Plötsligt händer det
Något har hänt. Jag vet inte varför, och kan inte ange någon exakt starttid, men något är annorlunda, förändrat, that's for sure... Om jag tagit mig tid att blogga i måndags eller tisdags hade ni antagligen mötts av något i stil med "jag fryser ihjäl inomhus, mitt golv är sunkigheten själv, och på 2,5 veckor har vi delat en tomat på tre personer!" Men, igår fanns det alltså plötsligt hopp om livet igen:
Solen behagade värma upp luften riktigt ordentligt, och som följd av detta var mitt golv inte så kallt att man riskerade urinvägsinfektion bara genom att sätta ner fötterna.
Jag fick nya lakan av min dueña, och hon hade dessutom dammsugit mitt golv (detta efter att jag frågat efter dammsugaren, i syfte att använda den själv) när jag kom hem från skolan.
Till middag fick vi GRÖNSAKER! Underbar blomkål! Och i kylskåpet och på fruktfatet trängdes vitaminer och antioxidanter, till min och Leah stora lycka! Dessutom fick jag inte ett enda hårstrå i maten, vilket raserade min teori om att godare mat = fler hårstrån (i måndags fick vi en jättgod paella, och inte mindre än tre gånger fick jag plocka bort hår, medan vi i tisdags fick något som jag bara åt därför att min moder uppfostrat mig till att snällt äta det som serveras, och inte en enda gång (NOLL) påmindes jag om att jag delar bostad med tre fyrfotingar).
Men, som om det inte vore nog med nya lakan, städat golv (jag tror iofs inte att hon dammsög under sängen, men man kan inte få allt!) och grönsaker, hon har dessutom börjat prata med oss! Missförstå mig rätt nu! Hela tiden har hon förvisso varit trevlig och så, men det har ändå känts som om det funnits en viss - riktig eller inbillad, jag vet inte - distans från hennes sida, vilket har lett till att jag inte känt mig riktigt bekväm heller. Men nu plötsligt: i onsdags drack vi varm choklad tillsammans på kvällen och jag fick lite hjälp med en läxa, igår bad hon mig göra broccolipaj någon dag om hon handlar hem ingredienserna och vi pratade som aldrig förr under maten, och hon rättade oss när vi sa fel, precis så som var min tanke med att bo i familj.
Kanske verkar jag fånig, men det är svårt att sätta ord på en stämning. Jag vet som sagt inte varför, men något har förändrats, och det känns som om den där distansen poco a poco (lite i taget) håller på att försvinna.
Solen behagade värma upp luften riktigt ordentligt, och som följd av detta var mitt golv inte så kallt att man riskerade urinvägsinfektion bara genom att sätta ner fötterna.
Jag fick nya lakan av min dueña, och hon hade dessutom dammsugit mitt golv (detta efter att jag frågat efter dammsugaren, i syfte att använda den själv) när jag kom hem från skolan.
Till middag fick vi GRÖNSAKER! Underbar blomkål! Och i kylskåpet och på fruktfatet trängdes vitaminer och antioxidanter, till min och Leah stora lycka! Dessutom fick jag inte ett enda hårstrå i maten, vilket raserade min teori om att godare mat = fler hårstrån (i måndags fick vi en jättgod paella, och inte mindre än tre gånger fick jag plocka bort hår, medan vi i tisdags fick något som jag bara åt därför att min moder uppfostrat mig till att snällt äta det som serveras, och inte en enda gång (NOLL) påmindes jag om att jag delar bostad med tre fyrfotingar).
Men, som om det inte vore nog med nya lakan, städat golv (jag tror iofs inte att hon dammsög under sängen, men man kan inte få allt!) och grönsaker, hon har dessutom börjat prata med oss! Missförstå mig rätt nu! Hela tiden har hon förvisso varit trevlig och så, men det har ändå känts som om det funnits en viss - riktig eller inbillad, jag vet inte - distans från hennes sida, vilket har lett till att jag inte känt mig riktigt bekväm heller. Men nu plötsligt: i onsdags drack vi varm choklad tillsammans på kvällen och jag fick lite hjälp med en läxa, igår bad hon mig göra broccolipaj någon dag om hon handlar hem ingredienserna och vi pratade som aldrig förr under maten, och hon rättade oss när vi sa fel, precis så som var min tanke med att bo i familj.
Kanske verkar jag fånig, men det är svårt att sätta ord på en stämning. Jag vet som sagt inte varför, men något har förändrats, och det känns som om den där distansen poco a poco (lite i taget) håller på att försvinna.