Sjung ni bara
Tidig förmiddag på gymmet, jag och alla pensionärer cirkulerar mellan maskinerna. Ett vuvuzelaliknande ljud växer sig starkare, dörren slits upp och på tröskeln står en bunt brölande studenter. Lite senare trippar några vitklädda tjejer barfota förbi utanför fönstret (har det inte funnits någon i deras närhet som sagt åt dem att det kan vara en bra idé att gå in sina studentskor??) med klänningar som slutar precis i skarven mellan rumpa och lår. De skrattar, röker och är glada, antagligen mycket omedvetna om att sången de snart ska sjunga egentligen går "sjungom" och inte "sjung om" (för vem bryr väl sig egentligen om det, mer än min släkt som står där och nickar menande till varandra). Fy sjutton vilken frihet, de tar ju studenten idag!
Plötsligt blir jag också förbaskat glad, och funderar snabbt på om inte min glädje nästan överträffar deras (eller är det kanske fult att uttala sig så när det är deras stora dag?). Jag är så himla glad att det inte är jag som ska springa ut kl 15, glad att jag redan har det där överstökat.
Studentdagen var förvisso en trevlig, men inte var det den lyckligaste dagen i mitt liv, varken då eller nu efteråt. Gymnasiet var också en trevlig tid, en tid som jag absolut inte skulle vilja vara utan, fylld av både med- och motgångar. Och visst är det ett inte helt okänslosamt uppbrott att ta studenten, men hur många tårar som än fälldes igår eller på min egen studentdag (inga tårar trillade nerför mina kinder, varken nu eller då) tror jag inte att någon skulle vilja tillbaka om tillfälle gavs. Löften om återträffar och tät konktakt trots att man inte längre står med på samma klasslista är kanske en självklarhet när man står där översållad med rosor och inser att de människor man levt med under tre år plötsligt är på väg åt olika håll. Men man skapar sig en ny vardag och man lär känna nya människor att älska (man lovar fler återträffar och kontakthållande, tills man åker vidare till nästa vardag med nya människor...).
Till de nybakade studenter jag uppvaktade igår sa jag "nu blir det bara bättre". Så har det i alla fall varit för mig, och jag önskar innerligt att det blir så även för dem. Om livet är en resa har de precis bytt tåg, och jag önskar att de får göra saker de längtar efter, känna hur de växer i att ta ansvar för sitt eget liv på ett nytt sätt och att de får vara precis där de önskar vara.
Trots att min egen studentmössa huserat i sin låda de senaste fyra åren har vi i alla fall en sak gemensamt, jag på min crosstrainermaskin och tjejerna som försvinner bakom tennishallen: "än klappar hjärtan med friska slag". Och jag hoppas att deras framtid blir ljus.