En söndag
Det här har varit en fin dag, fjärran från deppigheten som härjade för några helger sedan. Jag vaknade utav att solen sken in genom fönstret, och var fortfarande glad (jag alltså, inte solen) efter ett långt samtal med en vän igårkväll (natt) om livet och saker av mindre vikt (allt från vilka grunder ett äktenskap bör vila på till ofrivilliga ordvitsar om fåglar).
Frukosten inmundigades sedan i sängen tillsammans med ett avsnitt av Solsidan och Parlamentet (jag har märkt att jag har börjat skratta högt även när jag är ensam och tittar på film/tv. Förut nöjde jag mig med att le och konstatera att det var roligt om jag inte hade någon att skratta med.) innan jag gav mig ut på en långpromenad i solskenet.
Tämligen ineffektivt ägnade jag eftermiddagen och kvällen åt läxor, sedan gick jag ut och tog en kaffe och provade ytterligare ett chocolate con churros-ställe med Laurence. Det är inte helt lätt det där med choklad och churros, antingen är chokladen god, men churrosen inte mycket att hänga i julgranen, eller tvärtom. Det gäller att leta sig fram till sitt favoritställe, men det mina vänner, det är inte riktigt kompatibelt med beach-11-figuren. Den här baren vid Plaza Mayor får nog sju och en halv på en skala av tio.
Laurence är för övrigt himla trevlig (hon ska absolut få en inbjudan till min Anki-by (jag misstänker att det kommer att bli en stor by, i alla fall om jag fortsätter att träffa trevliga människor i den här takten), jag kommer att sakna henne mycket när Salamancatiden är slut. Men det tänker vi inte på nu, tralalalala. Istället konstaterar vi att det var en trevlig söndag, som slut på en allmänt trevlig helg, och hoppas på en fin måndag.
Tack och hej.
Den här bilden är från december när vi gick till Valor, Churrerian med antagligen högst anseende. Jag låtsades vara nyttig genom att ta sockerfri choklad, men som sagt, det går nog inte att komma undan att det här är en av midjemåttets värsta fiender, socker eller inte...
Och på frågan "går det att dränka den sista churrosen som ingen orkar äta upp i chokladen som blivit kvar?" är svaret nej. Den flyter upp igen. Empirisk kunskap?
Frukosten inmundigades sedan i sängen tillsammans med ett avsnitt av Solsidan och Parlamentet (jag har märkt att jag har börjat skratta högt även när jag är ensam och tittar på film/tv. Förut nöjde jag mig med att le och konstatera att det var roligt om jag inte hade någon att skratta med.) innan jag gav mig ut på en långpromenad i solskenet.
Tämligen ineffektivt ägnade jag eftermiddagen och kvällen åt läxor, sedan gick jag ut och tog en kaffe och provade ytterligare ett chocolate con churros-ställe med Laurence. Det är inte helt lätt det där med choklad och churros, antingen är chokladen god, men churrosen inte mycket att hänga i julgranen, eller tvärtom. Det gäller att leta sig fram till sitt favoritställe, men det mina vänner, det är inte riktigt kompatibelt med beach-11-figuren. Den här baren vid Plaza Mayor får nog sju och en halv på en skala av tio.
Laurence är för övrigt himla trevlig (hon ska absolut få en inbjudan till min Anki-by (jag misstänker att det kommer att bli en stor by, i alla fall om jag fortsätter att träffa trevliga människor i den här takten), jag kommer att sakna henne mycket när Salamancatiden är slut. Men det tänker vi inte på nu, tralalalala. Istället konstaterar vi att det var en trevlig söndag, som slut på en allmänt trevlig helg, och hoppas på en fin måndag.
Tack och hej.
Den här bilden är från december när vi gick till Valor, Churrerian med antagligen högst anseende. Jag låtsades vara nyttig genom att ta sockerfri choklad, men som sagt, det går nog inte att komma undan att det här är en av midjemåttets värsta fiender, socker eller inte...
Och på frågan "går det att dränka den sista churrosen som ingen orkar äta upp i chokladen som blivit kvar?" är svaret nej. Den flyter upp igen. Empirisk kunskap?