"Imagination's playing round for free, in my world I take him out for tea"
Till alla er som eventuellt blev lite förvånade över mitt nyväckta fotbollsintresse vill jag bara säga: lugn! När det gäller är jag bara gamla vanliga Anki, ingen större förändring här inte. Låt mig förklara närmare.
Jag börjar med att först nämna att jag hittat en spanjor som jag sedan några veckor tillbaka spanar lite extra på, och för att vara ärlig är jag lite förvånad själv över detta, eftersom han nog egentligen inte alls är min typ. Att han är så där typiskt spanjor-kort och dessutom rökare (som vanligtvis är en mycket effektiv "turn off" på mig) tycks för övrigt ha gått min hjärna förbi, och jag vet inte heller om han spelar gitarr (något som tycks vara en gemensam nämnare hos alla som jag kärat ner mig i hitills sedan 10 års ålder)! Nej minsann, något konstigt är det alltid.
Vi fortsätter.
"It's better to regret the things you did than the ones you never did" sa Laurence igår. "Mycket klokt" höll jag med om innan vi traskade iväg och jag inledde nattens spanande på ovan nämnda pojk med spansk nationalitet. Och upp med handen nu alla ni som tror att jag sedan tillämpade det Laurence sa.
...
Ser ni några händer? Nej, inte jag heller. Istället spanade jag på avstånd och kände mig lite fånig (eftersom jag nog ändå är ganska uppenbar i själva spanandet) och, förutom att låna ut en tändare (som jag råkat Karlsson-på-taket-låna av en av amerikanarna) till objektet för spaningen, sjabblade bort tillfället som kanske uppstod.
Som sagt, en del ränder tycks aldrig gå ur: när jag blir nervös börjar jag leka en ofrivillig tvärtemotlek och vågar inte alls vara så där öppen och social som tycks vara så lätt för en del andra. Var var jag den dag de delade ut raggningsskills ?!
Sååå, jag ser två alternativ framför mig:
a) jag låser in fegis-Anki i garderoben nästa gång vi går ut, och frågar om han inte händelsevis vet hur man spelar gitarr (se där ja, då behöver jag ju inte ge prov på mina svenska kallpratsfärdigheter och kläcka ur mig "ett sånt väder vi har!" bara för att ha nåt att säga)*
eller
b) jag fortsätter med mitt distansspanande och påminner mig själv om att det nog ändå inte är mina drömmars spanjor, åker hem om en dryg månad och fortsätter jakten efter någon som kan säkra mina barns tvåspråkighet på annat håll. Jag ser det här alternativet som mest troligt. Trots allt finns det inget lås på min garderob.
Så ligger det till på min sk kärleksfront. Fortsatt tämligen tragiskt får man väl tillstå. Hur går det för er?
(*Specialtillägg tillägnat Lovis: ¡Tranquila, tranquila, tranquila! Om svaret är "ja" är naturligtvis följdfrågan "¿nunca has considerado emigrar a Suecia?" (tätt följt av "¿y tus opiniones de morcilla/blodpudding?" - jag har förstått att det är viktigt i ett förhållande...). Om han däremot inte spelar gitarr, ja, då vet jag ju direkt att det inte är min príncipe azul. Man kan ju inte släppa sina principer hur som helst!)
Jag börjar med att först nämna att jag hittat en spanjor som jag sedan några veckor tillbaka spanar lite extra på, och för att vara ärlig är jag lite förvånad själv över detta, eftersom han nog egentligen inte alls är min typ. Att han är så där typiskt spanjor-kort och dessutom rökare (som vanligtvis är en mycket effektiv "turn off" på mig) tycks för övrigt ha gått min hjärna förbi, och jag vet inte heller om han spelar gitarr (något som tycks vara en gemensam nämnare hos alla som jag kärat ner mig i hitills sedan 10 års ålder)! Nej minsann, något konstigt är det alltid.
Vi fortsätter.
"It's better to regret the things you did than the ones you never did" sa Laurence igår. "Mycket klokt" höll jag med om innan vi traskade iväg och jag inledde nattens spanande på ovan nämnda pojk med spansk nationalitet. Och upp med handen nu alla ni som tror att jag sedan tillämpade det Laurence sa.
...
Ser ni några händer? Nej, inte jag heller. Istället spanade jag på avstånd och kände mig lite fånig (eftersom jag nog ändå är ganska uppenbar i själva spanandet) och, förutom att låna ut en tändare (som jag råkat Karlsson-på-taket-låna av en av amerikanarna) till objektet för spaningen, sjabblade bort tillfället som kanske uppstod.
Som sagt, en del ränder tycks aldrig gå ur: när jag blir nervös börjar jag leka en ofrivillig tvärtemotlek och vågar inte alls vara så där öppen och social som tycks vara så lätt för en del andra. Var var jag den dag de delade ut raggningsskills ?!
Sååå, jag ser två alternativ framför mig:
a) jag låser in fegis-Anki i garderoben nästa gång vi går ut, och frågar om han inte händelsevis vet hur man spelar gitarr (se där ja, då behöver jag ju inte ge prov på mina svenska kallpratsfärdigheter och kläcka ur mig "ett sånt väder vi har!" bara för att ha nåt att säga)*
eller
b) jag fortsätter med mitt distansspanande och påminner mig själv om att det nog ändå inte är mina drömmars spanjor, åker hem om en dryg månad och fortsätter jakten efter någon som kan säkra mina barns tvåspråkighet på annat håll. Jag ser det här alternativet som mest troligt. Trots allt finns det inget lås på min garderob.
Så ligger det till på min sk kärleksfront. Fortsatt tämligen tragiskt får man väl tillstå. Hur går det för er?
(*Specialtillägg tillägnat Lovis: ¡Tranquila, tranquila, tranquila! Om svaret är "ja" är naturligtvis följdfrågan "¿nunca has considerado emigrar a Suecia?" (tätt följt av "¿y tus opiniones de morcilla/blodpudding?" - jag har förstått att det är viktigt i ett förhållande...). Om han däremot inte spelar gitarr, ja, då vet jag ju direkt att det inte är min príncipe azul. Man kan ju inte släppa sina principer hur som helst!)