annjoh

Häromdagen var det något friidrottsevenmang på tv:n (det hör ju iofs inte till ovanligheterna så här i sommartider), och precis när jag klev över vardagsrumströskeln nämnde de något om att någon varit i närheten av ett världsrekord. Som ni ser fanns det en del frågetecken att reda ut, varför jag (att jag ens brydde mig om att fråga är något som vi kan återvända till den dag Lisa är färdigutbildad) påbörjade ett meningsutbyte med mina medmänniskor här hemma, och dialogen utvecklade sig som följer:

Jag: Hur långt från världsrekordet var han?
Mamma: Jag lyssnade nog inte riktigt...
Jag: Mjo, jag frågade väl iofs Evald.
Evald: Vadå?
Jag: Hur långt från världsrekordet var han?
Evald: Ja, det är väl han den där Oliver.
Jag: Jo, men hur långt från världsrekordet var han?

Evald: Ja, det ligger väl på en 12:48 nånting?

Jag: Jo... Men de sa ju hur långt ifrån han var.

Evald: Jaha...

 

 

Ja, det är inte lätt när det är svårt. Nu drar jag till Stockholm. Tjoflöjt!