Det hårda livet
Ibland ställs man inför svåra val här i livet: skinka eller ost på mackan, rooibos eller söderblandning, randiga eller helfärgade strumpor, borsta tänderna eller inte osv. Och ibland vet man vad man borde göra, men det är inte på långt när lika lockande som att skjuta upp det.
Igår fann jag mig i en situation där jag tvingades att besluta om huruvida jag skulle vara duktig och gå direkt hem efter skolan och göra mina läxor, eller integrera mig lite mer i den spanska kulturen och ta ett stopp på Plaza Mayor med Laurence och Isabel. Och ja, det ville sig inte bättre än att jag valde att utforska livsstilen i det land jag för tillfället lever i, och lät mig mycket snabbt övertalas till att ta ett glas vin i solskenet på en av torgets uteserveringar (ja gott folk, ni ser hur djupt jag fallit i fördärvet her nere: jag tränar nästan aldrig, jag har hamnat efter en vecka med uppsatsinlämningen, i tisdags gick vi ut och såg på fotboll och nu sörplar jag alltså även vin på en torsdagseftermiddag. Pappa föreslog ett speciellt Antabus-offer hemma i kyrkan, men jag kan väl tycka att det inte är nödvändigt att dra det riktigt så långt. Än i alla fall. Det är ju för all del två och en halv månad kvar, haha.). Fältstudier helt enkelt. Så där satt vi en stund och struntade i allt vad "si condicional" och "arte románico" heter, och fick även sällskap av några av våra amerikanska vänner (som forsätter att prata om greek food, trots att det med stora bokstäver står "persisk mat" på menyn. Fantastiskt underhållande! Amerikaner alltså... Men vi tycker om dem ändå, för de är hemskans trevliga.).
Inte blev det mycket mer disciplinerat lite senare på kvällen heller, utan jag fortsatte på den redan inslagna fördärvets väg, och istället för att gå hem och äta något näringsriktigt enligt tallriksmodellen blev det chocolate con churros med Laurence, Line och Isabel. Jag menar, när allt kommer omkring handlar det ju om att få i sig sitt dagsbehov av kalorier, eller hur, och just kalorier är något som det inte råder någon som helst brist på i ovan nämnda "måltid". Att det sedan är lite ont om vitaminer, kalcium, protein och sånt, det är en annan sak.
Att gårdagen dessutom bjussade på helt underbart väder med 15 grader i skuggan, ja se inte gjorde det tillvaron sämre precis. Jag vet att jag tjatar om det varje år, men jag fullkomligen älskar våren! Hur klyschigt det än må låta så känns det verkligen som att vakna till liv igen, och det är lite lättare att andas (om man inte är astmatiker vill säga, eller kommer pollen senare? Och hur säger man pollen i bestämd form? Pollenen? Skulle inte tro det.). När blommorna börjar slå ut på träden, och när det som igår går att ta en promenad klockan nio på kvällen (ja, man kan ju inte bara trycka i sig churros) alldeles utan vare sig halsduk, jacka eller vantar, då blir jag lycklig i själen och lite kär i hela världen.
Gårdagen kammade alltså hem 10 poäng av 10 möjliga, och på hemlängtansfronten, ja vad säger vi om den? Nu får vi förvisso vara medvetna om att det svänger lite från dag till dag, och att jag saknar både familj och vänner, men om någon frågat mig igår om jag ville åka hem hade svaret blivit "Naeh, inte ett dugg". Det är så det ska va (*klatsch*)!
Igår fann jag mig i en situation där jag tvingades att besluta om huruvida jag skulle vara duktig och gå direkt hem efter skolan och göra mina läxor, eller integrera mig lite mer i den spanska kulturen och ta ett stopp på Plaza Mayor med Laurence och Isabel. Och ja, det ville sig inte bättre än att jag valde att utforska livsstilen i det land jag för tillfället lever i, och lät mig mycket snabbt övertalas till att ta ett glas vin i solskenet på en av torgets uteserveringar (ja gott folk, ni ser hur djupt jag fallit i fördärvet her nere: jag tränar nästan aldrig, jag har hamnat efter en vecka med uppsatsinlämningen, i tisdags gick vi ut och såg på fotboll och nu sörplar jag alltså även vin på en torsdagseftermiddag. Pappa föreslog ett speciellt Antabus-offer hemma i kyrkan, men jag kan väl tycka att det inte är nödvändigt att dra det riktigt så långt. Än i alla fall. Det är ju för all del två och en halv månad kvar, haha.). Fältstudier helt enkelt. Så där satt vi en stund och struntade i allt vad "si condicional" och "arte románico" heter, och fick även sällskap av några av våra amerikanska vänner (som forsätter att prata om greek food, trots att det med stora bokstäver står "persisk mat" på menyn. Fantastiskt underhållande! Amerikaner alltså... Men vi tycker om dem ändå, för de är hemskans trevliga.).
Inte blev det mycket mer disciplinerat lite senare på kvällen heller, utan jag fortsatte på den redan inslagna fördärvets väg, och istället för att gå hem och äta något näringsriktigt enligt tallriksmodellen blev det chocolate con churros med Laurence, Line och Isabel. Jag menar, när allt kommer omkring handlar det ju om att få i sig sitt dagsbehov av kalorier, eller hur, och just kalorier är något som det inte råder någon som helst brist på i ovan nämnda "måltid". Att det sedan är lite ont om vitaminer, kalcium, protein och sånt, det är en annan sak.
Att gårdagen dessutom bjussade på helt underbart väder med 15 grader i skuggan, ja se inte gjorde det tillvaron sämre precis. Jag vet att jag tjatar om det varje år, men jag fullkomligen älskar våren! Hur klyschigt det än må låta så känns det verkligen som att vakna till liv igen, och det är lite lättare att andas (om man inte är astmatiker vill säga, eller kommer pollen senare? Och hur säger man pollen i bestämd form? Pollenen? Skulle inte tro det.). När blommorna börjar slå ut på träden, och när det som igår går att ta en promenad klockan nio på kvällen (ja, man kan ju inte bara trycka i sig churros) alldeles utan vare sig halsduk, jacka eller vantar, då blir jag lycklig i själen och lite kär i hela världen.
Gårdagen kammade alltså hem 10 poäng av 10 möjliga, och på hemlängtansfronten, ja vad säger vi om den? Nu får vi förvisso vara medvetna om att det svänger lite från dag till dag, och att jag saknar både familj och vänner, men om någon frågat mig igår om jag ville åka hem hade svaret blivit "Naeh, inte ett dugg". Det är så det ska va (*klatsch*)!