annjoh

Här händer det viktiga saker minsann... Ajjemän.

Resesällskap

Publicerad 2011-02-04 01:12:59 i Allmänt,

  Det kan verka som om jag gillar distansförhållanden. När jag var femton kärade jag ju som bekant ner mig i en peruan, en sommar hade jag en sork alldeles för långt borta större delen av tiden, i november och december återupptogs kontakten med nämnda peruan (som nog faktiskt friade över msn en natt när jag inte kunde sova. Jag svarade med att stänga av datorn. Mitt femtonåriga jag skulle ha dödat mig flera gånger om, långsamt och synnerligen plågsamt.), och så nu senast en amerikan. 
  Kanske kan man se det som om jag undanhållit er kära bloggläsare något, för om sanningen ska fram så antyder ju "vi" att jag inte var ensam i varken Venedig eller Verona, och efter lite påtryckningar från bland annat min moder (som jag ändå inte vet om hon läser det här från Afrika) och annat håll bör jag kanske presentera mitt resesällskap, om än lite i efterhand.
  Det vore att ljuga att säga något annat än att det var han som hittade mig på skolans välkomstfest i januari, eftersom mina raggningsskills som bekant är tämligen begränsade. Och om ljuv musik uppstod kan jag inte svara på, då det alldeles traditionsenligt var på tok för hög volym på musiken för att man skulle kunna föra ett samtal utan att luta sig fram och skrika i den andres öra. I vilket fall utbyttes telefonnummer, en dag senare lånades en webkamera ut så att jag kunde ringa ett videosamtal hem (hur man får en Anki på fall?), och ja... Där slog vi våra påsar ihop för åtminstone de kommande 2,5 veckorna, som bekant inkluderade bland annat Italienresan.
  Nu är jag dock gräsänka sedan en knapp vecka tillbaka, eftersom han var tvungen att återvända hem till andra sidan pölen ("Nusnäs?" frågade pappa...) och kontakten sker via internet. Två dagar efter hans avfärd (och kanske lite i senaste laget kan jag tycka) slog pappas beskyddarinstikt till (något jag aldrig sett prov på förut, och därför smått underhållande), och följande konversation utspelades:

Pappa: Var försiktig bara. Ni tjejer blir alltid så till er så fort det är någon från ett annat land.
Jag: Öhhh.... Va?
P: Ja, Annas dotter gifte sig i Luxemburg och skilde sig inom ett år.
J: Jaaaha...Okej. Synd.

  Så till min käre fader, och er andra, vill jag säga: Lugn. Jag hör inga bröllopsklockor ringa (jag menar, jag har fortfarande inte tagit reda på hans kunskaper inom matematik eller lagandet av eventuella trasiga bilar, något som står högt upp på min "Krav på framtida livspartner"-lista för att komplettera mina egna tillkortakommanden i nämnda ämnen, dock kan jag nog bocka av "Välinformerad vad gäller datorer och andra tekniska prylar"), och jag har inga planer på att emigrera till landet i väst. Jag vet också att det inte är min stil riktigt att inte gå in för att det kommer att vara för evigt, jag brukar kanske vara mer "seriös", men vi kan väl se på det som att jag prövar något nytt och vidgar mina vyer lite? Jag har ändå gjort så mycket här nere i Salamanca som inte är min stil riktigt, desutom är han trevlig, så varför inte?. "Livsstilstudier" kanske?
  Såatteh ja... Har jag glömt något är det bara att fråga på.
 
Hej hopp, Adrian och jag på väg till Venedig.

Kommentarer

Postat av: Maria

Publicerad 2011-02-05 11:30:47

Du är sötare än vad han är, bara så du vet :)

Postat av: Anki

Publicerad 2011-02-05 12:50:52

haha, jag antar att du inte är helt objektiv i den här frågan. trots allt är jag ju din lilla favoritanka :D (trots att jag lämnat dig vid altaret flera gånger, knuffat dig i plastbackar, vält med cykeln osv)

Postat av: Hanna

Publicerad 2011-02-07 10:03:39

haha, du är så rolig Anki :D

Postat av: Lovisa

Publicerad 2011-02-14 07:23:15

Man ska passa sig för amerikaner - de har så märklig tid där. Hört av Gustav: "USAs president ska tala till nationen om tre timmar, svensk tid." Det är lurigt det där...

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela