annjoh

  Jag råkade visst felcitera min ömma moder igår (jag skyller på feberyra), mer troligt är att hon skulle sagt: "om det är något det är om dig så inte är det synd". Detta, tillsammans med hennes inställning "så länge det skramlar vet man att allt är med" kan nog vara en bidragande orsak till att jag, som pappa säger, går och dras med saker. Dessutom har jag hört att det som inte dödar härdar (jag menar, trillade foten av i våras? Nehej då! Fick jag lunginflammation i höstas? Nope. Kommer jag att avlida den här gången? Knappast.).
  Men, idag mår jag bättre, eftersom jag inte längre har lust att lipa tänker vi poisitivt: jag är betydligt mer synkroniserad med mitt huvud och temperaturen tickar så sakteliga tillbaka ner mot sina vanliga 36,3 grader. Det känns som om jag börjar bli mitt gamla vanliga jag igen(skönt).
Kanske beror på att jag har en låda med två kilo jordgubbar på mitt rum (vars innehåll inte längre är 2 kg, det ska erkännas...)

(ursäkta suddig bild)


Och det faktum att jag, alldeles utan att någon annan talar om det för mig (utan snarare för att jag blev så yr när jag gick upp för trapporna till sjunde våningen att jag var tvungen att sätta mig ner), inser att jag inte bör ge mig ut och springa tycker jag inkasserar några mognadspoäng. Det hade inte hänt för något år sedan.