Det matchar regnet utanför.
Vanligtvis är jag riktigt skicklig på att förneka att det snart är dags för hemfärd. Oftast. Men, ibland blir det systemfel, så här sitter jag och grinar.
Historian fortsätter
En bild säger mer än tusen ord.
!!!!!!!! (för säkerhets skull)
!!!!!!!! (för säkerhets skull)
Nästan som Jesus i rostmackan
Så satt jag där igen och tänkte att det skulle kunna vara på sin plats att klämma ur sig ett litet blogginlägg, men vad skriva? Tacksamt nog så trillade det då ur flingpaketet en liten kopia av Sverige, och vips så var problemet löst. Idag ger jag er alltså Sverige i format av sammanpressat vetekli.
Kanske att Skånebiten lämnar lite att önska, och att det även fattas några kilometer Norrland, men med tanke på att de flesta spanjorer inte har riktig koll mellan Schweiz och Sverige (och det är ju en spansk flinga menar jag) så kan man väl inte vara alltför åpen.
En gång för några år sedan hände förresten något liknande, och ur skorpan på en limpa som jag skar upp trillade en nästintill exakt kopia av Sydamerika. Varför jag inte tog kort på den är en mycket berättigad fråga som jag tyvärr inte har något bra svar på, men antar att det grundar sig i dumhet.
Och tycker ni inte att min Sverigeflinga är tillräckligt underhållande kan ni alltid spana in lite mer religiöst vinklade uppenbarelser här: http://www.google.se/imgres?imgurl=http://3.bp.blogspot.com/_XU9x8G7khv0/StZGQwaT1XI/AAAAAAAAKQY/NgGxx-VS9Bk/s400/jesus%252520toast.jpg&imgrefurl=http://somethinbeautiful.blogspot.com/2009/11/14-jesus-looks-like-jesus-found-picture.html&usg=__B9B6uVrMPbVi53vM5RpYE8jOgLk=&h=400&w=300&sz=22&hl=sv&start=6&sig2=iQ5_lilChrCkjDWrLnkL9w&zoom=1&um=1&itbs=1&tbnid=NpYYuDs70JrEjM:&tbnh=124&tbnw=93&prev=/search%3Fq%3Djesus%2Bon%2Ba%2Btoast%26um%3D1%26hl%3Dsv%26rlz%3D1T4ADBS_svSE287SE294%26biw%3D1259%26bih%3D629%26tbm%3Disch&ei=KKXGTZemJ8qCswb19dTHDw
(och så kanske någon kan lära mig hur man fixar till länkarna lite snyggare/kortare?)
Att "jesus on a toast" ger 9 270 000 sökresultat kan placeras in under rubriken "onödigt vetande", alternativt "galet".
Hasta la próxima!
Angående bloggtorkan
Det är egentligen inte så att det inte händer saker som är värda att bloggas om, det är mest att det inte blir av, antagligen till största del beroende på lathet/tröghet. Och det är kanske inga jättespektakulära saker som händer, men jag glider runt med väldigt trevligt folk och har det väldigt bra. Vi går till Pancake och köper kaffe (jag frågade häromdagen om han inte funderat på att skaffa ett klippkort för trogna kunder, det skulle onekligen vara fördelaktigt för våra plånböcker), oftast två gånger om dagen, vi fortsätter med DELE-kursen och lär oss saker som ialla fall jag inte förstår hur jag kunde klara mig utan innan. Vi går till La Isla (inte två gånger om dagen, men låt oss säga att jag på nytt slagit mitt rekord för antalet dagar i rad jag gått ut, inte i betydelsen lämnat huset.) och hänger lääänge (till exempel från öppning till stängningsdags!). På det stora hela ganska vardagliga saker alltså, men som sagt i trevligt sällskap.
Ytterligare en anledning till att jag inte bloggar så mycket är att det känns som att, oavsett vad jag egentligen har för avsikt att skriva om, kommer det att sluta med att jag hamnar i "jag vill åka hem, men jag fattar inte hur jag ska kunna lämna det här om en månad"-träsket, och jag tror att ni skulle fatta galoppen ganska snabbt och bli uttråkade. Dock är ovanstående uttalande något som ligger och surrar i hjärnan ungefär hela tiden.
Så atteh ja... Så ligger landet.
Ytterligare en anledning till att jag inte bloggar så mycket är att det känns som att, oavsett vad jag egentligen har för avsikt att skriva om, kommer det att sluta med att jag hamnar i "jag vill åka hem, men jag fattar inte hur jag ska kunna lämna det här om en månad"-träsket, och jag tror att ni skulle fatta galoppen ganska snabbt och bli uttråkade. Dock är ovanstående uttalande något som ligger och surrar i hjärnan ungefär hela tiden.
Så atteh ja... Så ligger landet.
Men så kom då!
Idag lider jag av tvångsmässigt mailkontrolleringsvansinne. På två timmar har jag öppnat inkorgen fem gånger.
FRITT FRAM!
Och inte för att det har någonting med saken att göra egentligen, men för att relatera till de föregående två inläggen: jag har varit ute och joggat hela fem (5) gånger sedan förra lördagen, och inkluderat med de två rundorna som genomfördes i början av månaden är det 600% mer än under hela mars kan jag tala om. Om allt det här kutandet (ehrm...) påverkar spanandet negativt (jag presenterade en liten balansidé) eller ej väljer jag att inte uttala mig om, men läget är i alla fall oförändrat, och lika bra är väl kanske det egentligen. Och det är ju inte som att jag går alldeles lottlös ur det hela, förhoppningsvis får jag bättre kondition iaf, så då får det väl anses vara värt det.
Nähä, nu ska jag kolla mailen igen.
FRITT FRAM!
Och inte för att det har någonting med saken att göra egentligen, men för att relatera till de föregående två inläggen: jag har varit ute och joggat hela fem (5) gånger sedan förra lördagen, och inkluderat med de två rundorna som genomfördes i början av månaden är det 600% mer än under hela mars kan jag tala om. Om allt det här kutandet (ehrm...) påverkar spanandet negativt (jag presenterade en liten balansidé) eller ej väljer jag att inte uttala mig om, men läget är i alla fall oförändrat, och lika bra är väl kanske det egentligen. Och det är ju inte som att jag går alldeles lottlös ur det hela, förhoppningsvis får jag bättre kondition iaf, så då får det väl anses vara värt det.
Nähä, nu ska jag kolla mailen igen.
Así de fácil?
Kanske var det för att jag inte skulle behöva ångra fler saker som aldrig blev av som min hjärna igår väckte mig med tanken "Nehej minsann, en joggingrunda innan frukost kanske skulle vara på sin plats?", och sedan lyckades få kroppeländet att faktiskt genomföra tänkta tanke. Som en slags balansgång mellan det som blir av och det som lämnas där hän liksom (eventuellt var det bara en mental påminnelse om att beach -11 närmar sig med stormsteg, jag lämnar öppet för spekulationer).
Ut begav jag mig i alla fall, och lyste med min ceriserosa vindjacka upp gatorna i ett tämligen folktomt Salamanca i hela 23 minuter. Pinsamt. Dock har jag har planerar jag att ta milen igen innan juni är slut, baske mig! Elljusspåret ska bli mitt andra hem tills jag återfått min forna kondition!
Vacker som få...
Motiverad av det faktum att jag sedan gled runt på ett litet endorfinmoln resten av dagen är nästa joggingrunda inplanerad till redan imorgon morgon, innan skolan. Jag kan ju tala om att sist när alarmet gick igång en timme tidigare för samma ändamål, tänkte jag "är du dum i HELA huvet?!", ställde helt sonika om klockan till en timme senare och somnade om, så vis av erfarenhet vet jag att risken för att inte heller morgondagens exercis genomförs är ganska stor. Nu låter jag mig dock inte slås ner utav det, utan här återkommer vi till den där balansen för saker som man faktiskt gör och det som aldrig blir av. Om jag inte får ändan ur imorgon, ökar det då mina chanser att lämna Fegis-Anki hemma nästa gång vi går ut? För i så fall kan det ju inte annat än ses som en win-win situation: mer sömn OCH framgångsrikt span. Kanske att jag ska ta och planera in en joggingrunda för varje morgon kommande vecka, så har jag hela situationen som i en liten ask?
Förlåt, vad sa du?
Vadå "inte så enkelt" ?!
Rackarns!
"Imagination's playing round for free, in my world I take him out for tea"
Till alla er som eventuellt blev lite förvånade över mitt nyväckta fotbollsintresse vill jag bara säga: lugn! När det gäller är jag bara gamla vanliga Anki, ingen större förändring här inte. Låt mig förklara närmare.
Jag börjar med att först nämna att jag hittat en spanjor som jag sedan några veckor tillbaka spanar lite extra på, och för att vara ärlig är jag lite förvånad själv över detta, eftersom han nog egentligen inte alls är min typ. Att han är så där typiskt spanjor-kort och dessutom rökare (som vanligtvis är en mycket effektiv "turn off" på mig) tycks för övrigt ha gått min hjärna förbi, och jag vet inte heller om han spelar gitarr (något som tycks vara en gemensam nämnare hos alla som jag kärat ner mig i hitills sedan 10 års ålder)! Nej minsann, något konstigt är det alltid.
Vi fortsätter.
"It's better to regret the things you did than the ones you never did" sa Laurence igår. "Mycket klokt" höll jag med om innan vi traskade iväg och jag inledde nattens spanande på ovan nämnda pojk med spansk nationalitet. Och upp med handen nu alla ni som tror att jag sedan tillämpade det Laurence sa.
...
Ser ni några händer? Nej, inte jag heller. Istället spanade jag på avstånd och kände mig lite fånig (eftersom jag nog ändå är ganska uppenbar i själva spanandet) och, förutom att låna ut en tändare (som jag råkat Karlsson-på-taket-låna av en av amerikanarna) till objektet för spaningen, sjabblade bort tillfället som kanske uppstod.
Som sagt, en del ränder tycks aldrig gå ur: när jag blir nervös börjar jag leka en ofrivillig tvärtemotlek och vågar inte alls vara så där öppen och social som tycks vara så lätt för en del andra. Var var jag den dag de delade ut raggningsskills ?!
Sååå, jag ser två alternativ framför mig:
a) jag låser in fegis-Anki i garderoben nästa gång vi går ut, och frågar om han inte händelsevis vet hur man spelar gitarr (se där ja, då behöver jag ju inte ge prov på mina svenska kallpratsfärdigheter och kläcka ur mig "ett sånt väder vi har!" bara för att ha nåt att säga)*
eller
b) jag fortsätter med mitt distansspanande och påminner mig själv om att det nog ändå inte är mina drömmars spanjor, åker hem om en dryg månad och fortsätter jakten efter någon som kan säkra mina barns tvåspråkighet på annat håll. Jag ser det här alternativet som mest troligt. Trots allt finns det inget lås på min garderob.
Så ligger det till på min sk kärleksfront. Fortsatt tämligen tragiskt får man väl tillstå. Hur går det för er?
(*Specialtillägg tillägnat Lovis: ¡Tranquila, tranquila, tranquila! Om svaret är "ja" är naturligtvis följdfrågan "¿nunca has considerado emigrar a Suecia?" (tätt följt av "¿y tus opiniones de morcilla/blodpudding?" - jag har förstått att det är viktigt i ett förhållande...). Om han däremot inte spelar gitarr, ja, då vet jag ju direkt att det inte är min príncipe azul. Man kan ju inte släppa sina principer hur som helst!)
Jag börjar med att först nämna att jag hittat en spanjor som jag sedan några veckor tillbaka spanar lite extra på, och för att vara ärlig är jag lite förvånad själv över detta, eftersom han nog egentligen inte alls är min typ. Att han är så där typiskt spanjor-kort och dessutom rökare (som vanligtvis är en mycket effektiv "turn off" på mig) tycks för övrigt ha gått min hjärna förbi, och jag vet inte heller om han spelar gitarr (något som tycks vara en gemensam nämnare hos alla som jag kärat ner mig i hitills sedan 10 års ålder)! Nej minsann, något konstigt är det alltid.
Vi fortsätter.
"It's better to regret the things you did than the ones you never did" sa Laurence igår. "Mycket klokt" höll jag med om innan vi traskade iväg och jag inledde nattens spanande på ovan nämnda pojk med spansk nationalitet. Och upp med handen nu alla ni som tror att jag sedan tillämpade det Laurence sa.
...
Ser ni några händer? Nej, inte jag heller. Istället spanade jag på avstånd och kände mig lite fånig (eftersom jag nog ändå är ganska uppenbar i själva spanandet) och, förutom att låna ut en tändare (som jag råkat Karlsson-på-taket-låna av en av amerikanarna) till objektet för spaningen, sjabblade bort tillfället som kanske uppstod.
Som sagt, en del ränder tycks aldrig gå ur: när jag blir nervös börjar jag leka en ofrivillig tvärtemotlek och vågar inte alls vara så där öppen och social som tycks vara så lätt för en del andra. Var var jag den dag de delade ut raggningsskills ?!
Sååå, jag ser två alternativ framför mig:
a) jag låser in fegis-Anki i garderoben nästa gång vi går ut, och frågar om han inte händelsevis vet hur man spelar gitarr (se där ja, då behöver jag ju inte ge prov på mina svenska kallpratsfärdigheter och kläcka ur mig "ett sånt väder vi har!" bara för att ha nåt att säga)*
eller
b) jag fortsätter med mitt distansspanande och påminner mig själv om att det nog ändå inte är mina drömmars spanjor, åker hem om en dryg månad och fortsätter jakten efter någon som kan säkra mina barns tvåspråkighet på annat håll. Jag ser det här alternativet som mest troligt. Trots allt finns det inget lås på min garderob.
Så ligger det till på min sk kärleksfront. Fortsatt tämligen tragiskt får man väl tillstå. Hur går det för er?
(*Specialtillägg tillägnat Lovis: ¡Tranquila, tranquila, tranquila! Om svaret är "ja" är naturligtvis följdfrågan "¿nunca has considerado emigrar a Suecia?" (tätt följt av "¿y tus opiniones de morcilla/blodpudding?" - jag har förstått att det är viktigt i ett förhållande...). Om han däremot inte spelar gitarr, ja, då vet jag ju direkt att det inte är min príncipe azul. Man kan ju inte släppa sina principer hur som helst!)
Wazup
Här är det tämligen glest mellan inläggen, jag vet, och kommer antagligen att förbli så fram till den 20 maj... Nu har jag nämligen börjat med förberedelsekursen inför DELE-provet som äger rum på ovan nämnda datum, så förutom morgonlektionerna har jag nu ytterligare ca 3 timmar dagligen. Ganska mycket plugg alltså, men överkomligt (att jag sedan stressade upp mig så mycket igår kväll att jag inte kunde somna på flera timmar är inget vi talar högt om. Inte heller att det inträffade bara efter andra kursdagen (hallå eller..!)... På en del punkter kommer jag nog aldrig att förändas.) Dock har jag tagit ett uppehåll i litteraturkurserna, något jag pratat om sedan oktober...
Idag tog jag det dock ganska lugnt eftersom vi har fyra dagars ledighet framför oss (gör inte idag vad du kan skjuta upp till imorgon, visst?), så istället för att fundera på om det var en "oración sustantiva o adjetiva" eller öva på brevskrivning under tidspress högg jag tag i en bok (på spanska dock, man kan ju inte förfalla helt), arbetade lite på bilringarna (jag ska börja träna igen när jag kommer hem!), och gick sedan ut för att se matchen mellan Barca och Madrid (att Madrid vann är inte heller vi något vi talar högt om, om det där första målet bara inte varit offside.. Ni ser, nu är det nog dags för mig att komma hem snart!) och lärde mig en massa nya fula ord (låt oss säga att sällskapet bakom oss var vädigt engagerade i matchen). Eftersom vi ändå är inne på temat "saker som man inte bör tala högt om" behåller jag de nya kunskaperna för mig själv, med undantag av den mildaste, som jag mycket generöst bjussar på: "Vete a Portugal a comprar una chabola!". Det, mina vänner, kan ni roa er med att googla för att underhålla er med tills nästa gång (jadå, jag lägger inte av helt fram till 20 maj, så lätt blir ni inte av med mig inte). Och med det tackar jag för mig för den här gången.
Hej så länge!
Det gamla vanliga
Jag skulle vilja skriva ett bra inlägg, men jag får ingen ordning på mina tankar. Istället fladdrar de hej vilt åt olika håll, och sliter vårdslöst i mitt stackars försvarslösa hjärta:
Jag vill bo i Spanien, längtar tillbaka till Stockholm, hoppas på Ecuador, förtvivlar över framtiden som inte tycks vilja klarna, njuter av nuet, leker med helt oresonliga tanknar, frustreras över saker jag inte förstår, älskar så det gör ont, skrattar tills jag gråter, drömmer om att hitta en plats och skräms av tanken på att vara bunden.
Så jag antar att allt är som det ska.
Bör jag se upp för ryssen?
En väsentlig skillnad mellan finska vinterkriget och det som för tillfället utspelar sig på båda sidor om min näsa, är att i det förstnämnda gjorde finnarna sitt bästa för att maskera sig och inte bli upptäckta.
Sen är inte längdskidor min starkaste gren heller.
Dagens i-landsproblem nr. ingen aning
Det här var egentligen inte alls det jag tänkt skriva om, men jag känner att jag måste uttrycka min förvåning:
När jag gick in på "Mina kontakter" på min mail såg jag att jag hade 67 stycken namn sparade. Efter att ha raderat en (hård och skoningslös, det är sån jag är... ehm.) återstod 66.
Vidare fanns det en kategori som hette "Mest kontaktade", och jag antar att bland andra min ömma moder, min kära kusin och Lisa ingår i den gruppen. Denna grupp bestod av tjugo (20) kontakter.
Den andra kategorin, och här finner vi anledningen till min förvåning, hette "Övriga kontakter", och enligt min mail har jag tretton (13) stycken sådan. Rätta mig nu om jag har fel, för förvisso har jag inte pluggat matte på ett tag, men nog har väl 13 + 20 aldrig blivit 66? Vad händer således med resten av kontakterna? Personligen kan jag ju tycka att alla som inte faller under "Mest kontaktade" är "övriga", vad annars liksom? Överflödig? Onödig? Jag har alltså 33 kontakter som bara svävar runt i något slags identitetslöst mail-tomrum
Ja mina vänner, det här är ett mycket intressant ämne som man kan fundera på när man egentligen borde gå och lägga sig. Har ni någon lösning/idé så är det fritt fram!
Imorgon åker jag till Segovia med skolan, det kanske jag bloggar om i augusti eller så...
Hej på er.
Det ska va gött å leva
Ibland är det ruskigt tråkigt att lägga pengar på mat, men 1,3 euro för 2 kg jordgubbar känns som synnerligen välinvesterade pengar, så jag slog till. Nedan syns resterna av min kvällsmat:
Detta ackompanjerades av två pannkakor och en banan som inte syns på bild, men de skvalpar runt någonstans här:
Nam nam.
Detta ackompanjerades av två pannkakor och en banan som inte syns på bild, men de skvalpar runt någonstans här:
Nam nam.
//:Suck://
Dörrar är bra att ha. Särskilt de dagar jag inte riktigt orkar med att bo här, då uppskattar jag dem extra mycket.
(Dörren på bilden har inget med texten att göra.)
Utkast: April 3, 2011
Okej, klockan är 05.35 på söndagsmorgonen, och jag har fortfarande inte knåpat ihop något om Andalusienresan. Är det någon mer än jag som anar att det kommer att hamna i "sen"-facket?
Istället tänker jag slå ytterligare ett slag för min namninsamling som jag nämnt tidigare på Facebook: "Om man ser en snygg spanjor får man ta med honom hem." Synd att han är så kort bara...
Och så försöker vi komma på om det hänt någon gång innan jag flyttade till Salamanca att jag gått ut tre kvällar i rad. Nej, just det. Det har nog aldrig inträffat.
Istället tänker jag slå ytterligare ett slag för min namninsamling som jag nämnt tidigare på Facebook: "Om man ser en snygg spanjor får man ta med honom hem." Synd att han är så kort bara...
Och så försöker vi komma på om det hänt någon gång innan jag flyttade till Salamanca att jag gått ut tre kvällar i rad. Nej, just det. Det har nog aldrig inträffat.
Suck
Det är tur att:
... solen skiner så att jag ändå är på glatt humör
... jag har underbara vänner här nere
... jag har en Andalusienresa i färskt minne
... det trots allt inte är så lång tid kvar
FÖR JAG ÄR SÅ INNERLIGT TRÖTT PÅ ATT BO I DET HÄR HUSET!!!!
blä.
... solen skiner så att jag ändå är på glatt humör
... jag har underbara vänner här nere
... jag har en Andalusienresa i färskt minne
... det trots allt inte är så lång tid kvar
FÖR JAG ÄR SÅ INNERLIGT TRÖTT PÅ ATT BO I DET HÄR HUSET!!!!
blä.
Andalucía
... eller "Fem dagar med konstant grisrosa kinder".
Jag är tillbaka i Salamanca efter en, på spanska, "viaje de puta madre" (skitbra resa) till Andalusien, och det känns som att det var precis det som behövdes. Jag har skrattat, mått bra, skrattat, tyckt om resesällskapet lite mer för varje minut, skrattat osv. Den hemlängtan som låg och gnavde dagarna innan (förvisso ett pms-symptom, men ändock) har motats tillbaka in i ett mörkt hörn.
Jag ska försöka knåpa ihop en liten beskrivning av vad vi såg och hade för oss, men det viktigaste - atmosfären, lukterna, internskämten, värmen, skratten, stämningen - det blir svårt att få med. En del saker är bäst live helt enkelt. Låt oss i alla fall säga att de här dagarna lätt placeras in under rubriken "De bästa", och att nästa gång jag bor i Spanien (utan att nämna när eller varför) söker jag mig nog mer söderut, gärna Sevilla.
Och den alternativa rubriken beror på att jag under i stort sett hela resan var brutalt varm i ansiktet. Kanske för att det var varmt och gottigt i södern? Hela 22 grader på söndagskvällen. Det minsann, har ni det hemma i Sverige? Haha :)
Primavera
Jag drar söderut med skolan några dagar (närmare bestämt fem), så den här gången finns det ju faktiskt en anledning till bloggtystnaden...
Jag vet inte hur det ser ut hemma i Sverige, men så här såg det i alla fall ut förra helgen i Salamanca:
Me gusta!
Ja, men hej så länge då!
Jag vet inte hur det ser ut hemma i Sverige, men så här såg det i alla fall ut förra helgen i Salamanca:
Me gusta!
Ja, men hej så länge då!
Det är så det ska va´ (klatsch)
De senaste två inläggen producerade ju minst sagt mycket smickrande kommentarer, tack för dem! :)
Den här gången tänkte jag delge er min nya idé för att lösa det nuvarande hemlängtansproblemet och det kommande Spaniensaknadsproblemet, LÖSNINGEN helt enkelt.
Vad sägs om att vi utrotar Smålansstenar, och helt enkelt sätter dit Spanien? Ser ni inte hur fint 26:an går ihop med E15? OK, synd för Smålandsstenarborna kan tyckas, men om man måste välja, Spanien - Smålandsstenar..? Jämför bara "Ey du, ska vi dra till Smålandsstenar?" med "Ska du med till Spanien i eftermiddag eller?". Svårt. Jättesvårt. Not.
Ett alternativ vore förstås att utplåna Bottnaryd och istället placera Spanien där (för finns det egentligen någon som gillar Bottnaryd? Nej, precis.). Vi kanske kan ordna en folkomröstning om det. Jag menar, man får ju inte vara knusslig utan vara öppen för idéer och så, men tills vidare håller jag fast vid min grundtanke.
Jag tänker ungefär så här:
Blir det inte hiskeligt långt till Ullared? kanske du undrar. Nej då. Tanken är ju liksom att kombinera Sverige och Spanien, en slags hybrid där det ena inte utesluter det andra (ja förutom just Sm.Stenar då, men något får man väl vara beredd att att offra. Här tänkte jag göra en referens till utilitarismen, men jag är tveksam till om det funkar...).
Jag har inte riktigt klurat ut hur det ska gå till rent praktiskt med hela flytten och så (hela Spanien ska alltså förläggas till och få plats på Smålandsstenars yta), men det borde väl inte vara något problem egentligen? Jag menar, jag känner massor av folk som går någon slags ingenjörsutbildning, det borde väl inte vara någon match för dem?
Så, vad tror ni? Upp med en hand alla som är på!
Och slutligen, till Google vill jag bara säga att när jag sökte på "Spanienkarta" så menade jag inte spanien karta. Verkligen inte.
Den här gången tänkte jag delge er min nya idé för att lösa det nuvarande hemlängtansproblemet och det kommande Spaniensaknadsproblemet, LÖSNINGEN helt enkelt.
Vad sägs om att vi utrotar Smålansstenar, och helt enkelt sätter dit Spanien? Ser ni inte hur fint 26:an går ihop med E15? OK, synd för Smålandsstenarborna kan tyckas, men om man måste välja, Spanien - Smålandsstenar..? Jämför bara "Ey du, ska vi dra till Smålandsstenar?" med "Ska du med till Spanien i eftermiddag eller?". Svårt. Jättesvårt. Not.
Ett alternativ vore förstås att utplåna Bottnaryd och istället placera Spanien där (för finns det egentligen någon som gillar Bottnaryd? Nej, precis.). Vi kanske kan ordna en folkomröstning om det. Jag menar, man får ju inte vara knusslig utan vara öppen för idéer och så, men tills vidare håller jag fast vid min grundtanke.
Jag tänker ungefär så här:
Blir det inte hiskeligt långt till Ullared? kanske du undrar. Nej då. Tanken är ju liksom att kombinera Sverige och Spanien, en slags hybrid där det ena inte utesluter det andra (ja förutom just Sm.Stenar då, men något får man väl vara beredd att att offra. Här tänkte jag göra en referens till utilitarismen, men jag är tveksam till om det funkar...).
Jag har inte riktigt klurat ut hur det ska gå till rent praktiskt med hela flytten och så (hela Spanien ska alltså förläggas till och få plats på Smålandsstenars yta), men det borde väl inte vara något problem egentligen? Jag menar, jag känner massor av folk som går någon slags ingenjörsutbildning, det borde väl inte vara någon match för dem?
Så, vad tror ni? Upp med en hand alla som är på!
Och slutligen, till Google vill jag bara säga att när jag sökte på "Spanienkarta" så menade jag inte spanien karta. Verkligen inte.
Babbel
På önskemål från Hanna, som hitills verkar vara den enda som saknat mitt ordbajsande, levererar jag här ett ytterligare ett tillsynes meningslöst inlägg. Man får ju inte vara knusslig liksom.
Ett ord som jag saknar på svenska är en motsvarighet till engelskans "overhear". "Tjuvlyssna" känns ju inte riktigt rätt, eftersom det inte handlar om en aktiv handling. "Råka höra" föreslår Norstedts ord, och kanske är det det närmaste vi kommer ("överhöra" är en ful översättning som jag hoppas att jag aldrig kommer att använda). Lite besviken är jag dock över att vi inte har ett eget ord för det. Nåja. Ni vet antagligen alla vad jag menar.
Ibland befinner man sig i situationer där man undrar varför Gud skapat människan så att vi inte kan stänga öronen på samma sätt som man kan blunda. Ett exempel på detta är en busstur från Östersund tillbaka till Birka, då jag oturligt nog satte mig framför en fjortis (utrustad med en fascinerande gnällig röst) som telefonterroriserade sin pojkvän. Han fick inte lägga på förrän de kommit uppför Birkabacken igen, sen skulle hon ringa när hon kom hem, en gång till lite senare, och sedan han ytterligare en gång innan han gick till sängs. Huvaligen säger jag bara. Att hon inte bara satte en sändare på honom?
Sen finns det också stunder då man snappar upp delar av ett samtal som genast fångar ens uppmärksamhet. Detta inträffade senast i torsdags, då jag korsade Plaza Mayor och passerade förbi en man med telefonen tryckt mot ena örat och ett pekfinger i det andra, och på engelska med spansk brytning (åh, det är lika kul varje gång!) sa: "Listen, this is really important, I need to know this! Do you believe me when i tell you that your mother...". Och sedan var jag oturligt nog utom hörhåll. Eftersom det kändes ohövligt att ställa sig och stirra fortsatte jag min promenix hemåt, men nyfiken. Nog måste ni hålla med om att det lät som ett intressant samtal? Vad var det som gnavde den uppenbart bekymrade mannen på torget månne? Ett kärlekstriangeldrama, ett planerande av en hemlig födelsedagsfest,..?Minsann. Som hämtat ur en dålig såpopera á la Sunset Beach.
Och vad ville jag nu ha sagt med det här? Nja, det är ju just det som grejen med det hela: det finns ingen mening. Det är bara ett prov på min förmåga att leverera fullständigt onödigt svammel.
Varsågoda :P
Öhm, va?! Nae, javeinte
-
Om någon saknar mitt meningslösa svammel och undrar var jag håller hus, så kan jag berätta att jag skriver halvfärdiga inlägg, som jag sedans sparar som utkast och tänker att jag ska skriva klart dem sen. Sen. Vi vet alla vad som händer med saker som man sparar till sen.
Här hade jag egentligen tänkt lägga upp en bild, en jag hittar ingen som känns tillräckligt spännande, så det får va.
Tack och hej.
Här hade jag egentligen tänkt lägga upp en bild, en jag hittar ingen som känns tillräckligt spännande, så det får va.
Tack och hej.