annjoh

Kanske var det för att jag inte skulle behöva ångra fler saker som aldrig blev av som min hjärna igår väckte mig med tanken "Nehej minsann, en joggingrunda innan frukost kanske skulle vara på sin plats?", och sedan lyckades få kroppeländet att faktiskt genomföra tänkta tanke. Som en slags balansgång mellan det som blir av och det som lämnas där hän liksom (eventuellt var det bara en mental påminnelse om att beach -11 närmar sig med stormsteg, jag lämnar öppet för spekulationer).
Ut begav jag mig i alla fall, och lyste med min ceriserosa vindjacka upp gatorna i ett tämligen folktomt Salamanca i hela 23 minuter. Pinsamt. Dock har jag har planerar jag att ta milen igen innan juni är slut, baske mig! Elljusspåret ska bli mitt andra hem tills jag återfått min forna kondition!


Vacker som få...



Motiverad av det faktum att jag sedan gled runt på ett litet endorfinmoln resten av dagen är nästa joggingrunda inplanerad till redan imorgon morgon, innan skolan. Jag kan ju tala om att sist när alarmet gick igång en timme tidigare för samma ändamål, tänkte jag "är du dum i HELA huvet?!", ställde helt sonika om klockan till en timme senare och somnade om, så vis av erfarenhet vet jag att risken för att inte heller morgondagens exercis genomförs är ganska stor. Nu låter jag mig dock inte slås ner utav det, utan här återkommer vi till den där balansen för saker som man faktiskt gör och det som aldrig blir av. Om jag inte får ändan ur imorgon, ökar det då mina chanser att lämna Fegis-Anki hemma nästa gång vi går ut? För i så fall kan det ju inte annat än ses som en win-win situation: mer sömn OCH framgångsrikt span. Kanske att jag ska ta och planera in en joggingrunda för varje morgon kommande vecka, så har jag hela situationen som i en liten ask?

Förlåt, vad sa du?

Vadå "inte så enkelt" ?!

Rackarns!