annjoh

  Idag vaknade jag och både kände mig och såg ut som skrutt. Flötigt hår, och små trötta grisögon som gömt sig långt inne i huvudet. Jag fattar inte vad mina sovfunktioner håller på med. Jag är ju trött!! Men sov då! Det är helt ologiskt att jag vaknar klockan fem och inte kan sova ordentligt efter det, när min kropp och mitt huvud skriker att de vill sova mer!
   I alla fall, på grund av ovan nämnda omständigheter skolkar jag från att gå till kyrkan idag. Att jag inte känner att jag kommit in församlingen är också en bidragande orsak. (Mm, jo, men det blir ju mycket bättre av att jag inte går dit, visst, nästa vecka så säger de att de har saaaaknat mig, var var jag förra söndagen, och de senaste två månaderna?)
Det visar väl egentligen bara på hur självisk jag är. "Jag tycker inte att jag får ut nånting av att gå till kyrkan, så då går jag inte dit."  Men det är ju inte det det handlar om egentligen. Varför är det bara jag som ska få ut något av det? Tänk om man skulle kunna tillföra något för nån annan bara genom att vara där?
  Men, idag ska jag alltså vara självisk. Jag har tänkt sitta på mitt rum med mina små grisögon och se på en film. Sedan ska jag ta en lång promenad, och efter det ska fiolen få sig en omgång.
  Det här med att strunta i att gå till kyrkan för att jag inte känner för det, är en sak som jag inte skulle kunna säga till en person i mitt kök. Han skulle nog undra vart min kristna identitet tagit vägen. Ärligt talat undrar jag det själv ibland. Men misstolka mig rätt. Det är inte Gud jag tvivlar på, utan mig själv. Låter det flummigt?