Salamanca --> Gislaved
De sista två veckorna i Salamanca började jag skriva på ett sammanfattningsinlägg av min tid där ungefär femtioelva gånger. Dock blev resultatet alltid detsamma: tårar som antingen rullade nerför kinderna eller brände bakom ögonlocken, så jag valde att fortsätta på förnekelsestilen och gav helt enkelt upp alla försök till att plita ner upplevelser och intryck.
Förnekelsen hade dock även den sina brister och höll inte hela vägen ut, för här sitter jag nu i soffan hemma i mammas vardagsrum. Nere i förrådet ligger mina saker utspridda över hela förrådet och halva mitt rum, min tandborste har intagit sin plats i glaset i badrummet, jackan hänger på sin krok i hallen och jag har hunnit med en joggingrunda runt Sörgårdssjön, ett Ullaredsbesök och stundentfirande. Jag är alltså hemma i Sverige och Gislaved igen (även om huset genomgått en starkt Afrikainfluerad förvandling sedan oktober). Och ärligt talat känner jag mig mer kluven än någonsin: Sverige är visserligen hemmahemma, men ännu är jag inte helt övertygad, och det känns verkligen som att jag har lämnat en bra bit av både huvudet och hjärtat i Salamanca. De borde ha en varningstext i samband kursinformationen för att tala om att man mycket troligt kommer att känna sig lite delad både inför och efter hemkomst. Förvisso kom det inte som någon nyhet, och är det något livet lärt mig så är det väl att hantera hjärtknip, men ändå känns det lite overkligt att det verkligen är slut. Hur gick det här till? Jag skulle vara borta länge ju. Det där med uppbrott här inte riktigt min grej, jag tycker om att ha nära och kära runt omkring mig, men det blir mycket mer komplicerat när de är utspridda över världens alla hörn.
Så, samtidigt som jag tycker att det är hemskans skönt att vara hemma känns det som att en liten osalig ande tagit min hjärna i besittning och hindrar mig från att landa helt. Jag antar att det är normalt. Det jag saknar mest är att prata spanska, så min räddning har blivit rtv.es (pass på, smygreklam!), där jag kan glo och lyssna online på det som sänds.
Inte tycks jag egentligen komma någon vart med det här inlägget heller, så för att knyta ihop säcken innan ni hunnit tröttna på båda mig och mitt ältande vill jag bara poängtera en sak som för både mig, och för er som känner mig ganska väl, antagligen är lite uppseendeväckande och på ett ganska bra sätt beskriver hur jag inte riktigt hunnit komma in i att vara hemma än: trots att jag nu varit hemma i fem dagar, och har åtta månader att ta igen, har jag inte bakat bröd en endaste gång!
Och med det tackar jag för mig.
Förnekelsen hade dock även den sina brister och höll inte hela vägen ut, för här sitter jag nu i soffan hemma i mammas vardagsrum. Nere i förrådet ligger mina saker utspridda över hela förrådet och halva mitt rum, min tandborste har intagit sin plats i glaset i badrummet, jackan hänger på sin krok i hallen och jag har hunnit med en joggingrunda runt Sörgårdssjön, ett Ullaredsbesök och stundentfirande. Jag är alltså hemma i Sverige och Gislaved igen (även om huset genomgått en starkt Afrikainfluerad förvandling sedan oktober). Och ärligt talat känner jag mig mer kluven än någonsin: Sverige är visserligen hemmahemma, men ännu är jag inte helt övertygad, och det känns verkligen som att jag har lämnat en bra bit av både huvudet och hjärtat i Salamanca. De borde ha en varningstext i samband kursinformationen för att tala om att man mycket troligt kommer att känna sig lite delad både inför och efter hemkomst. Förvisso kom det inte som någon nyhet, och är det något livet lärt mig så är det väl att hantera hjärtknip, men ändå känns det lite overkligt att det verkligen är slut. Hur gick det här till? Jag skulle vara borta länge ju. Det där med uppbrott här inte riktigt min grej, jag tycker om att ha nära och kära runt omkring mig, men det blir mycket mer komplicerat när de är utspridda över världens alla hörn.
Så, samtidigt som jag tycker att det är hemskans skönt att vara hemma känns det som att en liten osalig ande tagit min hjärna i besittning och hindrar mig från att landa helt. Jag antar att det är normalt. Det jag saknar mest är att prata spanska, så min räddning har blivit rtv.es (pass på, smygreklam!), där jag kan glo och lyssna online på det som sänds.
Inte tycks jag egentligen komma någon vart med det här inlägget heller, så för att knyta ihop säcken innan ni hunnit tröttna på båda mig och mitt ältande vill jag bara poängtera en sak som för både mig, och för er som känner mig ganska väl, antagligen är lite uppseendeväckande och på ett ganska bra sätt beskriver hur jag inte riktigt hunnit komma in i att vara hemma än: trots att jag nu varit hemma i fem dagar, och har åtta månader att ta igen, har jag inte bakat bröd en endaste gång!
Och med det tackar jag för mig.