grrr..!
Jag börjar på fullaste allvar tro att min kropp hatar mig. Kan min hjärna ha invaderats av något ondskefullt nånting, som gör sitt bästa för att arbeta mot mig?! För inte så länge sedan drogs jag ju med min spetälska/skoskav, och jag fjäskade järnet för mina fötter med alla möjliga sorters plåsterkombinationer och superdupermegaextraultimatestrongholdforever-compeed (som var svindyra och satt kvar en kvart). Till sist visade det sig att ett avklippt trosskydd, rejält med kirugtejp och dubbla strumpor var det som höll bäst.
För ungefär en vecka sedan hade jag brutal träningsvärk efter fotbollsspelandet på Axels kalas, men där har jag nog bara mig själv att skylla. Jag motarbetade träningsvärken med en rejäl joggingrunda, och det hjälpte.
Men så idag. Alldeles utan att på något sätt egentligen ha ansträngt mig de senaste dagarna (sprang 1 mil i fredags, stretchade duktigt, vilade i lördags, spelade halvaktiv fotboll igår, men kom ihåg att stretcha efteråt), så vaknar jag tidigt och har ONTONTONT i knät. Lyckades somna om, men det gjorde naturligtvis fortfarande lika ont i eländesknät. Trodde knappt att jag skulle kunna gå när jag stapplade mig ner för stegen (jag har loftsäng)! Under dagen har jag följaktligen känt mig som 70+ ungefär, och gått runt och muttrat surt för mig själv. Egentligen var en joggingrunda inplanerad, men den har jag fått ställa in. Fast för att vara helt ärlig, så bytte jag om och gick ut, men vände på väg ner mot elljusspåret. Är inte det snällt av mig mot mitt knä, så säg?! Jag hade nog egentligen kunnat springa en kort runda, för det gör inte lika förbaskat ont längre, men jag håller ju på att vänja mig vid att lyyyyssnaaaa på min kroooopp. Bah. Det är tråkigt. Och naturligtvis är det perfekt joggingväder.
Nu ska jag gå och ragga upp nån som vill äta rabarberkaka med mig. Huvaligen. Om det fortsätter så här så kommer jag att bli både tjock och bitter i sommar.
För ungefär en vecka sedan hade jag brutal träningsvärk efter fotbollsspelandet på Axels kalas, men där har jag nog bara mig själv att skylla. Jag motarbetade träningsvärken med en rejäl joggingrunda, och det hjälpte.
Men så idag. Alldeles utan att på något sätt egentligen ha ansträngt mig de senaste dagarna (sprang 1 mil i fredags, stretchade duktigt, vilade i lördags, spelade halvaktiv fotboll igår, men kom ihåg att stretcha efteråt), så vaknar jag tidigt och har ONTONTONT i knät. Lyckades somna om, men det gjorde naturligtvis fortfarande lika ont i eländesknät. Trodde knappt att jag skulle kunna gå när jag stapplade mig ner för stegen (jag har loftsäng)! Under dagen har jag följaktligen känt mig som 70+ ungefär, och gått runt och muttrat surt för mig själv. Egentligen var en joggingrunda inplanerad, men den har jag fått ställa in. Fast för att vara helt ärlig, så bytte jag om och gick ut, men vände på väg ner mot elljusspåret. Är inte det snällt av mig mot mitt knä, så säg?! Jag hade nog egentligen kunnat springa en kort runda, för det gör inte lika förbaskat ont längre, men jag håller ju på att vänja mig vid att lyyyyssnaaaa på min kroooopp. Bah. Det är tråkigt. Och naturligtvis är det perfekt joggingväder.
Nu ska jag gå och ragga upp nån som vill äta rabarberkaka med mig. Huvaligen. Om det fortsätter så här så kommer jag att bli både tjock och bitter i sommar.