annjoh

  Den maskulina halvan av fabrikörerna (som nog är en bättre benämning än "återleverantör") tog alldeles självmant kontakt med mig igår, och hans förslag var influensa, samt en uppmaning om att inte gå och dra med det för länge (vad menar han nu? Jag går väl aldrig och drar länge på saker? Spetälskan (dvs. massiv-skoskavet) förra våren varade ju trots allt bara en dryg månad, och höstens halsont väntade jag väl bara ut i 3,5 veckor med innan jag gjorde något åt det. Det är nästan snudd på personligt påhopp det här (och kan ett påhopp vara annat än personligt?)!).
 Ett litet framsteg är väl dock att jag inte velat gråta en enda gång idag, och det får väl ses som positivt. Istället har jag ont i ögongloberna (om jag vänder blicken lite för fort åt ett håll blir jag lite yrslig (ett ord som inte existerar enligt Norstedts Ord, vilket är dumt, eftersom det alldeles perfekt beskriver vad som händer innanför pannbenet, men inte är lika starkt som "yr"), det är spännande när man går bland mycket folk) och tänkt "nu svimmar jag!" ungefär 134,5 gånger (men hållt mig på benen varje gång tack och lov).
  Så här på kvällskvisten har jag dessutom hela 37,4 grader, vilket betyder att jag börjar komma upp i vad som kallas normal kroppstemperatur (även om jag aldrig träffat någon som faktiskt har 37,5). Intressant. Varmt.
  Mamma skulle antagligen ha sagt "men synd om dig är det inte", och det har hon nog banne mig rätt i.

 Och till sist, utan att ha något med ovanstående att göra, dagens roligaste citat (jag vet att det inte är snäll att skratta åt folk, men jag gör det på ett snällt sätt): "Hur vet man när det är minusgrader?"

Och dagens inlägg innehåller inte mindre än nio (9) parenteser. Det du.