Fyllan värmer bäst..?!
Jag har funderat lite på alkohol, och det är en ganska konstig grej egentligen. Inom loppet av två veckor har jag befunnit mig inom Systemets väggar två gånger (dock inte för eget bruk, utan enbart i egenskap av sällskap), och det är väl ungefär lika mycket som det totala antalet besök på bolaget hitills i mitt mycket långa liv.
Jag måste säga att det övergår mitt förstånd hur en del städer (tex Östersund, Umeå och städer i den storleken) kan ha ett behov av två stycken affärer inom stadsskyltarna. Finns det verkligen en så stor efterfrågan?
Ytterligare förvånas jag av människors behov av en viss mängd alkohol i blodet för att slappna av, släppa loss och ha roligt. Vilket tråkigt och begränsat liv man måste ha om en fest eller utekväll blir tråkig, bara därför att man måste vara nykter!
När jag åkte buss ner till Mora i höstas satt jag i närheten av två bullriga tonårskillar som planerade för hur mycket de skulle festa och supa i helgen, varpå den ena kläcker ur sig "aaah, fan, jag har varit nykter i tre veckor nu!" Ärligt talat, är det inte lite sorgligt om det har gått så långt att det är en bedrift? Jag har, helt utan att anstränga mig, varit nykter i över nitton år, men det bemöts allt som oftast med en viss medömkan i blicken hos folk. Jaha ja, stackars liten, är du en sån där tillknäppt typ...
Dock vill jag poängtera att jag inte på något sätt är ute efter att agera moraltant. Det är upp till var och en om man vill dricka eller inte, och de flesta (antar jag?) sköter sin alkoholkonsumtion ganska hyffsat. Men visst, lite irriterad blir jag på folk som glider runt någonstans mellan "jag dricker inte" och "jag står för att jag dricker". Jag har en bekant som brukar säga "jag dricker inte", och när jag svarar "jag har inget behov av det" på frågan varför jag inte dricker håller med och säger "nej, inte jag heller", och som jag sedan sett dricka både öl och vin. Hallå dubbelmoral? Visst kan man göra saker utan att ha nåt egentligt behov av det (att äta choklad är ett utmärkt exempel), men stå för det då också, för sjutton!
Jag kan inte påstå att jag är någon stenhård nykterist, dock är mitt alkoholintag i det närmaste obefintligt (i våras och somras delade jag och en kompis på en x-cider kanske två gånger, och en annan gång fick jag vin till maten hos en kompis. Dock drack jag bara ur en tredjedel, eftersom det hade varit ytterst pinsamt att bli snurrig hemma hos kompisens föräldrar). Att jag har klivit in i den rollen det här året på Birka beror väl egentligen bara på att det råkade bli så att jag inte ville vara med och dela på en bag-in-box på fjällenresan i augusti. Att upprätthålla den bilden av mig själv , som har skapats av andra kanske lika mycket som av mig själv, har sedan inte varit något problem (men, vad klassen inte vet är att jag drack champagne på Lisas underbara Marie Antoinette-kväll på jullovet, det får väl bli min mörka hemlighet...), eftersom jag inte behövt välja bort något. Man kan väl säga att jag snarare väljer att lägga till, de få gånger jag smuttar lite försiktigt på något starkare än te.
Kanske är det för att jag är rädd för att släppa kontrollen efter att ha sett hur folk inte verkar ha några skrupler efter att ha fått i sig lite för mycket. Eller är det kanske för att bespara min omgivning den troligtvis odrägliga person jag skulle förvandlas till (ännu mer hyperspeedad än vad jag redan blir när jag är glad och umgås med folk jag tycker om, alternativt superdepp) om jag var onykter. Jag vet inte. Men en sak är säker i alla fall; att vara hög på glädje, stämning och kärlek är helt klart den bästa fyllan, och det höjer värmen i hjärtat flera dagar efteråt! Billigt är det också.
Jag måste säga att det övergår mitt förstånd hur en del städer (tex Östersund, Umeå och städer i den storleken) kan ha ett behov av två stycken affärer inom stadsskyltarna. Finns det verkligen en så stor efterfrågan?
Ytterligare förvånas jag av människors behov av en viss mängd alkohol i blodet för att slappna av, släppa loss och ha roligt. Vilket tråkigt och begränsat liv man måste ha om en fest eller utekväll blir tråkig, bara därför att man måste vara nykter!
När jag åkte buss ner till Mora i höstas satt jag i närheten av två bullriga tonårskillar som planerade för hur mycket de skulle festa och supa i helgen, varpå den ena kläcker ur sig "aaah, fan, jag har varit nykter i tre veckor nu!" Ärligt talat, är det inte lite sorgligt om det har gått så långt att det är en bedrift? Jag har, helt utan att anstränga mig, varit nykter i över nitton år, men det bemöts allt som oftast med en viss medömkan i blicken hos folk. Jaha ja, stackars liten, är du en sån där tillknäppt typ...
Dock vill jag poängtera att jag inte på något sätt är ute efter att agera moraltant. Det är upp till var och en om man vill dricka eller inte, och de flesta (antar jag?) sköter sin alkoholkonsumtion ganska hyffsat. Men visst, lite irriterad blir jag på folk som glider runt någonstans mellan "jag dricker inte" och "jag står för att jag dricker". Jag har en bekant som brukar säga "jag dricker inte", och när jag svarar "jag har inget behov av det" på frågan varför jag inte dricker håller med och säger "nej, inte jag heller", och som jag sedan sett dricka både öl och vin. Hallå dubbelmoral? Visst kan man göra saker utan att ha nåt egentligt behov av det (att äta choklad är ett utmärkt exempel), men stå för det då också, för sjutton!
Jag kan inte påstå att jag är någon stenhård nykterist, dock är mitt alkoholintag i det närmaste obefintligt (i våras och somras delade jag och en kompis på en x-cider kanske två gånger, och en annan gång fick jag vin till maten hos en kompis. Dock drack jag bara ur en tredjedel, eftersom det hade varit ytterst pinsamt att bli snurrig hemma hos kompisens föräldrar). Att jag har klivit in i den rollen det här året på Birka beror väl egentligen bara på att det råkade bli så att jag inte ville vara med och dela på en bag-in-box på fjällenresan i augusti. Att upprätthålla den bilden av mig själv , som har skapats av andra kanske lika mycket som av mig själv, har sedan inte varit något problem (men, vad klassen inte vet är att jag drack champagne på Lisas underbara Marie Antoinette-kväll på jullovet, det får väl bli min mörka hemlighet...), eftersom jag inte behövt välja bort något. Man kan väl säga att jag snarare väljer att lägga till, de få gånger jag smuttar lite försiktigt på något starkare än te.
Kanske är det för att jag är rädd för att släppa kontrollen efter att ha sett hur folk inte verkar ha några skrupler efter att ha fått i sig lite för mycket. Eller är det kanske för att bespara min omgivning den troligtvis odrägliga person jag skulle förvandlas till (ännu mer hyperspeedad än vad jag redan blir när jag är glad och umgås med folk jag tycker om, alternativt superdepp) om jag var onykter. Jag vet inte. Men en sak är säker i alla fall; att vara hög på glädje, stämning och kärlek är helt klart den bästa fyllan, och det höjer värmen i hjärtat flera dagar efteråt! Billigt är det också.