Fyramånaderskontroll
I fredags firade jag (utan att fira) fyramånadersjubileum här i Salamanca. Det är helt galet att tänka på att halva tiden redan har gått! Jag kom ju nyss, eller? Och om den första halvan gått så här fort antar jag att de kommande fyra månaderna kommer att fullständigt svischa förbi, och innan jag vet ordet av kommer jag att stå på trappan hemma i Gislaved och komma på att jag bökigt nog har mina nycklar längst ner i den stora resväskan. Tanken är hissnande på flera sätt: jag vill laga min egen mat, jogga i skogen, ha 7 minuters gångavstånd (2:36 på cykel från Lisa om jag inte minns fel, men då är det ju nerförsbacke) till vännerna, sconeskvällar med Sagan om Ringen osv... Allt det där som finns hemma och som jag saknar, men självmant valt att lämna (det är vid sådana här tillfällen som jag frågar mig själv om jag är dum på riktigt). Jag menar inte att jag på något sätt är missnöjd med mina vänner här, tvärtom! Det är ju dem som gör hela min Salamancavistelse, och galet vad jag kommer att sakna dem!
Samtidigt infinner sig en svag känsla av panik vid tanken på hemfärd. Whut? Men, men... Tänk om jag inte är färdig då?! Jag menar, efter fyra månader har jag visserligen förbättrat min spanska, men jag är inte alls så flytande som jag skulle vilja vara, och det finns fortfarande så otroligt mycket kvar att lära sig. Vem ska jag prata (spanska) med när jag kommer hem? Och vad sjutton ska jag göra om jag inte blir antagen till Apostlagärningarna 29? Med tanke på hur rastlös jag var i september känns det inte särskilt lockande att återuppleva det. Jag har sneglat lite på ett kandidatprogram i språk på SU, men det känns inte som att jag bör spendera tre års csn-bidrag utan att veta vart det leder. Eller, får man göra det (och jag menar inte rent regelmässigt)?
Nåja, ält ält ält... Tänk hur jag ska bli när min 30-årsdag närmar sig, då lär jag väl få en kris som heter duga. Tur för mig att jag känner i alla fall tre personer som har, eller ska påbörja sin psykologutbildning. Betryggande liksom.
För att sammanfatta de gågna fyra månaderna har jag:
* Bakat bröd endast (1) gång, och det blev ingen höjdare.
* Träffat en hel massa trevliga personer, varav en var tillräckligt trevlig för att pussa lite extra på (och då menar jag varken Herr Bläckfisk som jag stötte på på Nochevieja Universitaria, eller tjejen på Plaza Mayor samma kväll, som gick runt och pussade alla hon kom åt samtidigt som hon sa: "Mmmm, me encanta besar!").
* Tillbringat 4 dagar i Lissabon och varit övertygad om att jag skulle få fuktskador mellan tårna.
* Tänkt att konjunktivet kanske inte är så hemskans farligt ändå, och ändrat mig fram och tillbaka ungefär 53,4 gånger.
* Gjort broccolipaj endast två gånger. Det, tillsammans med avsaknaden av brödbakning, gör väl att det inte är så konstigt om jag känner mig lite vilsen i mig själv ibland? :P
* Näst intill slutat träna, och istället tagit mitt müslimissbruk till nya höjder. Avgiftning till sommaren kanske? 12 stegsprogrammet...
* Insett att det faktiskt kan vara kul att gå ut, och att jag, förutsatt att jag är tillräckligt trött och de andra tillräckligt påverkade, faktiskt dansar lite grann. I regel inträffar detta aldrig före kl 02.00.
* Plockat oräkneliga hårstrån ur maten.
* Haft en supertrevlig vecka i Barcelona (men inte lagt upp bilder på det, ehm..)
* Nästan frusit ihjäl, och på så sätt bevisat att alla från norden inte är vikingar.
* Gått på bio fler gånger än under två år hemma. Synnerligen sympatiskt att det är så billigt här.
* Firat en hiskeligt trevlig jul.
* Fortfarande inte börjat tycka om olivolja särskilt mycket.
* Skrattat. Och skrattat. Och skrattat. Och där emellan har jag skrattat lite också.
Hemma?