Publicerad 2010-09-30 12:48:14 i Allmänt,
Dagens i-landsproblem:
Att skaffa en ny mailadress eller inte.
I fem och ett halvt år har jag och de mönstrade sockorna hängt ihop, men den senaste tiden har jag märkt att jag drar mig lite för att behöva kontakta andra än de närmast sörjande. Dessutom äger jag i dagsläget mest randiga strumpor (och ett okänt antal enfärgade svarta). Endast ett par rutiga återfinnes i min garderob.
Varför kunde jag inte vara lite mer förutseende den där sommardagen när det var dags att komma på en mailadress? Hur kunde jag i min fjortonåriga enfald undgå att inse att jag kanske inte alltid skulle vilja tala om för folk vad jag har (eller mer aktuellt, inte har) på fötterna?
Trots att det lockar antar jag att det inte kommer att kännas ett dugg lättare genom att skjuta upp problemet heller (följ med på studiebesök i Ankis hjärna: "Men åååh, vad jooobbigt. Jag gör det snart. Snart"). I värsta fall får jag väl ha dem parallellt under en invänjningtid... Se det som en bra anledning att rensa ur alla kontakter som man ändå aldrig hör av sig till (Mamma: "huvu bort" så att säga). Kanske lika bra att ta tag i det innan Spanien. Suck.
Som jag konstaterat tidigare, livet är hårt. Riktigt hårt.
Vad sa du? Packning? Jajaja. Det är på gång.
Publicerad 2010-09-27 18:44:21 i Allmänt,
Jag hittade min gamla almanacka, satte mig och bläddrade igenom den (är det konstigt att packningen/städningen tar lång tid?!) och hittade en anteckning från mitt bostadsletande i höstas. Bland alla "jag är snäll och skötsam bla bla bla" fanns det en del som var riktigt underhållande att läsa, till exempel den här:
"Det vore fint att leva med en svensk-ordande (skandinaviska) person eftersom jag vill lära mig mer svensk... Det finns ännu en trädgård"
Jag kan inte låta bli att undra: var i livet befinner sig den här personen nu? Hur har det gått med svenskan? Och icke att förglömma: trädgården, finns den kvar?!
(Men jag har inte roligt på andras bekostnad. Nej nej, inte jag inte. A L D R I G!)
Publicerad 2010-09-27 15:39:37 i Allmänt,
Jo, men jag packar och städar faktiskt. Lite försiktigt så där, när jag tar en paus från läsningen, slösurfandet, eller någon annan mycket meningsfull syssla.
Ibland tvingas jag stanna upp och fråga mig själv den mycket avgörande frågan, hur många par strumpor är lagom många par strumpor? Ett badlakan och en liten handduk, eller bara ett badlakan? Mina vänner, ni ska veta att det är mycket viktiga saker mina hjärnceller brottas med dessa dagar. Tankarna av mer intellektuell karaktär sparar jag till alldeles för sent på natten, sitter uppe och skriver, och får på så sätt lite för lite sömn.
Under en paus i packandet fastnade jag bland mina flytta hemifrån-prylar. Och huvaligen, vad jag har prylar! Kastruller och knivset, temuggar till en halv by, handdukar, glasburkar, kaffekoppar, en köksvåg, tesilar, ugnsformar i olika storlekar, en karaff, grillbestick, tupperwareburkar, en bäddsoffa...! Listan fortsätter och fortsätter. Det enda som egentligen fattas är en lägenhet att stuva in alla pinaler i. Eller en villa..!
Publicerad 2010-09-25 15:15:23 i Allmänt,
Octavio Paz alltså... I april satt jag och kräktes (mentalt) över vår "El carácter mexicano"-uppgift på områdeskunskapen, och när redovisningen var över trodde jag väl aldrig att jag någonsin skulle vilja ta i Ensamhetens labyrint ens med tång igen, trots att jag gjorde bra ifrån mig. Och fram till i förrgår har jag, precis som förutspått, klarat mig fint utan vidare kontakt med señor Paz litterära verk. Ända tills mammas exemplar av Lärartidningen dimper ner i postlådan, och jag, i brist på annan lektyr, läser en artikel om invandrarpojkars förutsättningar i skolan, och plötsligt drar en parallell till Paz. Och inte slutar det där, utan istället råkar jag börja tänka på det precis när jag ska till att somna, så att hjärnan tickar igång igen och inte lugnar ner sig förrän jag ägnat vargtimmen åt att skriva ner jämförälser och tankar om fenomenet "el pachuco" och sveriges invandrarpojkar, samt lovat den (hjärnan) att jag ska bege mig till biblioteket om jag bara kan få sova en liten stund först. De har ju ändå inte öppet klockan tre på natten.
Så, nu sitter jag alltså här och har alldeles frivilligt läst utvalda kapitel av Ensamhetens labyrint och funderar på om jag inte precis har gått och blivit alla lärares våta dröm.
Publicerad 2010-09-24 13:10:51 i Allmänt,
Jag kan inte beskyllas för att vara särskilt effektiv i min städning/packning/röjning. Med cirka en vecka kvar till avfärd består min packning av tre tröjor, nio par strumpor, ett par öronproppar, vinterskorna samt en lista över konjunktivstyrande verb (för övrigt anser jag att konjunktivet är djävulens påfund). Och mitt rum är ett kaos där allting ligger överst! Något säger mig att jag måste ta mig i kragen lite grann den kommande veckan, annars finns det en överhängande risk att min moder bytt ut alla lås när jag kommer hem i juni, som hämnd för att jag lämnat det att se ut som ett krigshärjat område.
Små ljusglimtar i städningen är dock när jag hittar små penninggömmor som glömts bort. Eller snarare, jag visste att jag hade lite småpengar i några av mina väskor, men inte att det var så bra ränta. Efter en grundlig väsk- och fickrensning och upphittande av bortglömda kuvert (i plural) från generös gammelmoster har min budget utökats mer än 1200 kr. Många bäckar små så att säga. Trixet är ekorrefasoner, halvdåligt minne och att inte städa för ofta...
En del av de upphittade pengarna har jag samlat i ett kuvert för återfinnande när jag kommer hem i juni, som ett litet startkapital på svensk mark* liksom. Så får de komma till upphittarglädje igen. Återvinning...
Och sen, när jag är gammal och bitter och inte längre litar på banksystemet, då ska jag börja spara mina slantar i madrassen.
* Här råkade jag skriva "svenska mark" först, men jag tror inte att vi hinner både besluta om och genomföra en valutaförändring innan juni. Dessutom, hur troligt är det att vi då skulle byta till mark?!
Publicerad 2010-09-21 23:03:38 i Allmänt,
Sådär ja.
Nu har snyggläraren svarat på alla frågor angående tentan, och det återstår alltså bara att tacka för hjälpen och önska ett fortsatt trevligt liv. Förvisso skrev han avslutningsvis att det bara var att höra av sig om det är något mer jag undrar, men steget mellan "Vad är svaret på fråga 44?" och "Är du singel och vill inleda ett distansförhållande med en mycket yngre före detta elev som du egentligen inte alls känner?" känns onekligen ganska stort, "Cualquier otra cosa(=vad som helst annat)" till trots.
Nåja. Är inte livet fullt av intressanta människor som man aldrig lär känna? Jag får väl helt enkelt se till att snärja en annan spanjor för att säkra mina eventuella barns tvåspråkighet.
Mailandet med den här snyggläraren är för övrigt det mest spännande på kärleksfronten just nu (det är nog mer passande att kalla det spaningsfronten...). Hur tragiskt är inte det? Och inte kan jag tjäna pengar på min garderob heller.
Livet är hårt.
Publicerad 2010-09-21 19:36:29 i Allmänt,
Jag fick ett mail från blogg.se :
Tjäna pengar på din garderob.
HA HA HA HA!
Kul!
Det mesta i min garderob lämpar sig inte ens för donering...
Publicerad 2010-09-20 19:56:05 i Allmänt,
Kära vänner, låt mig berätta ytterligare en sak om Stockholms tunnelbanesystem:
Det finns spärrar. Olika sorters spärrar. Den mest förekommande spärren är ett enkelt vändkors, men på de lite större stationerna, där man kan byta linje eller till pendeltåg, finns det lite mer avancerade spärrar med "glasdörrar" som ljudlöst glider upp åt sidorna och tillbaka. De sistnämnda har förvisso inte knivblad som slitsar till dig i tre delar, men för säkerhets skull brukar jag ändå gå lite snabbare genom dessa. "I händelse av", som vår vän Paddington säger.
En del av Stockholms invånare har satt i system att strunta i dessa spärrar, och använder sig av så kallad "plankning" för att utnyttja kollektivtrafiken gratis. I de vanliga vändkorsspärrarna är det relativt enkelt att planka. Man måste till exempel inte göra som 50+tanten med stor kroppshydda och oviga knän, och krypa under på alla fyra. Jag säger inte att det är fel eller okreativt, bara det finns betydligt mindre obekväma och tidskrävande sätt. Återkom om mer information önskas.
I glasdörrsspärrarna är det betydligt klurigare att planka sig in, men med lite finess går det också.
Nåja.
Större delen av befolkningen betalar dock för sig och tar del av SL:s utbud av biljetter. Har man en remsa eller färdigköpta biljetter måste man få dessa stämplade av spärrvakten innan man kan fortsätta sin resa. De flesta fast boende i Stockholm har dock oftast en biljett som gäller längre tid (förslagsvis terminsbiljett), och behöver då inte ta omvägen genom spärrvakten, utan kan välja att antingen dra sitt kort i glipan eller lägga sitt accesskort på den blå plattan och invänta grön signal för att passera. Mycket smidigt.
Varför berättar jag nu då om det här? Tror jag inte att ni alla har utforskat Stockholms underjordiska kollektivtrafik? Jodå. Men här, mina vänner, lägg märke till det väsentliga! Jag vill bara understryka att det handlar om en aktiv handling, att faktiskt lägga kortet på plattan för avläsning. Det räcker inte med att bara veta om att man har kortet i fickan och älga på. Då tar det stopp.
Been there, done that...
Publicerad 2010-09-17 23:41:49 i Allmänt,
Kära vänner. Det råder ett hårt samhällsklimat i vår huvudstad. Till skillnad från på landet hälsar man inte på folk (jag inser att det vore stört omöjligt att försöka hälsa på alla man träffar, men ibland, om än sällsynt, händer det faktiskt att man stöter på någon utan att det finns tretusen andra runt omkring, men nej, inte ens då), Gud förbjude. Och ännu viktigare: Man tittar inte på folk i tunnelbanan! Ögonkontakt är LIVSFARLIGT! Jag upprepar: LIVSFARLIGT! Detta trots att det ibland är så trångt att man under resans gång kan fundera på vilket schampo personen vars hår man har i sin näsa använder.
Ha detta i åtanke medan jag berättar om en resa i nämnda stads tunnelbanesystem.
Trött som skrutt, mosig av glädje, med lite för lite mat i magen, och halvt döv på ena örat på grund av förkylningen, satte jag mig på ett tomt säte i en tunnelbanevagn för att ta mig tillbaka ut till Åkeshov efter återföreningen med Team Fernando (för övrigt är Fernando den snygga läraren, men det tillför egentligen inte berättelsen något. Dock bör jag nog förtydliga att han inte var med, eller ens vet om att vi kallar oss för just Team Fernando. Inte heller det här förtydligandet tillför egentligen berättelsen något, utan nu är jag helt och hållet ute på ett sidospår).
Medan jag sitter där och mycket normanpassat undviker att idka ögonkontakt med mina medpassagerare, hör jag hur flickan till höger om mig säger till sin mamma att hon vill ha tuggummi. Den ömma modern öppnar sin väska, rotar, och säger: ”Ja, men titta, jag hade två kvar.” Det ena räcker hon till flickan, och nu kommer vi till det kniviga ögonblicket. Utan att riktigt se på henne (förståss), tycker jag mig se hur hon sträcker fram kvarvarande tuggummi och se sig lite frågande omkring. Min hjärna slår över i förvirringsläge. Vad göra?
Till slut, efter en sisådär fem långa sekunder, tycker jag att det är lite pinsamt att ingen annan reagerar, sååå svenskt att inte våga säga något, inte ens när någon bjuder! Alltså:
”Nej tack”, säger jag och ler (lite sådär som man ler mot folk som man inte känner). Oooh, jag är den enda som vågar bryta mot normen, jag är den enda som vågar bekräfta kvinnan snett mittemot mig, jag…
Kvinnan ler mot mig (lite så där som man ler mot folk som man inte känner), och svarar:
”Jag frågade i och för sig min son, men du kan nog få om du vill.”
På sätet bredvid mig sitter en pojke och spelar gameboy.
Han ville inte ha tuggummi.
Publicerad 2010-09-16 20:43:23 i Allmänt,
Hur många gånger har inte de flesta tänkt ”jag önskar att jag vore någon annan”?
För ganska precis en vecka sedan, någon timme hit eller dit, så gavs plötsligt ett tillfälle att vara just någon annan. Men var det någon som tog tillfället i akt? Nej. Med andra ord blev det jag som fick roffa åt mig rollen.
Jag, Lovisa och David tog en liten promenad (i syfte att inhandla chokladpudding…), och när vi anlände till Brommaplan såg vi en tidning som låg och brann på en papperskorg. Inte så bra. Det här var nu inte nån sketen sommar -Värnamo Nyheter med ungefär 3 sidor, utan någon lite högre ansedd tidning, med ett okänt antal inlagor (jag kommer aldrig att bli så patriotisk att jag försvarar Värnamo Dumheter, jag menar Nyheter). Således, mer papper att brinna i leder till mer eld, så även i detta fallet märkte vi ju närmare vi kom.
Nu var det inte bara vi som uppmärksammat att tidningen brann. Trots allt var papperskorgen belägen i en mycket trafikerat område, utanför en korvkiosk och precis bredvid en busshållplats.
”Ojoj, det här var inte bra”, såg de flesta ut att tänka, och sneglade lite oroligt på lågorna. ”Det borde någon annan ta hand om.”
Och det var alltså här som chansen att äntligen få vara någon annan uppstod, men som när det verkligen gällde, alla lät bli att ta. Ingen verkade känna tillräckligt mycket ansvar för att hindra Brommaplan från ett eventuellt utplånande.
Hur skulle alla som behöver vänta på en sen buss mot Ekereöarna då kunna täppa igen sina blodkärl med flottiga McDonaldspommes frites? Vad hade hänt med torghandeln? Hur skulle alla Drottningholmsbor ta sig till tunnelbanan och behålla kontakten med resten av världen? Inte något av detta verkade röra sig i tankarna bland de andra, så istället fick det bli jag, som kanske hade minst koppling av alla närvarande till Brommaplan, som fick skrida till verket. Utrustad med en femlitershink som låg bakom korvkiosken, travade jag iväg mot fontänen, och såg sedan till att Brommaplan inte förintades från kollektivtrafikförbindelserna den dagen i alla fall (hur det ser ut nu, vet jag inte. Mycket kan ju hända på en vecka.). Efteråt hade jag både räksallad och sot på händerna, men det fick det väl vara värt. Det är ju inte varje dag man får leka brandman.
Publicerad 2010-09-08 20:30:12 i Allmänt,
Jag tog upp det redan någon gång i höstas: det är inte lätt att vara mentalt hemlös..!
I lördags åkte jag och pappa hemifrån Gislaved upp till Mora, och på lördagen snodde jag bilen och tog en sväng till A-K i Malung. Det kändes välbekant och nästan lite hemma.
I måndags åkte jag hemifrån Gislaved, och efter 6 timmars bussfärd kom jag hem till Stockholm. På måndag åker jag tillbaka till Gislaved, alltså hemifrån för att komma hem... That makes sense, eller?
Nu är jag i alla fall i Stockholm och njuter av det, big time. Bor på Lovisas och Davids soffa i deras vardagsrum, försöker diska och handla lite för att inte parasitera helt. Går på välbekanta gator (går upp mot fel gata på Odenplan för att fötterna går av gammal vana). Träffar trevliga kompisar. Trängs och svettas på överfulla bussar. Åker tunnelbana. Handlar i samma affärer som i våras. Går till Vasakåren.
Tog en sväng ut till universitetet, och blev förvånad över olika provresultat, samt funderade på om det är legitimt att kidnappa lärare om de är mycket snyggare än man minns dem? Troligtvis inte... Men tråkigt med ögongodis som man inte har nån nytta av liksom.
Huvaligen, jag önskar på ett sätt att det vore "på riktigt", och inte bara en veckas besök, samtidigt som jag vet att jag ju vill åka till Spanien. Lite så här: Jag saknar Stockholm. Jag saknar Stockholmstiden så galet mycket, därför att jag vet hur bra det var på så många sätt. Men Spanien har jag inte upplevt än, så det kan jag bara hoppas på och se fram emot.
Nåväl. Jag stannar kvar och njuter av tillvaron några dagar till. Sen, när min livsplanering efter Spanien och bibelskolan i Ecuador gapar tom igen, kanske jag kommer tillbaka till Stockholm och spanar in de där Latinamerikastudierna som snyggläraren gjorde reklam för (men då får han banne mig vara kvar, annars är det ju ingen vits med det ^^) .
Publicerad 2010-09-04 20:29:36 i Allmänt,
Kära vänner.
Ni vet den där sagan om en flicka (i röd klänning och i sällskap av en katt) som åt tills hon sprack?
I say no more..!
Publicerad 2010-09-01 10:13:19 i Allmänt,
Jag flyttstädar hos pappa (han drar norrut samma helg som jag söker lyckan på sydligare breddgrader). Inte är det särskilt glamouröst inte. När jag kommer hem därifrån ser det ut som om jag lider av SRFS - Severe Raisin Finger Syndrome. Jag är beredd att rösta på det parti som förbjuder ensamstående, medelålders industriarbetande män att ha vita skåpsluckor...
Och en sak till. Ni vet skåpet under diskbänken hos Bamse, där Brummelisa har sina hemliga kompisar? Det är bara på låtsas! Påhitt alltihop! Inte ett uns av verklighet, I tell you that..!