solskenet på en av torgets uteserveringar (ja gott folk, ni ser hur djupt jag fallit i fördärvet her nere: jag tränar nästan aldrig, jag har hamnat efter en vecka med uppsatsinlämningen, i tisdags gick vi ut och såg på fotboll och nu sörplar jag alltså även vin på en torsdagseftermiddag. Pappa föreslog ett speciellt Antabus-offer hemma i kyrkan, men jag kan väl tycka att det inte är nödvändigt att dra det riktigt så långt. Än i alla fall. Det är ju för all del två och en halv månad kvar, haha.). Fältstudier helt enkelt. Så där satt vi en stund och struntade i allt vad "si condicional" och "arte románico" heter, och fick även sällskap av några av våra amerikanska vänner (som forsätter att prata om greek food, trots att det med stora bokstäver står "persisk mat" på menyn. Fantastiskt underhållande! Amerikaner alltså... Men vi tycker om dem ändå, för de är hemskans trevliga.).




  Inte blev det mycket mer disciplinerat lite senare på kvällen heller, utan jag fortsatte på den redan inslagna fördärvets väg, och istället för att gå hem och äta något näringsriktigt enligt tallriksmodellen blev det chocolate con churros med Laurence, Line och Isabel. Jag menar, när allt kommer omkring handlar det ju om att få i sig sitt dagsbehov av kalorier, eller hur, och just kalorier är något som det inte råder någon som helst brist på i ovan nämnda "måltid". Att det sedan är lite ont om vitaminer, kalcium, protein och sånt, det är en annan sak.



  Att gårdagen dessutom bjussade på helt underbart väder med 15 grader i skuggan, ja se inte gjorde det tillvaron sämre precis. Jag vet att jag tjatar om det varje år, men jag fullkomligen älskar våren! Hur klyschigt det än må låta så känns det verkligen som att vakna till liv igen, och det är lite lättare att andas (om man inte är astmatiker vill säga, eller kommer pollen senare? Och hur säger man pollen i bestämd form? Pollenen? Skulle inte tro det.). När blommorna börjar slå ut på träden, och när det som igår går att ta en promenad klockan nio på kvällen (ja, man kan ju inte bara trycka i sig churros) alldeles utan vare sig halsduk, jacka eller vantar, då blir jag lycklig i själen och lite kär i hela världen.
  Gårdagen kammade alltså hem 10 poäng av 10 möjliga, och på hemlängtansfronten, ja vad säger vi om den? Nu får vi förvisso vara medvetna om att det svänger lite från dag till dag, och att jag saknar både familj och vänner, men om någon frågat mig igår om jag ville åka hem hade svaret blivit "Naeh, inte ett dugg". Det är så det ska va (*klatsch*)!

 Idag på min promenix på väg hem från skolan fick jag syn på en ambulans som stod parkerad vid trottoaren, men med orangeljusen (ja, här i Spanien är blåljusen orangea - helt fel ju! Ungefär som i Norrland, där mellanmjölksförpackningarna är röda, och standardmjölkförpackningarna gröna. De har ju inte fattat nånting!) påslagna, något som brukar indikera brådska. Vid ratten satt chauffören, och hans kompanjon... stod på andra sidan trottoaren och spanade in juvelerarens skyltfönster! Det känns.... tryggt... Jag blir jättesugen på att bli akut sjuk.
Snacka om att dra mañana-mañana-mentaliteten till sin spets!
Viva España (men då får de nog allt sätta lite fart på ambulansförarna...)

 
"Erik Saade är snygg, han ska gifta sig med mig. Men när jag är stor är Erik Saade död. Eller inte död, men nästan gammal. Men jag får gifta mig med Emil, han har i alla fall en verktygslåda. Den har han tagit med sig till dagis."

Alltså, den ovan citerade fyraåringen från Familjen Annorlunda har en härlig inställning till hela den här grejen med framtida livspartner, och hon tar onekligen upp det hela ur ett perspektiv som jag inte tänkt så mycket på. Kanske ska jag ta och leta reda på en spanjor som vet var han har sin skiftnyckel? Fast sjunger han "you can call me manboy", då äre schlutt.

Jag hittar inte mitt suddgummi, men det borde vara här - någonstans. Tur att jag har koll på tippexflaskan i alla fall.



Min Ordning & Reda-väska syns inte på bilden, och lika bra är väl det. Den känns ju inte särskilt kännetecknande ändå.

  Det här har varit en fin dag, fjärran från deppigheten som härjade för några helger sedan. Jag vaknade utav att solen sken in genom fönstret, och var fortfarande glad (jag alltså, inte solen) efter ett långt samtal med en vän igårkväll (natt) om livet och saker av mindre vikt (allt från vilka grunder ett äktenskap bör vila på till ofrivilliga ordvitsar om fåglar).
  Frukosten inmundigades sedan i sängen tillsammans med ett avsnitt av Solsidan och Parlamentet (jag har märkt att jag har börjat skratta högt även när jag är ensam och tittar på film/tv. Förut nöjde jag mig med att le och konstatera att det var roligt om jag inte hade någon att skratta med.) innan jag gav mig ut på en långpromenad i solskenet.
  Tämligen ineffektivt ägnade jag eftermiddagen och kvällen åt läxor, sedan gick jag ut och tog en kaffe och provade ytterligare ett chocolate con churros-ställe med Laurence. Det är inte helt lätt det där med choklad och churros, antingen är chokladen god, men churrosen inte mycket att hänga i julgranen, eller tvärtom. Det gäller att leta sig fram till sitt favoritställe, men det mina vänner, det är inte riktigt kompatibelt med beach-11-figuren. Den här baren vid Plaza Mayor får nog sju och en halv på en skala av tio.
  Laurence är för övrigt himla trevlig (hon ska absolut få en inbjudan till min Anki-by (jag misstänker att det kommer att bli en stor by, i alla fall om jag fortsätter att träffa trevliga människor i den här takten), jag kommer att sakna henne mycket när Salamancatiden är slut. Men det tänker vi inte på nu, tralalalala. Istället konstaterar vi att det var en trevlig söndag, som slut på en allmänt trevlig helg, och hoppas på en fin måndag.
  Tack och hej.


Den här bilden är från december när vi gick till Valor, Churrerian med antagligen högst anseende. Jag låtsades vara nyttig genom att ta sockerfri choklad, men som sagt, det går nog inte att komma undan att det här är en av midjemåttets värsta fiender, socker eller inte...



Och på frågan "går det att dränka den sista churrosen som ingen orkar äta upp i chokladen som blivit kvar?" är svaret nej. Den flyter upp igen. Empirisk kunskap?

Vad är väl en blogg utan inlägg? Inte mycket att ha.

Vad vore väl livet utan knäckebröd? Inte mycket att ha, så tack gode Gud för El Corte Inglés, denna källa till hederliga svenska fibrer!

Roligare än så här blir det inte för stunden, istället ska jag gå på Piratfest. Minsann.
Snöar gör det också. Det tycker vi inte om.