Konflikträdd? (eller bara gnäll gnäll gnäll)
Jag har minst sagt ett mycket kluvet förhållande till min hyresvärd. Ena dagen vill jag bara packa väskan, säga "tack och hej, leverpastej" och lämna denna rökluktande lägenhet för att aldrig mer komma tillbaka, men andra dagen är det helt okej, och jag inser att jag kommer att överleva maj ut, den passiva rökningen till trots.
Med lägenheten och hyresvärden följer som bekant ett mini-zoo bestående av tre pälsbollar av varierande irritationsgrad. De verkar ha något slags rullande schema för vem som ska vara jobbigast för dagen (jag tänker mig att de på söndagskvällen planerar för hur de ska lägga upp den följande veckan, ungefär så här:
MÅNDAG: Jama högt och hjärtskärande kl 6 på morgonen - Fufu
TISDAG: Lämna hårstrån överallt, särskilt i maten - Yogi
ONSDAG: Tvunget följa med in på toaletten - Luna
etc.)
Att helt ovetandes och ofrivilligt tvingas att dela bostad med dessa fyrfotingar kan jag tycka är en sak i sig. Jag undviker dem i möjligaste mån, stänger om mig så fort som möjligt för att slippa sällskap i badrummet och låter inte dem sätta sina små tassar innanför min dörrpost. Överkomligt. De är inte mina djur, jag är inte överdrivet förtjust i dem och tänker sålunda inte anstränga mig i onödan för att säkra deras välbefinnande (kom ihåg att jag nästan på allvar tänkte låta Fufu stanna på balkongen när min hyresvärd stängt ute honom och åkt till Madrid).
Så säger plötsligt hyresvärden "Du måste hjälpa mig med att gå ut med Yogi en dag i veckan, för Bego har ont i benet och behöver ta det lite lugnt. Du får ta honom en dag, Romana en och Sophie en." Här har jag mest lust att säga "Häpp häpp häpp, jag måste ingenting när det kommer till din hund. Jag har inte betalat för att komma hit och ta hand om dina husdjur, och klarar du inte av att rasta åbäket själv ska du kanske inte ha hund. Och hör sen." Men nej då, feg, konflikträdd eller bara väluppfostrad som jag är nickar jag istället och säger "okej" och gnisslar tänder.
Men då vill jag baske mig ha sockerfri yoghurt till frukost (som jag redan sagt till om fleeeera gånger! Vad är det som är svårt?!)! Och ett "tack" hade kunnat vara på sin plats.
GAAH!
Med lägenheten och hyresvärden följer som bekant ett mini-zoo bestående av tre pälsbollar av varierande irritationsgrad. De verkar ha något slags rullande schema för vem som ska vara jobbigast för dagen (jag tänker mig att de på söndagskvällen planerar för hur de ska lägga upp den följande veckan, ungefär så här:
MÅNDAG: Jama högt och hjärtskärande kl 6 på morgonen - Fufu
TISDAG: Lämna hårstrån överallt, särskilt i maten - Yogi
ONSDAG: Tvunget följa med in på toaletten - Luna
etc.)
Att helt ovetandes och ofrivilligt tvingas att dela bostad med dessa fyrfotingar kan jag tycka är en sak i sig. Jag undviker dem i möjligaste mån, stänger om mig så fort som möjligt för att slippa sällskap i badrummet och låter inte dem sätta sina små tassar innanför min dörrpost. Överkomligt. De är inte mina djur, jag är inte överdrivet förtjust i dem och tänker sålunda inte anstränga mig i onödan för att säkra deras välbefinnande (kom ihåg att jag nästan på allvar tänkte låta Fufu stanna på balkongen när min hyresvärd stängt ute honom och åkt till Madrid).
Så säger plötsligt hyresvärden "Du måste hjälpa mig med att gå ut med Yogi en dag i veckan, för Bego har ont i benet och behöver ta det lite lugnt. Du får ta honom en dag, Romana en och Sophie en." Här har jag mest lust att säga "Häpp häpp häpp, jag måste ingenting när det kommer till din hund. Jag har inte betalat för att komma hit och ta hand om dina husdjur, och klarar du inte av att rasta åbäket själv ska du kanske inte ha hund. Och hör sen." Men nej då, feg, konflikträdd eller bara väluppfostrad som jag är nickar jag istället och säger "okej" och gnisslar tänder.
Men då vill jag baske mig ha sockerfri yoghurt till frukost (som jag redan sagt till om fleeeera gånger! Vad är det som är svårt?!)! Och ett "tack" hade kunnat vara på sin plats.
GAAH!