Jag blir nog väldigt gammal
När jag var yngre brukade jag förundras varje gång Mathias satt i vardagsrummet och tittade på TV för sig själv och skrattade högt åt det han tyckte var roligt. Det hände aldrig mig, på sin höjd drog jag lite på munnen. Samma sak när jag läste, dök det upp något som roade mig drog det kanske lite i smilbanden, men aldrig mer. Inte för att jag var en tråkig torrboll när jag var liten, utan snarare för att det inte kom naturligt att skratta högt när jag var ensam.
Jag har alltid gillat att se folk som sitter och ler för sig själva på bussen/tåget eller var det nu månde vara - de ser så hemlighetsfulla och finurliga ut, och jag blir lite glad av det. Vad är det de skrattar åt? Ett sms, en tokig idé, ett gammalt minne? Det lyser upp i alla fall upp lite i den annars så tillknäppta kollektivtrafiksmiljön där det nästan är lag på att upphålla ett stenhårt pokerface om man reser ensam (tack och lov att i stort sett alla har någon slags telefon som inbjuder till att böja på nacken och på ett mer naturligt sätt undvika den livsfarliga ögonkontakten. Tänk vad dagens teknik underlättar för människan!).
För några år sedan började det hända något i mig, och jag tror att det var i Salamanca som jag lade märke till det första gången. Alldeles omärvärdigt, en dag som vilken som helst, satt jag och tittade på ett tv-program (minns inte längre vilket, möjligtvis Solsidan) när ett skratt åt något roligt letade sig upp genom strupen och ut genom munnen, trots att jag satt där i min ensamhet. Och på den vägen har det fortsatt. Det är som att jag har hittat ett nytt skratt som förut inte fanns i mig: det liksom bubblar upp innifrån och går inte att hålla tillbaka. Nu skrattar jag när jag läser, när jag ser på TV, när jag får syn på mig själv i spegeln, när jag gör något som nog ser fånigt ut, när jag hör roliga kommentarer, när jag får ett roligt meddelande etc. Ofta slås jag av en stark lust att brista ut i gapskratt när jag är ute och går eller cyklar, vilket leder till att jag i mina försök att hålla det tillbaka det istället går runt med ett stort flin. Antingen tycker väl mina medmänniskor att jag är ett psykfall, eller så är det kanske jag som nu är den där personen på bussen som sitter och ler för sig själv. Åt ett sms, en tokig idé eller ett gammalt minne.
Enligt en undersökning jag läste om häromdagen har man kommit fram till att vi skrattar 8 minuter mindre om dagen nu i jämförelse mot på 1950-talet. Med tanke på min högst bristfälliga närvaro på 1950-talet kan jag inte riktigt uttala mig i fråga, men nog är det en tråkig utveckling om det är så att det stämmer. Ett vet jag dock, och det är att i mitt eget fall är utvecklingen den motsatta. Om det är sant att ett gott skratt förlänger livet, ja, då får ni räkna med att dras med mig länge framöver.