guldfiskminne
Igår kom jag på nånting som jag tänkte skriva om. Det har jag glömt bort...
talets gåva
På jobbet kan jag prata spanska med en kollega, y me encanta mucho! Meen... För att vara ärlig så är det mest hon som pratar, och jag nickar...
Jag har förstått att det är vanligt vid språkinklärning, att man förstår mer än man kan prata själv, och det stämmer sannerligen! I teorin kan jag verbböjningarna, ändå trillar jag i fällan nästan varje gång, och pratar till exempel om mig själv i tredje person singular 75% av gångerna då jag vill säga något om mig själv i dåtid (för den formen är så lik första person singular i presens. Jag vet vet vet det, och ändå blir det fel!).
Det är tur att hon är snäll, tålmodig och uppmuntrande, och dessutom kan svenska, för min hjärna och tunga sammarbetar inte alls på spanska. Alla fina meningar och verbkonstruktioner är som bortblåsta när det väl gäller, och jag har ingenting för mina mentala monologer, för någonstans på vägen från hjärnan och ut ur munnen blir det kortslutning, och jag låter som om jag drabbats av tredubbel afasi, minst.
Huvaligen. Mina grammatiklärare skulle få hjärtslag om de hörde mig. Y yo, yo me pongo nerviosa...
Framtidsutsikter?!
Kära gamlingar!
Om det inte vore för att ni är dementa så skulle jag nog bli arg på er.
Huvaligen. Om man skulle ta och dö vid 65 kanske?
Om det inte vore för att ni är dementa så skulle jag nog bli arg på er.
Huvaligen. Om man skulle ta och dö vid 65 kanske?
inget bottennapp
Dagens första uppgift på jobbet idag blev att omvandla några ledsna bananer till banankakor. Helt överkomligt! Och det bästa är ju sen när man får skrapa skålen (nej, jag har inte riktigt vuxit upp, även om jag faktiskt tagit det vuxenpoänget att inte äta så mycket smet innan kakan ens hunnit in i ugnen att man inte längre är sugen när de,nt väl kommer ut.). Att få bottenskrapet var minsann ingen bottennapp!
hemma igen...
Om du någon gång funderar på om du lever eller inte, spring upp för Gräfthultsbacken i motvind. Det var i alla fall ingen tvekan om att mitt hjärta slog...
Stundvis trodde jag inte att jag skulle orka (fast jag visste att jag skulle tvinga mig själv, just för att jag inte orkade), men det gjorde jag, tack och lov. Och när jag satt i trädgården och strechade kände jag mig som mig själv igen. Anki is back in track. Note to self alltså: slarva inte med träningen igen.
Den här gången flåsade inte döden mig i nacken, inte ens när det var som jobbigast. Det var bara väldigt jobbigt. Det får väl ses som positivt.
Nu siktar jag på hängmattan.
omvänd psykologi?
Jag har tre dagar ledigt från jobbet. Jag blir rastlös som skrutt. Måste. Ta. Vara. På. Ledigheten!
Idag regnar det, så jag sitter inne i soffan istället för att parkera mig i hängmattan. Omväxling förnöjer sägs det ju....
Idag är jag lite bitter. Det regnar. Jag har en fuldag på flera områden. Sommarens obalans av fika och motion har satt sina (om än inte så stora) spår, vilket känns både onödigt och obekvämt. Jag saknar Stockholm. Jag och bror går runt här i huset och trissar upp varandra, är det klart snart? När får man åka hem?
Egentligen har jag inte alls nån lust att träffa folk, därför ska jag gå hem till A-K. Det är märkligt egentligen (eller kanske inte alls?), att allt som oftast när man känner sig ful, tjock och bitter, så blir det lite bättre om någon lyckas dra upp en ur soffan. Fast det är motigt, det ska erkännas (ungefär lika motigt som när jag var ute och joggade i värmen igår. Jag vet inte vem som flåsade högst, jag, som misskött träningen lite de senaste två veckorna, eller döden som låg mig tätt i hälarna..!).
svar på tal
Kära mamma (som jag aldrig hört kronprinsessan säga)!
Bjäbb bjäbb bjäbb... Har inte du semester? :P
Jag älskar dig (Jaha. Så var det offentligt ^^)!
Bjäbb bjäbb bjäbb... Har inte du semester? :P
Jag älskar dig (Jaha. Så var det offentligt ^^)!
en rubrik hade suttit fint
Jahapp... Nu har jag bokat en enkelbiljett till Spanien (eller egentligen två, men med Salamanca som slutdestination). Läskigt. Fast fortfarande känns oktober så långt bort att det hela är lite overkligt. Sedan får man en smärre chock kvällen innan man ska åka, när man inser att det faktiskt är PÅ RIKTIGT!
Anledningen till enkelbiljetten heter lathet/äventyrslusta. Inte snålhet, eftersom jag knappast tjänar på att stanna kvar i Spanien på jullovet, snarare tvärtom. Nej, det är nog latheten som dominerar. Omständigt att åka hem. Istället tänker jag turista lite i landet "Mañana mañana". Kanske Barcelona, kanske Madrid, kanske både och. Who knows. Jag har förstått att de har ett väl fungerande höghastighetstågnät (dagens sammansatta ord), så det ska väl gå att ta sig både hit och dit.
Nåväl. Nu ska vi inte gå händelserna i förskott. Eventuellt kommer jag inte alls iväg till Spanien... Eller ja. Det beror på om jag hittar någon som kan transportera den glasburk med vätska som riskerar att omvandlas till i denna olidliga hetta (vätska alltså, inte glasburk)! Puh!
Anledningen till enkelbiljetten heter lathet/äventyrslusta. Inte snålhet, eftersom jag knappast tjänar på att stanna kvar i Spanien på jullovet, snarare tvärtom. Nej, det är nog latheten som dominerar. Omständigt att åka hem. Istället tänker jag turista lite i landet "Mañana mañana". Kanske Barcelona, kanske Madrid, kanske både och. Who knows. Jag har förstått att de har ett väl fungerande höghastighetstågnät (dagens sammansatta ord), så det ska väl gå att ta sig både hit och dit.
Nåväl. Nu ska vi inte gå händelserna i förskott. Eventuellt kommer jag inte alls iväg till Spanien... Eller ja. Det beror på om jag hittar någon som kan transportera den glasburk med vätska som riskerar att omvandlas till i denna olidliga hetta (vätska alltså, inte glasburk)! Puh!
om jag nyper mig själv i armen kanske...
Igårkväll tänkte jag att det kunde passa med ett inlägg för att visa att jag trots allt är vid liv. Imorse när klockan ringde blev jag dock osäker på hur det egentligen stod till med den saken. Nu så här på förmiddagen, med några timmars distans till den traumatiska upplevelsen, kan jag konstatera att jag nog lever, men sannerligen, klockan 06.00, med bara ca två timmars sömn i bagaget, vandrade jag i dödsskuggans dal...
Varsågod
Kära ni.
Även jag tycker att ett inlägg i veckan är snudd på för lite... Meeen... Det är ganska torrt i skog och mark just nu, och samma klimat råder i blogginspiration-ville...
Jag kanske kan leasa ut min blogg så länge? Vill någon skriva ett inlägg åt mig, i väntan på att min egen motivation faller på ìgen? Fritt fram! :)
Även jag tycker att ett inlägg i veckan är snudd på för lite... Meeen... Det är ganska torrt i skog och mark just nu, och samma klimat råder i blogginspiration-ville...
Jag kanske kan leasa ut min blogg så länge? Vill någon skriva ett inlägg åt mig, i väntan på att min egen motivation faller på ìgen? Fritt fram! :)
Ayúdame!
Och fast du har slutat läsa boken, och fast du inte gillade stilen särskilt mycket från början så är du fast i sättet att tänka och kan inte sluta.
Hjälp!
Hjälp!
Nästan plagiat
Du har rast på jobbet och tänker att det kanske är dags för ett nytt blogginlägg, och inspirerad av boken du läser så skriver du på samma sätt. Och du tänker att den här sommaren ska nog gå att ta sig igenom den med, även om det är tredje sommaren i rad som du tänker att det är sista sommaren här, och i bakhuvudet vet du att det nog blir svårt att söka jobb från Spanien i vår så det blir säkert en sjätte sommar här också för det är smidigt att bara komma tillbaka till samma ställe även om du skulle vilja prova nåt nytt.
Du tänker att du i alla fall har trevliga kollegor som uppskattar dig och är roliga att prata med, och du är glad för att du jobbat två kvällar i rad med en dina favoriter, och ni har fnissat över snygga lärare som kanske är lite för gamla för att spana på och tittat på MMS med nyfödda föl och tipsat om recept på småkakor och knäckebröd.
Och det är farbröder som förtvivlat sliter i dörren för att få komma ut och tanter som bråkar över förväxlade rollatorer och skålar i saft till kvällsmaten och gubbar som blir arga och skriker och vägrar ta sin nattmedicin och nattpersonal som för tredje gången råkat tvätta en plånbok så att sedlarna är alldeles blå. Och det är tanter som fyller år och oroligt sneglar mot dörren hela dagen och undrar om inte familjen kommer snart, och det är andra anhöriga som kommer och hälsar på sin mamma eller fru och retas på skoj med personalen, och sedan fylls korridoren av "Ja må hon leva" och blommor och tårta, och de oroliga blickarna försvinner och det är dags att dricka kaffe.
Och det är jobb som du inte riktigt vet om du är trött på eller inte men i alla fall orkar med, även om du funderar på om inte cykeln rullade lite lättare förra sommaren, men när du kommer hem får du koppla bort allt en stund.
Och sedan tar halvtimmen slut.
Du tänker att du i alla fall har trevliga kollegor som uppskattar dig och är roliga att prata med, och du är glad för att du jobbat två kvällar i rad med en dina favoriter, och ni har fnissat över snygga lärare som kanske är lite för gamla för att spana på och tittat på MMS med nyfödda föl och tipsat om recept på småkakor och knäckebröd.
Och det är farbröder som förtvivlat sliter i dörren för att få komma ut och tanter som bråkar över förväxlade rollatorer och skålar i saft till kvällsmaten och gubbar som blir arga och skriker och vägrar ta sin nattmedicin och nattpersonal som för tredje gången råkat tvätta en plånbok så att sedlarna är alldeles blå. Och det är tanter som fyller år och oroligt sneglar mot dörren hela dagen och undrar om inte familjen kommer snart, och det är andra anhöriga som kommer och hälsar på sin mamma eller fru och retas på skoj med personalen, och sedan fylls korridoren av "Ja må hon leva" och blommor och tårta, och de oroliga blickarna försvinner och det är dags att dricka kaffe.
Och det är jobb som du inte riktigt vet om du är trött på eller inte men i alla fall orkar med, även om du funderar på om inte cykeln rullade lite lättare förra sommaren, men när du kommer hem får du koppla bort allt en stund.
Och sedan tar halvtimmen slut.